På svenska hörde man förr uttrycket ”mästarkurs” och jag försöker peta in det här och där som alternativ till det lite otympliga master class, men det engelska uttrycket är förstås etablerat sedan årtionden. Det anspelar sannolikt på den kreativa dynamiken mellan mästare och gesäll. I en licentiatuppsats från Piteå musikhögskola (2005) definieras master class så här:
» [...] master class innebär en lektion med en enskild elev, dock med två betydelsefulla skillnader enligt min definition. För det första är läraren en namnkunnig och en för institutionen utomstående person som eleven inte normalt studerar för. För det andra är lektionen offentlig på så sätt att en publik bestående av andra musikstuderande och övrig intresserad allmänhet är inbjudna att ta del av undervisningen. Ofta inleds lektionen med att eleven framför ett stycke som han eller hon har förberett mycket noggrant. Därefter kretsar vanligen lektionen kring olika konstärliga gestaltningsmöjligheter av stycket. Att spela på master class innebär för eleven ett viktigt tillfälle att få testa hur nerverna fungerar i pressade situationer men det är förstås lika nyttigt att få höra åsikter och kommentarer från en utomstående lärare.«
Jag har själv gått ett antal master classer, och till och med i ett land som Italien, med mycket musikalisk råg i ryggen, används ofta uttrycket master class eller bara master, som alternativ till
corso di perfezionamento.