Förord
Det här var andra gången jag sköt brunt horse, men den första gången blandade jag med alkohol, fenazepam och svart nepal och mindes inget speciellt; det var dessutom brunt heroin av en annan sort.
Tidigare har jag varit fysiskt beroende och skjutit vitt heroin, men framför allt diverse moffetabletter (Dolcontin är en personlig favorit). Efter att ha skjutit brunt horse för första gången, blev jag "bakmoffad" (hade inte blivit på flera år), och då hade jag ändå bara varit ren i något halvår eller så. Man kanske borde hålla sig till 12h-perioder med 72h-intervall för att vara på den säkra sidan, då.
Annars måste jag tillägga, att väldigt mycket tycks fattas, när man landar från ett H-rus, även fastän man inte tänder av. Under ruset finns det nämligen alla möjliga bra grejer, som man varken kan se eller ta på efteråt.
***
Förberedelser och uppvärmning
A good night, the best in a long time / A new friend turned me on to an old favorite
(Alice in Chains, "Junkhead")
Jag plockade upp och vecklade ut den i ett enkelt plastlager inslagna bollen med heroin. Det var brunt, men jag har bevittnat amfetamin i mörkare nyanser: snarare hade det tonen av hudfärgat puder. Beige
Bollen hade föregivits innehålla en sten på 500 mg. av hårt packad heroinbas, och jag bröt med en tesked försöktigt loss en stor skärva uppskattningsvis något mindre än hälften av bollens totala storlek.
Detta fragment placerade jag därefter i ett tomt snapsglas med flat botten, och krossade försikigt heroinet till dess, att inte blott färgen utan också formen kom mig att tänka på en frusen jordskorpa, varefter jag likt Kung Bore om vintern med teskedens hjälp utströdde ett tunt lager av små blänkande kristaller — askorbinsyra, mera känt som C-vitamin — över min heroinjord och drog mig till minnes den försokratiske filosofen Anaxagoras, enligt vilken vår planet var en cylinder. Nå, detta var min då värld, bestämde jag mig, och hämtade ur skåpet ännu en värld, jag menar ett snapsglas. Detta fylldes emellertid med vatten.
Förberedelser har alltid en roll att spela, men i förberedelsen av den intravenösa injektionen spelar vissa föremål nyckelroller och den mest uppenbara är förstås hammaren och spiken, pump och kanyl — ett mera oskiljaktigt och i mina ögon också desto mera sympatiskt radarpar än exempelvis hammaren och skäran. Om jag hade ett land, och det landet skulle ha en flagga, skulle i förgrunden pumpen och kanylen figurera.
Nu plockade jag därför ur respektive förpackning fram en femmeterspump och en gul kanyl, och drog upp några meter i pumpen från det vattenfyllda snapsglaset och sprutade ned detta i den lilla världen av heroinbas och askorbinsyra. Eftersom även värme måste till för att omvandla denna grusiga sörja till en klar och lättflytande gyllenbrun vätska, förpassade jag min lilla snapsglasvärld till den stora microvågsugnen, som ställdes på låg effekt och snart började rotera och hummande frambringa den sfärernas harmoni av vågformiga rörelser, som kom vattnet att koka och beståndsdelarna att förenas i gyllene samklang. Ut ur microvågsugnen strömmade en karamellisk doft av raffinerade opiater.
När alla partiklar hade upplösts, plockade jag ut den färdiga lilla världen av heroinlösning och placerade den på köksbordet, där den glänste som solen i egenskap av så väl värld som lösning
— lösningen på världsproblemen.
Medan jag sneglade på det svalnande underverket och med faderlig försyn såg till, att intet utsattes detta något av oväntade faror, lossade jag försiktigt livremmen och kavlade eftertänksamt upp den vänstra skjortärmen, varefter jag utan att lyfta blicken från den heliga Graal, alias snapsglaset med heroinlösning, virade bältet två varv runt överarmen och med ett stadigt bett tog tag i bältesänden och knöt vänsternäven, tills knogarna vitnade och venerna dilaterade med väl uttalade venklaffar, då jag (efter att tillbörligen ha klappat mig i armvecket) dreglande mellan tänderna sträckte mig efter en bomullstuss och flaskan med Klorhexidin.
Jag skruvade upp den barnsäkra korken med högerhanden, medan jag höll flaskan i min rodnande, allt syrefattigare och svagare vänsterarm, duttade bomullstussen med klorhexidin, rätade ut den plågade armen och började badda armvecket. "Ah!", stönade jag halvhögt bakom sammanbitna käkar, denna doft av klorhexidin, som ger mig tusen goda minnen av alla föregående injektioner, det är den förebådande doften, frälsningens rökelsekar. Och känslan av att smeka en ärrad, svullen ven med klorhexidin, det är i sanning erogent.
Efter att onödigt länge och mest för känslans skull ha desinfecerat injektionsstället, skred jag till verket och stoppade ned en bomullstuss i snapsglaset med heroinlösningen, satte pumpen rakt ovanpå, höll fast den mot glaset och drog i kolven, så att den gyllene vätskan tvangs upp av vakuumet i pumphuset; jag slutade inte, förrän små vita luftbubblor i en strid ström följde lösningen upp. Då vände jag på pumpen och tryckte in kolven, tills vätskepelaren, eller ja, snarare luftbubblan, stod emot omkring en halvmeter på graderingen. Detta var ett nytt trick, som jag lärt mig, och därtill hade det visat sig vara ett bra sådant, emedan det gav självsvar — en utveckling fullt jämförbar med övergången till det runda hjulet från det fyrkantiga.
Sedan plockade jag loss skyddshatten från den gula kanylen och monterade den på pumpen med nålsögat uppåt, vilket i det här fallet innebar samma sida som graderingen. Nu var allting klappat och klart.
Heroinum intra vena inicere (lat. 'skjuta horse')
Jag följde ärret längs armvecket och justerade sträckan genom att vrida den vänstra handleden i sidled, tills jag hittade en oförstörd utbuktning på den cephaliska venen, där jag sakta gick ned och bedömde den rätta vinkeln med långfingret som landningsställ, och sedan med tummen smekte över sprutans gradering, så att hudens elasticitet själv tycktes suga in kanylen.
Plopp, så gick stålet genom ytterhuden. Djupare...
Plopp, så gick stålet genom underhuden, och där någonstans förnam jag någonting. "Träffade jag en nerv?", tänkte jag. Det kan göra rejält ont.
Men det hade jag inte gjort! Antagligen hade jag väl kanske kommit åt en nerv, men nu hade jag istället så att säga sprungit på olja! Rödsvart vällde det venösa blodet ut i kanylen och svärtade den brandgula plastknoppen. Några trevare följde också med ut i den gyllene lösningen och förlänade den en varmare nyans av koppar, så långt den trängde.
Jag tog ett fast grepp om verktyget och höll det säkert i sitt nuvarande läge — det fick inte rubbas varken framåt eller bakåt; trängde kanylen framåt, riskerade jag venpunktering, och bakåt skulle lösningen helt enkelt skjutas utanför. Sedan släppte jag mitt krampaktiga bett om bältet och tryckte vänligt men bestämt in kolven i en jämn hastighet, tills bubblan längst fram i pumpen brast. Bältet virade mestadels upp sig av egen kraft och släppte förbi det heroinblandade blodet. Pustande sträckte jag mig efter torr bomull, som jag med applicerat tryck satte direkt emot injektionsstället och försiktigt drog ut sprutan. Hade jag använt fuktig bomull, hade det värdefulla blodet dragits ut av kapillärkraften och in i bomullen; nu stannade det i blodbanan.
Genast spred sig en behaglig värme i hela kroppen samtidigt med en enorm yrsel. Eftersom det är så förbannat gott att röka, när man är fjuttad, reste jag mig hastigt efter en cigarett, och föll i golvet.
