Efter många års dåligt psykiskt mående och ett misslyckat självmordsförsök för ett par veckor sedan har min nuvarande psykolog remitterat mig till neuropsykiatrin i hopp om att jag ska kunna diagnostiseras med autism/asperger. I korthet har jag alltså haft en uppsjö av problem sedan barndomen inklusive tvångstankar, social ångest med ensamhet och isolering som följd, depressiva episoder, alkoholmissbruk sedan tonåren och generell ångest. KBT och SSRI har inte fungerat, och samtalen med alla de psykologer jag träffat har varit helt fruktlösa och ett slöseri med tid och resurser.
Nu känner jag dock en otrolig stress över vad en eventuell diagnos kan innebära för mig och min framtid. Som jag har förstått det kan vissa arbetsgivare sätta sig på tvären ifall de får reda på att man är på spektrumet, och körkort kan också bli krångligt att skaffa. Då jag även har planer på att ta jaktlicens känner jag hel del oro kring det. Det känns inte heller kul att få en sådan stämpel på sig. Den försvinner ju aldrig, utan finns där för evigt i mina journaler.
Som högfungerande känns det alltså på många sätt onödigt med en diagnos. Jag behöver knappast hjälp att komma ut i arbetslivet, särskilt stöd osv. Jag läser nu på universitetet och har aldrig haft problem med att sköta vare sig ett jobb, studier eller att ta hand om mig själv. Dock mår jag ju otroligt dåligt på ett privat plan, även om det inte märks så mycket utåt bortsett från att jag är tillbakadragen och tystlåten med ett relativt begränsat socialt liv.
Finns det någon som kan ge en inblick i hur skillnaden i behandling faktiskt blir med en diagnos? Är vinsterna större än nackdelarna för någon som inte är i behov av extra stöd i vardagen? Det kanske är naivt av mig, men jag tänker att man ju borde kunna behandla symptomen utan att sätta en etikett på dem?
Tack på förhand.
Nu känner jag dock en otrolig stress över vad en eventuell diagnos kan innebära för mig och min framtid. Som jag har förstått det kan vissa arbetsgivare sätta sig på tvären ifall de får reda på att man är på spektrumet, och körkort kan också bli krångligt att skaffa. Då jag även har planer på att ta jaktlicens känner jag hel del oro kring det. Det känns inte heller kul att få en sådan stämpel på sig. Den försvinner ju aldrig, utan finns där för evigt i mina journaler.
Som högfungerande känns det alltså på många sätt onödigt med en diagnos. Jag behöver knappast hjälp att komma ut i arbetslivet, särskilt stöd osv. Jag läser nu på universitetet och har aldrig haft problem med att sköta vare sig ett jobb, studier eller att ta hand om mig själv. Dock mår jag ju otroligt dåligt på ett privat plan, även om det inte märks så mycket utåt bortsett från att jag är tillbakadragen och tystlåten med ett relativt begränsat socialt liv.
Finns det någon som kan ge en inblick i hur skillnaden i behandling faktiskt blir med en diagnos? Är vinsterna större än nackdelarna för någon som inte är i behov av extra stöd i vardagen? Det kanske är naivt av mig, men jag tänker att man ju borde kunna behandla symptomen utan att sätta en etikett på dem?
Tack på förhand.
