Mina tankar efter första avsnittet.
Lina: Jag har verkligen längtat efter det här. Länge.
Experterna och produktionen
- Gift vid första ögonkastet är ett program där människor lämnar över beslutet om vem de skulle passa ihop med till några som vet bättre, eller som uppges veta bättre. När kärlek ändå inte uppstår måste en av två saker ha fallerat – antingen experternas kompetens för denna uppgift, eller de medverkandes vilja att få det att funka. Det här problemet, och försöken att placera skulden någonstans, återkommer i varje säsong (liksom mina klagomål på det, så jag ska inte upprepa allt här). I år provar produktionen i alla fall ett nytt grepp för att hantera problemet: matchningen sägs kretsa runt vad deltagarna "behöver", kontra vad de "vill ha". Narrativet är att det här är en stor förändring, och därmed ska deltagarnas ”kravlistor” (som expert-Fredric kallar det) mest uppfattas som exempel på vad de
tror sig vilja ha, medan vi tittare, liksom experterna, ju vet bättre. Dock känns inte förändringen som helt tydlig, inte heller för deltagarna, som mest verkar uppfatta det som en semantisk fråga. Som Stina säger: ”Jag hoppas att vad jag behöver och vad jag vill ha har blivit samma sak”. Sammanfattningsvis: om produktionen, genom att betona den här skillnaden, tror sig ha hittat en lösning på det problem som programmets grundpremiss orsakar tror jag att de hoppas på för mycket.
- I år har produktionen också, förklarar expert–Kalle, "kryddat på" tiden, och paren får nu fem veckor på sig innan de måste besluta sig för att fortsätta vara gifta eller ej. Jag är försiktigt positiv till detta. Inte minst betyder det ju mer tv för oss.
- Jag har bestämt mig för att ge expert-Fredric en chans i år. Han vann så sakteliga över mig i slutet av förra säsongen, som minnesgoda läsare känner till. Han är en del av det här programmet, och jag börjar faktiskt acceptera det.
Ida och Arvid
- När vi först träffar Arvid bjuds han upp till dans av sin mormor till Gloria Gaynors gamla dänga "I will survive", en låt som, enligt Arvid, "är för oss båda". Varför förklaras inte, men en möjlig spekulation är att överlevnadssträvan motiveras av krigsfaran (för "stridisen" Arvid) respektive hög ålder (för hans mormor).
- Arvid betonar att han bor "tillfälligt" hos sagda mormor (som för övrigt skulle platsa i
Operation Klotty) i Djursholm. Är det för programmets skull eller av yrkesmässiga skäl? Ska hans tilltänkta dela hans resesäng där – även om den säkert inte är Ikeas billigaste?
- I tidigare säsonger har varje karaktär – förlåt, deltagare – tilldelats en huvudsaklig vän och bollplank, som håller dem i handen genom processen och med vilken vi tittare ska kunna identifiera oss med. Minns till exempel (det gör ni väl?) hur jag hyllade Martins kompis Maria i förra säsongen. Ett problem med detta upplägg,
vilket jag också påpekat tidigare, är att det tenderar att fungera sämre för manliga deltagare, som mer sällan har den sortens vänskapsrelationer. Det har då och då lett till forcerade grepp – minns Sam, från 2018 års säsong, som bollade sitt (misslyckade) äktenskap med sin chef i köket på jobbet. Min fråga här är: kommer mormor att få den rollen för Arvid? Hon verkar ju redan ganska van vid att uttrycka åsikter om de "trevliga flickor" han tidigare omgivit sig med, men kanske finns det någon korpral (el. dyl.) som Arvid också kan diskutera med.
- Arvids definierande problem – "anledningen till att han är singel", med produktionens språk – är ett intresse för självutveckling som tangerar, eller rentav bara är, narcissism. Han säger det själv mer eller mindre rakt ut: han har inte "upplevt att älska med hela sitt hjärta" (mormor hälsar och tackar för den kommentaren), och det har berott på "vem han tittat på i spegeln" (man kommer osökt att tänka på Woody Allens replik till Diane Keaton i taxin i
Manhattan, "you look so beautiful I can hardly keep my eyes on the meter"). Bildsättningen understryker sedan detta, och visar att projektet åtminstone ytligt nått framgång: den kropp som otvunget stiger upp ur vattnet (vid en förmodligen strandskyddsvidrig Djursholmsbrygga) har trimmats till "ska spela huvudroll i Marvel-film"-nivå, och Arvids beskrivning av hur han ”förfinat sin talang för ordning så att han kan optimera sitt liv” bildsätts med ett Excel-formulär där, får vi anta, hela hans effektiva vardag och ”kvantifierade jag” finns noggrant uppspaltat. Problemet tas också upp i efterprogrammet Kärleksrådet, där expert-Kalle påbörjar en genusanalys av saken ("historiskt har det varit inkorporerat av kvinnlighet"), men stannar vid att det är "uppfriskande" att även män nu "tar sitt ansvar". Det jag känner att den diskussionen missar är kanske att mäns självutvecklingsprojekt i enrum ofta ser ut mer som Arvids: att förbättra sig kvantitativt, på mätbara områden. Det är också då intresset kan stå i vägen för en relation, som Arvid påpekar att har gjort, eller gör, för honom. Kvinnlig självutveckling har (i allmänhet) mer handlat om att (typ) lära känna sig själv och sitt inre, vilket då tvärtom
underlättar framtida relationer.
- Ida presenteras också med dans, med en kanske mer åldersadekvat partner, och därefter med ett samtal med en vän om vad hon ”behöver” (inte ”vill ha”, då) i Kungsträdgården. Något jag brukar hylla programmet för är klippningen och kameraarbetet, och här får vi ett lysande exempel på det. Som av en händelse (eller är det planerat? Den ständiga frågan . . .) passerar en vaktparad i bakgrunden, något kameramannen upptäcker, och fokuserar på, innan Ida gör det. Snart ställer Ida och väninnan upp sig för att förundrat (i den mån bakhuvuden kan anses se förundrade ut) betrakta militärparaden – klipp till Arvid, på jobbet i militäruniform. Åter till Ida, som gjort lumpen och ”haft en dröm om att någon gång kunna jobba i Totalförsvaret”. Full pott.
- Mer subtil klippningsfiness: ”Så många drömmar och mål har blivit verklighet”, säger Arvid, med blicken fäst på något snett nedanför honom. Klipp till de tennsoldater (!) han tittar på (eller i alla fall skulle ha kunnat titta på medan han sa just det). Vi får genast en bild av en ung Arvid som leker med soldaterna och drömmer om en framtid i uniform. Eloge till Johanna Söderström (klippare, enligt eftertexterna).
- Arvid plockar enkelt Idas Astrid Lindgren-referens i den inspelning som skickas innan vigseln, och vi kryssar för grundläggande litterär kompatibilitet till parets förmån.
- Visst kan man tänka sig att Idas ”tjejer” vid vigseln high five-ade redan när de såg alla uniformer på brudgummens sida?
- Den bokstavliga vita springaren . . . Kommentarer överflödiga, kanske, men det har inte hindrat mig förut. Det är tur (eller ett resultat av skicklig matchning, så klart) att Ida är en person som inte tycker att det kl*schiga i den synen skymmer det romantiska.
- Arvid förväntar sig att snart göra ett avancemang i yrkeslivet, men också privat – han ska gå från en ”stilig man” till en ”äkta make”. Inget fel på självförtroendet, tänker jag om det egna beröm som ingick i beskrivningen, men Idas första kommentar när hon ser Arvid är också att han är just ”stilig”, så den syrligheten fick jag raskt äta opp. (Och ja, han är ju stilig.)
Caroline och Agust
- Det man kan störa sig på med – jag säger det bara – hippies är väl ofta det naiva flummet och det lösa snacket, och på så sätt skulle det kunna vara upplagt för att man ska ogilla Agust (bara det att han – självklart – stavar det ”Agust”). Men när man, som Agust och hans vänner i Uddebo, faktiskt också genomför reella förändringar och t.ex. bygger ett eget hus blir det ju mer än tomma ord, och det är svårt att inte respektera. Agust själv omnämner också, i två av sina relativt få kommentarer i avsnittet, spänningen mellan just naivitet och realism. Kanske varnar produktionen oss för något här, men om den konflikten är Agusts grundproblem verkar han ju åtminstone i sitt liv, om än inte ännu i en relation, ha hittat ett fungerande sätt att hantera det på.
- Agust ”fastnar lätt i storstadsreflektionen”. ”Det är så mycket, och jag känner mig så liten i den här lilla lådan.” Det är inte helt lätt att tolka, men kan det betyda att han funderar på att flytta till en större stad? (Och räknas Carolines Kumla i så fall som en sådan, jämfört med Uddebo?) Det känns oklart. Caroline, å sin sida, vill i alla fall gärna bo i ett hus nära naturen, ute i skogen. Lite som i Uddebo, då, ska vi förstå.
- Caroline vill inte ha något ”fluffifluff” och inget med spets, förklarar hennes vän (självklart iförd Nooshi-tröja) – det gäller bröllopsklänningen, men också, i överförd betydelse, livet i allmänhet. Det verkar ju stämma in på Agust, men är ett ”tiny house” i Uddebo och Agusts naivitet, om än i homeopatisk dos, just det fluff-fria levnadssätt som passar henne?
(Fortsätter
nedan.)