Citat:
Fast det är sant. Det har varit svårt att bli sjukskriven länge nu, även redan på Lottas tid. Vet du hur svårt det är för en människa med t.ex. diskprotrusion, ischias, lumgoischalgi eller kvarstående foglossningsbesvär med åtföljande konstanta svåra smärtor, och som har ett monotont och tungt kroppsarbete, att få bara 25 procents sjukskrivning..? Det går i princip inte.
Samtidigt kan diverse fnoskiga kvinnor gråta sig till 100 procents sjukskrivning för "relationsproblem" - så att de får mer tid att umgås med sin nye kåkfarar-pojkvän, som inte har något jobb att gå till... Det är inte KLOKT egentligen, att det ska vara så! Det är inte sådant man vill betala skatt till!
Fast jag som då har gått igenom en skilsmässa med barn, kan berätta att det är just då man skulle BEHÖVA några veckors ledigt med ersättning, så att man kan fixa med allt det praktiska. Ny lägenhet, avbeställa alla abonnemang på el, telefon, bredband, hemförsäkring och fixa nya, ordna adressändring, flytta, köpa felande möbler och husgeråd, inreda, fixa allt med barnens nya skolor och fritis, gå den nya skolvägen tillsammans med barnen så att de lär sig hitta, tjafsa med exet om hur grejor ska delas upp, kanske gå igenom en officiell bodelningsprocess med bodelningsman o.s.v.. Och vara ett stöd för barnen i vardagen naturligvis, tills de har landat i allt det nya.
Att göra slut eller bli dumpad av någon som man inte har barn med och inte ens har bott ihop med, är ju en västanfläkt jämfört med detta. Det är rent omoget att gnälla till sig sjukskrivning för något sådant. Om alla skulle sjukskriva sig när de gjort slut eller någon gjort slut med dem, så skulle samhället inte fungera. Ska man få sjukskriva sig för olycklig, obesvarad kärlek också..? Om man är kär i en skådis på TV-rutan, kanske..? Det är väl klart att ANLEDNINGEN till traumat eller "traumat" måste spela roll! Det handlar ju om allas våra skattepengar, och trovärdigheten för och betalningsviljan till sjukskrivningssystemet.
Jag känner t. ex. en kvinna som förlorade sitt enda barn (pojken dog av analfalytisk chock då han fått i sig nötter som han var allergisk mot, han kvävdes medan hon såg på och de väntade på ambulansen, antihistaminpreparatet och adrenalinsprutan hon gav hjälpte inte, det var fruktansvärt). Hon fick TVÅ VECKORS sjukskrivning, inte mer! Läkaren ansåg att hon skulle må bättre om hon kom in i sina vanliga rutiner, och hade arbetskamrater att umgås med och annat att tänka på. Jag vet inte om det var rätt eller fel resonerat, jag säger inget om det. Men att då mogna kvinnor i 40-årsåldern, kan få sjukskrivning för något tjafs med en snubbe som de inte ens bott ihop med... det är ju inte KLOKT att det ska vara så!
Samtidigt kan diverse fnoskiga kvinnor gråta sig till 100 procents sjukskrivning för "relationsproblem" - så att de får mer tid att umgås med sin nye kåkfarar-pojkvän, som inte har något jobb att gå till... Det är inte KLOKT egentligen, att det ska vara så! Det är inte sådant man vill betala skatt till!
Fast jag som då har gått igenom en skilsmässa med barn, kan berätta att det är just då man skulle BEHÖVA några veckors ledigt med ersättning, så att man kan fixa med allt det praktiska. Ny lägenhet, avbeställa alla abonnemang på el, telefon, bredband, hemförsäkring och fixa nya, ordna adressändring, flytta, köpa felande möbler och husgeråd, inreda, fixa allt med barnens nya skolor och fritis, gå den nya skolvägen tillsammans med barnen så att de lär sig hitta, tjafsa med exet om hur grejor ska delas upp, kanske gå igenom en officiell bodelningsprocess med bodelningsman o.s.v.. Och vara ett stöd för barnen i vardagen naturligvis, tills de har landat i allt det nya.
Att göra slut eller bli dumpad av någon som man inte har barn med och inte ens har bott ihop med, är ju en västanfläkt jämfört med detta. Det är rent omoget att gnälla till sig sjukskrivning för något sådant. Om alla skulle sjukskriva sig när de gjort slut eller någon gjort slut med dem, så skulle samhället inte fungera. Ska man få sjukskriva sig för olycklig, obesvarad kärlek också..? Om man är kär i en skådis på TV-rutan, kanske..? Det är väl klart att ANLEDNINGEN till traumat eller "traumat" måste spela roll! Det handlar ju om allas våra skattepengar, och trovärdigheten för och betalningsviljan till sjukskrivningssystemet.
Jag känner t. ex. en kvinna som förlorade sitt enda barn (pojken dog av analfalytisk chock då han fått i sig nötter som han var allergisk mot, han kvävdes medan hon såg på och de väntade på ambulansen, antihistaminpreparatet och adrenalinsprutan hon gav hjälpte inte, det var fruktansvärt). Hon fick TVÅ VECKORS sjukskrivning, inte mer! Läkaren ansåg att hon skulle må bättre om hon kom in i sina vanliga rutiner, och hade arbetskamrater att umgås med och annat att tänka på. Jag vet inte om det var rätt eller fel resonerat, jag säger inget om det. Men att då mogna kvinnor i 40-årsåldern, kan få sjukskrivning för något tjafs med en snubbe som de inte ens bott ihop med... det är ju inte KLOKT att det ska vara så!
Blir man nedstämd pga att ens partner trakasserar en, då kan man givetvis sjukskrivas. Det rörde sig ju inte om vanligt tjafs med partnern. Ifrågasätter du läkarens bedömning utan att ha träffat Lotta? Du är en märklig figur som å ena sidan höjer auktoriteter till skyarna, å andra sidan förväntar dig att de ska resonera utifrån dina lekmannafantasier om hur saker är beskaffade
