Citat:
Ursprungligen postat av
notknapparen
Eller hur?
Jag testade nu med min son att klämma fast hans armar längs kroppen.
Nu är han väldigt mycket starkare och större än jag, men låsningen med mina ben var inget problem, trots att han stryrketränar.
Däremot blev det lite problem när jag skulle luta mig framåt för att ta stryptag, då behövde jag lätta på rumpan och han kunde få ut sina händer bakom mig. Där sa han att om det hade varit på riktigt, då hade han försökt riva, nypa. Men han tyckte också att det var enormt obehagligt att sitta i ett skruvstäd med en tyngd över bröstkorgen/magen.
Prova istället med armarna i c: a 45 graders vinkel, alltså där armarna faller naturligt om de får falla fritt bakåt när du ligger på rygg; se yogapositionen "resting pose".
Här lägger du upp dina knän över armbågslederna. Axelleden är stabiliserad med armarna längs kroppen som ni testade och styrkan i armen ökar därmed, jämfört med en arm som hänger fritt utmed sidan, en bit från kroppen.
Citat:
Jag tänker att den tyngd jag skulle kunna ha haft på bröstkorg/mage kunde ha varit större om våra kroppar hade varit något mer jämstora.
Något jag tänkte på är hur armarna faller om man faller handlöst bakåt. Vi har ju fallskyddsrelex. Kanske armarna var lite böjda, men också utfällda lite från kroppen?
T var förhållandevis kort, så även bukpartiet och det borde ha varit enkelt för J att försvåra andningen med att sitta över hela diafragma- och bröstpartiet, samtidigt som hennes långa ben nådde över T:s armar.
Citat:
Tänker på de nästkommande ljuden då. Antingen att Johanna slänger sig direkt över Tove, då slår hennes knän i golvet?
Inget jag har tänkt på, det låter sannolikt att de två ljud som har beskrivits som mindre ljudliga dunsar sekunder efteråt, har orsakats av J och påhoppet.
Citat:
/.../
Och att få in Maja där, hur hon ska få tag på armarna, utan att någon av dom får minsta skråma. Och så ställningen där på sidan om...
Det finns ingen logik i det här.
Det är ologisk, ja. Något som även J inser när hon yttrar sig ytterst försiktigt om hur M satt i förhållande till T. För J:s beskrivning av hur det gick till är orealistisk; M kunde aldrig ta sig över på andra sidan genom att själv sitta vid sidan om. Men J visste om badrummets begränsningar och valde långsidan för de sista orden mellan henne och T.
Summa summarum: T var medveten och arg på J in i det sista medan J gav igen utan avsikt att döda. M är på den enda plats där hon ryms och hon får med M som medgärningsperson.
Från det att de stiger in i lägenheten så ljuger J om det allra mesta; vad som med säkerhet är sant är dunsen som grannarna hörde.
Citat:
Inte heller hur Maja skulle tränga sig in i det trånga badrummet, så där lägligt och perfekt tajming. Annars skulle de ju på något sätt konfererat med varandra att Maja skulle in först och så fäller jag Tove...det låter inte troligt utan att Tove skulle ha märkt något.
Visst, Johanna skulle kunna ha sagt till Tove, typ; har du sett mitt badrum förresten? Maja gå in du först? Eh? Skulle Tove gå in då? Knuffades hon i där och Maja hängde med direkt vad som skulle göras?
J påstår att allt sker efter några minuter och i samband med visningen. Därför faller också M:s närvaro då visningen och tidpunkten har visat sig vara en lögn.
J och T har suttit i köket och diskuterat, det T kom dit för - vad gör M under tiden? Den ursprungliga redogörelsen för natten ligger med största sannolikhet närmast sanningen.
Hon vänder tvärt när sanningen ska fram och köket besöker de inte ens. Ändå valde TR och åklagare att tro på en lögnerska av stora mått, hon lär vara nöjd trots allt.
Citat:
En rekonstruktion där, hade gett svar på många frågor för rätten.
Ett rättssystem får inte slarva så här med sina medborgares frihet och utdela livstidsstraff till tonåringar som nekar och där bevisningen är bristfällig.
M hatade inte T, hon hade ingen konflikt med henne och hon hade heller inte deltagit i några mordbränder eller velat skada eller döda någon. M ska inte behöva stå till svars för J:s sjuka fantasier och upptåg. Hon berättade till sist, annars hade aldrig polisen kunnat börja utreda bränderna heller, nu kan de det tack vare M:s vittnesmål. Eller som några vill kalla det "när M slängde J under bussen." När M 17 år, låter bli att berätta för polisen är hon oansvarig och lika grym som J, när hon berättar är det också fel för då beter hon sig oschysst mot sin kompis. - Snurrigt värre, men ett utmärkt exempel på dubbelbestraffning; hur hon är gör så ska hon skuldbeläggas.
- Vad hade hänt om hon hade skvallrat dessförinnan? Hon visste mycket väl och höll därför tyst.
Att vuxna människor vill ha in tonåringar i fängelse på livstid, istället för att erbjuda humanare alternativ är bara så beklämmande att jag saknar ord. Men det är så vår verklighet ser ut nu, när gemene man tror att lösningen på våra samhällsproblem är straffskärpning. För tio år sedan hade dessa livstidsstraff ansetts inhumana.