Mina (försenade) tankar efter fjärde avsnittet. (Kul att ni saknat det, jag var bara lite upptagen den här veckan, men ska bättra mig . . .)
Experterna och produktionen
Jag vet att jag kastar sten i glashus här, men ibland är produktionens symboliska tänkande lite för simpelt: när Ida kommer först upp i topprepsklättringen i Västerås räcker det för att expert-Maria ska utnämna henne till någon som “vågar ta ledningen” i relationen. Och när Agust och Caroline behöver komma framåt och tillsammans ta sig förbi hinder i sin relation ska detta göras genom en gemensam båttur, där de reser framåt på Göta kanal och tar sig förbi hinder. Kan det verkligen vara så enkelt?
Ida och Arvid
“Först bröllop och sedan kaptensexamen – det har verkligen varit gasen i botten för Ida och Arvid. Därför har vi ordnat en bröllopsresa till (trumvirvel) Västerås.” På hotellrummet i Mälarstaden är det vaselin på linsen och ankelstrumpklädda strumpor som ringlas runt varandra, och i en synk förklarar Ida att hon kanske inte är så ovetande om riskerna med “kärleksbubblan” som tittaren kan ha fruktat: “Jag skiter faktiskt i om jag blir sårad.” Caveat emptor.
“Livet ska vara kul, och nu kör vi” är Idas motto, enligt Arvid. Väl uppe på klätterberget inleds ett samtal med repliker som hämtade ur Tinder-presentationer: “Jag vill leva ett spännande och nyfiket liv, med en passionerad partner och en fantastisk familjefar till våra gemensamma barn.” (Oäktingar göre sig icke besvär här.) Nåja, allt ser väl bra ut här, antar jag att min sammanfattning är.
- Att kunna fälla repliker som “utsikten är bättre åt det här hållet”, “du är en frukost i sig” eller hela “ligga”-konversationen inför rullande kameror, utan att röra en min, är på något sätt beundransvärt, och känns betydligt mer avklätt än hud-mot-hud-scenerna.
- Arvid är “glad som en solstråle, alltid”, och ”det ska mycket till” om han inte ska vara det – dock räknas tydligen som "mycket" att han t.ex. tvingas gå och lägga sig senare än 22.00.
Caroline och Agust
Är Agusts lekfullhet under exkursionerna i Söderköping ett utslag för barnslig omogenhet eller något attraktivt och charmigt? Det beror nog helt på om man redan från början ser potential i honom som partner. Caroline har, enligt motivet på sin tröja, “zero fucks to give”, men verkar trots de ha en del sådana att ge, och med de oattraherade glasögonen på blir alla Agusts infall bara fel – om det så är att ge fart på en hängmatta, nudda en förbjuden klockstapel eller att spekulera i om kungen har ätit glass där de ska äta glass.
I takt med att Carolines irritation växer, och hon intar en (som hon själv inser, osexig) storasysterroll (“som en tråkig morsa”) börjar Agust så smått att pröva sig mot det och visa att han också, oavsett vad Caroline tycker, har en personlighet som måste få plats. Därav hans försiktigt skämtsamma frågor om huruvida Caroline ”tycker att det är bra att vi har en kung” (som han ju måste veta svaret på, kom igen) eller parollen om att en avspärrning är en uppmaning. “Jag tar fram [min lekfullhet] lite extra för att visa henne vem jag är.” Helt rätt, så klart.
Det hela förstås (eller beskrivs i alla fall) av Caroline, och senare även av expert-Kalle, som en fråga om olika energinivåer, men Agust visar ju flera gånger att han
kan anpassa sig och vara lugnare, eller ta lekfullheten annorstädes, om och när Caroline så önskar det, så jag tror att problemet är ett annat. För att tala ur skägget: om Caroline har bestämt sig för att hon inte är attraherad av Agust, eller för att hon stör sig på honom, spelar det mindre roll om han klättrar över en avspärrning eller inte. Och vad gäller Agusts lekfullhet, som trots allt verkar vara en ganska viktig del av hans personlighet, säger Caroline bara att den “stundtals kan vara ganska gullig”. En lång brasklappsfärd mot ett enda positivt ord.
Kanske är “tråkig morsa”-rollen den som återstår för Caroline när attraktionen saknas, oavsett energinivå – det intrycket kan man i alla fall få dels av (den skämtsamma?) tillrättavisningen om att inte “mm”-a av välbehag efter en tugga mat, och dels när hon två gånger, en gång mer subtilt (“En dusch, kanske?”) och en gång som en direkt order, uppmanar Agust att duscha. Påpekandet om att Agust luktade svett redan på bröllopsnatten känns plötsligt mindre frigjort naturligt och mer bara som . . . ett tecken på att allt inte står rätt till här.
- Fantasin tog ett språng när Agust föreslog/hotade att göra en “kickflip” med Caroline i hängmattan. Undertryckt (omedveten) aggression?
- Carolines “Kumla, inte lika storslaget som Söderköping – men det är bekvämt” har potential som ny kommunslogan.
Stina och Fredrik
I
Vardagslivets psykopatologi beskriver Freud hur han av misstag stöter till locket på sitt bläckhorn (som man ju har på skrivbordet) så att det faller till marken och går sönder. Efteråt inser han att hans syster tidigare påpekat att han borde skaffa ett bläckhorn som bättre passar skrivbordets utseende: “olyckshändelsen” var bara ett sätt att göra henne till lags och därmed tvinga sig själv att skaffa ett nytt. Det undermedvetna låter sig inte förnekas – inte heller i Uppsala, där Fredriks parfymflaska, som är av samma fabrikat som Stinas pappas, också faller i marken och måste ersättas med något som passar honom (henne) bättre.
Med en elektrafri parfym i taxfree-påsen stiger paret av båten på Åland, och Stina söker sig tillbaka till det “rosa fluffmolnet” och “kärleksbubblan” – det sistnämnda samma ordval som Ida och Arvid, vilket får mig att misstänka att det är ett begrepp experterna introducerat dem för. I Stinas och Fredriks fall känns det som att “bubblan” mer syftar på förutsättningarna för att bli kära, snarare än någon existerande “tonårsförälskelse”, som för Ida och Arvid. Men de går ändå stadigt och tydligt framåt mot kärleken under avsnittets gång, i ett harmoniskt tempo som passar parets sinnelag (även om Stina anser att det “går väldigt fort”).
I tidigare relationer har Stina blivit lämnad efter att hon öppnat sig känslomässigt, berättar hon i en synk, och det är något hon fruktar ska ske igen. I samband med det upprepas två gånger, till kameran och till Fredrik, att hon har – ni vet det – skinn på näsan. Man kan därför spekulera i, och det tänker jag göra, att SPN-mantrat, som för oss låter som en intetsägande klyscha, snarare är något Stina har insett att hon behöver ha till tröst och som rustning.
- “Här kan ingen höra oss skrika” – typ det roligaste Stina sagt hittills.
- Förlåt, men vad var tanken med att boka in paret – på
bröllopsresa, remember? – i ett rum med separata sängar?
- För andra gången beskrivs Stina, den här gången av sig själv, med det mystiska adjektivet “boxig”, och nu förstår vi att det är en eufemism för “inrutad”, som i en box. Jag tror inte att det karaktärsdraget är ett jätteproblem för Fredrik.
Lina och Alexander
Medan Lina ligger i sjuksängen kämpar Alexander med gasspisen, och hinner sedan med en fika med en vän (som lämpligt nog verkar bo i Göteborg), där relationens framåtskridande kan avhandlas på det spontana och otvungna sätt, två män emellan, som vi känner igen från tidigare säsonger av programmet. Problemet med att “våga stanna” berörs igen – han har tidigare “backat” när det blivit jobbigt, men har nu (vid 40 års ålder) insett att “det inte finns någon perfekt relation”. Bra så. Barndiskussionen, som först väcktes på bröllopsnatten, kommer också upp igen, och han upprepar att han inte vill pusha henne, så här fyra (?) dagar in i relationen. Så mycket mer hinns egentligen inte med den här gången här, men slutet var ju lovande.
- “Jag har varit sjukt ointresserad av min partners intressen i andra relationer” – man tänker omedelbart på Alexanders ex framför tv:n, och hur de plötsligt förstår varför han alltid fick en glasartad blick när de började tala om handarbete/Muminkoppar/bowling.
- Flashback till hela pandemin i ett nötskal: en person ligger i en säng och hostar, medan en annan person sitter på huk vid en router och pratar med supporten.
- Den nya karaktären Junior gör en stark debut genom att omedelbart bryta den fjärde väggen och lukta/slicka på kameralinsen. Mer av honom, tack!
- Och guldstjärna till fotografen/krigskorrespondenten som inte omedelbart zoomade ut eller backade från Linas sjuksäng när Alexander troppade in med covid-testen i högsta hugg. Materialet ska inhämtas till varje pris.
- Var åker en hängiven enhetschef för akuten på bröllopsresa? Till en annan akutmottagning!
Till sist
Genom några små glimtar får vi i avsnittet se vad våra huvudpersoner läser:
- Lina:
Var det bra så?, Lena Andersson (på nattduksbordet i Malmö)
- Ida:
Stöld, Ann-Helén Laestadius (vid hotellpoolen)
- Arvid:
Känslor som kraft eller hinder – en handbok i känsloreglering, Hanna Sahlin och Elizabeth Malmquist (också vid hotellpoolen – presentation: “När ilskan får en att vilja explodera eller rädslan förlamar en – kan man då ändå påverka hur man känner sig och agera smart? Även när känslorna är som starkast?”)
- Caroline och Agust:
Söderköpings-Postens korsord
- Mina tankar om kommande avsnitt publiceras också i e-postnyhetsbrevet GVFÖ-revyn, vilket man kan prenumerera på
här. Men självklart fortsätter jag också att skriva här i tråden.
