Putin beordrar styrkor att gå in i Ukraina - INVASION NU (2022-02-24)

Fortsättning: Hur kunde det bli så här? Vad hände med drömmen om sanning, rättvisa, demokrati och ekonomisk framgång som hägrade när det sovjetiska samhällsbygget började krackelera i mitten av 1980-talet?

Det sovjetiska samhällskontraktet mot slutet av Brezjnevtiden beskrevs ofta så här: ”Ni låtsas att ni betalar oss, vi låtsas att vi arbetar.” De kommunistiska slagorden var det inte längre någon som tog på allvar. Alla visste att samhället var byggt på en stor lögn som inte fick ifrågasättas. Någonstans fanns det en sanning, men den var farlig och förbjuden.

Kontraktet om den gemensamma lögnen raserades tillsammans med sovjetimperiet, och under Jeltsins kaotiska tid vid makten hölls inga överenskommelser. Den som hade mest pengar och störst bössa hade alltid rätt. Sanningen hade blivit en social konstruktion som växte ur pistolmynningen.

När Vladimir Putin kom till makten uppstod en ny, tyst överenskommelse: ”Ni får det ständigt bättre – om ni håller truten.” Det enda alternativet till Putins nya stabilitet är kaos och förfall, förkunnade de statliga medierna.

Den nya sanningen ifrågasattes av de omfattande protesterna under vintern och våren 2011-2012. En stor del av den välmående medelklassen i Moskva ville inte längre hålla truten. De ville inte bara ha solresor, de ville också ha en fungerande stat med riktiga val.

Ungefär då började sanningens slutgiltiga nedräkning i Ryssland. Den statliga propagandan blev allt mer fantasifull. Oppositionen utmålades som kättare, ateister och satanister som dansar efter det fientliga Västs pipa på det heliga Rysslands altartrappa.

Ett par år senare, efter februarirevolutionen 2014 i Kiev, var sanningen helt avskaffad. I Ukraina pågår en västlig aggression mot Ryssland, förkunnade den ryska statliga propagandan. Medan en rysk invasion av Krim skedde förnekade Vladimir Putin inför den samlade pressen all kännedom om ryska truppers närvaro. Männen i omärkta gröna uniformer var ”lokala självförsvarstyrkor”, förklarade han med ett litet leende.

Några månader senare berättade han stolt att det visst var ryska trupper som hade sett till att Krim återförenades med fosterlandet. Det var ju Ukraina som annekterade Krim 1954, hette det plötsligt i propagandan. Allt är lika sant eller osant, beroende på vad som passar för tillfället.

Inför årsdagen av annekteringen i mars 2015 visade den ryska statliga tv-kanalen Rossija 1 långfilmen ”Krim – vägen till fosterlandet”. Filmen består förutom intervjuer med Vladimir Putin och vackra flygbilder från Krim huvudsakligen av fantasifulla, filmiska ”rekonstruktioner” av händelserna för ett år sedan. Sanningshalten är anmärkningsvärt låg även för rysk stats-tv.

En av de märkligaste episoderna i filmen är berättelsen om de ukrainska nationalisternas mytomspunna dödståg till Krim, ett tåg som aldrig har existerat någon annanstans än i de ryska statspropagandisternas överhettade hjärnor. Ändå är det många på Krim som med förfäran återberättar historien om tåget med de blodtörstiga nationalisterna. De har ju sett allt på tv.

Det är så den postmoderna verkligheten ser ut i dagens Ryssland. Ett faktum etableras genom att den upprepas tillräckligt många gånger i tv-rutan, med patetisk röst och till ackompanjemang av dramatisk musik och skickligt klippta scener med patriotiotiska Krimbor som smider sköldar för att osjälviskt försvara sin ryska hembygd. Det låter bra, alltså är det sant.https://www.glasnost.se/2015/i-ryssland-finns-ingen-sanning/