Citat:
Ursprungligen postat av
Anedin
Jag får en bild av att M inte har varit mobbad och att vetlanda ungarna har acepterat henne
Har någon mobbing kommit fram i förhör jag missat?
M uttrycker inte själv att hon känt sig mobbad, däremot har hon känt sig utanför och ensam, vilket inte är detsamma och inte alls är märkligt. Hon skiljer sig markant från mängden med sin hudfärg, sina diagnoser och sin könsdysfori. Det hade räckt med ettdera för att känna sig udda och utanför. Antingen har omgivningen haft hög acceptans eller var hon både reko och juste.
J stod för allt vad M saknade. Hon fick M att känna sig inkluderad, att hon dög och J öppnade dörren till en helt ny, spännande värld. Hon fick M att känna att livet var värt att leva. Helt givet var M rädd om deras relation och gjorde allt (nästan) för att vara J till lags.
Att hon inte ville vara med och bränna folk inne, knuffa ner från balkong eller mörda sin bror var nog närmast en tidsfaktor. Än fungerade hennes moraliska kompass men ju längre hon befann sig i Js klor desto svagare blev den.
Båda bar på ett djupt hat, M mot sig själv och J mot alla som hon störde sig på.
J "hjälpte" M att kanalisera sitt hat utåt i stället för inåt, vilket kan ha gett M en känsla av att må bättre. Men att hon accepterade att J ibland behandlade henne väldigt illa var också en form av självskadebeteende, så även om hon var medveten om förorätterna, fann hon sig i dem.
M var ett lätt offer för J, precis vad hon var ute efter. Någon som hon hade full makt över.