Hur vet man om man "gått in i väggen"?

Jag gick in i väggen vid 22-23 års åldern. Jag höll på med hästar då, och jobbade inom industrin och så jobbade jag på restaurang. Inom industrin var jag fast anställd och så tog jag extra timmar inom restaurang branschen. Det vart för mycket. Sedan spenderade jag mycket tid åt min häst allt ifrån att fodra, rykta, pälsvård, hovvård och rida den.

Hos mig yttrade sig utbränningen som en urholkad själ. Vart var jag? Min personlighet tynades bort. Min mamma och lillebror märkte av en förändring att jag var mer trött. Kunde sova länge, glömde bort saker, var dränerad.
Jag gick till läkaren och fick sömntabletter utskrivet. Sedan gick jag ner i arbetstid i industrin. Slutade ta på mig extra timmar. Jag började spendera mer tid i stallet. Och sakta men säkert kom jag tillbaka. Så dra ner på ert som dränerar dig om det t.ex är jobb. Dra ner på kraven. Disken behöver inte alltid vara perfekt, huset behöver inte alltid vara perfekt städat. Det viktigaste är att du mår bra.

Det där känner jag igen, riktigt knäppt att det yttrar sig på det viset.

Det är det som är skillnaden mellan att gå in i väggen och tro att man gått in i väggen. Fortsätt ett tag till så finns det en stor chans att du gör det på riktigt dock! Lycka till!

Min utbrändhet var som att ”gå in i en vägg” En dag så snurrade skallen och jag hade ett tryck för bröstet. Panikångestattack deluxe. Jag trodde det var stroke/hjärtattack. Jag kunde inte fortsätta för då dör jag tänkte jag. Efter det så var det ett halvår med dagliga panikångestattacker, extrem ljudkänslighet, orkade ungefär kolla på mobilen i 10 minuter innan jag fick en sprängande huvudvärk och yrsel. Kommer ihåg att åka bil var jobbigt ibland också. Det var som att nervsystemet var uppfuckat.

Börjar med att träna med någonting. Jag känner igen mig i det du skriver. Har börjat spela Padel och det ger iaf mig väldig mycket god energi. Sen om du väljer springa i spåret eller gå på gym spelar ingen roll. Gör nåt fysiskt med kroppen.

”Utbränd” är en diagnos som bland annat innebär att synapserna i hjärnan inte fungerar som de ska och att gliacellerna får spel. En av konsekvenserna är att man blir oförmögen att agera och hantera. Eller för den delen skriva begripliga inlägg här.
Ditt huvud slutar alltså att fungera, hjärnan tappar förmåga att sortera viktig info från oviktig och kraschar.
En konsekvens är ”att inte orka ta sig ur sängen”.
Det är en rätt missförstådd diagnos som felaktigt används som ett uttryck för stress och att vara allmänt pressad.

Att vara stressad betyder inte utbränd, men det är inget sundhetstecken heller.
Om du inte klarar att själv strukturera din tillvaro utan istället kör dig för hårt så bör du skaffa hjälp. Gå till en doktor och jobba på bättre struktur i din tillvaro. Annars finns risk att du faktiskt blir utbränd på riktigt.



QUOTE=broddnyckel|80519841]Om jag ska tolka mitt mående så kan jag med säkerhet säga att jag har alla tecken på utbrändhet. Folk i min omgivning har också påpekat det under flera års tid.

Men ofta när man läser om folk som gått in i väggen/blivit utbrända så beskriver många det som att de helt plötsligt inte tar sig ur sängen, eller att det liksom bara tar stopp. Så känner jag det varje dag, men vadå, man måste ju liksom bara upp och igång? Jag kan ju inte bara strunta i allt jag måste göra!

Jag vet inte vad jag ska göra. Mår så fruktansvärt dåligt och det känns som att jag ska gå sönder av stress. Hjärtat bultar, jag glömmer allt (häromdagen slog hjärnan totalt av så jag kom inte ihåg hur jag skulle göra för att öppna kylskåpet) och jag känner bara motvilja mot allting. Det enda jag vill är att sova, men när jag väl får chansen så kan jag inte.

Jag skulle säkert bli sjukskriven om jag gick till läkaren, men det känns som att det skulle stressa mig ännu mer då jag vet hur många som skulle bli drabbade om jag inte dök upp.

Hur vet man om man är utbränd? Ska man köra på tills det bara tar stopp? Är jag bara vek?
Erfarenheter?[/quote]

Rent konkret så är svaret att en läkare avgör om du gått in i väggen eller ej.

Låter på beskrivning som du är nära eller lider av utmattningssyndrom.

Skulle gå till läkare omgående om jag var dig. Inse att ditt arbete inte är ditt ansvar, det är din arbetsgivares ansvar. Samma arbetsgivare som ignorerat att du mår skit.

Ett livsråd. Ta hand om dig själv, för det kommer ingen annan göra.

Väggen har inte kommit än.
Låter som du är utbränd och väggen kommer närmare.

Du kommer krascha, för eller senare. Hjärnan med kropp kommer kräva äterhämtning!
Du har börjat märka små saker, därför du skriver här och bland annat tar upp kylskåpet. Skrämmande eller hur? Det kommer inte bli inte bättre.
Det är spännande när hjärnan kraschar, minne, motorik, känslor, hjärntrötthet, intelligens, kanske sunt att uppleva och gå starkare ur, så kör på.

Korta svaret är, du kommer inte behöva fråga i det stadiet, du vet.

Att du inte kan sova, vaknar plötsligt, är igång och känner ansvar, är för att du inte kraschat fullständigt ännu.
Tankarna flyger, irritationer kring folk, hyper mode, när det äntligen är sovmorgon vaknar man 2h innan klockan ringer. Minnet strular, de enklaste saker strular, hjärtat skenar, Osv osv

Antingen lyssnar du på kroppen, eller så om du tycker detta är illa så vänta bara..

Att klä på sig strumpor blir jobbigt, allt görs med minsta möjliga insats med slutmålet mot att bara få gå och lägga sig, eller fly in i alkohol el andra droger, tv spel, Netflix, överdriven träning, sex, porr. Finns något för alla 😁

Självklart går det ta sig ur, men det måste väl endå vara bättre att börja fundera och ändra lite nu än att behöva jobba stenhårt länge senare.

Du kan inte bara gå ut i skogen 1 gång i veckan, läsa lite bok, och kolla en film.

Holistiskt synsätt, se över ditt liv, vad tar men inte ger, vad gör dig glad och lugn, vad gör dig stressad osv.
Hela cirkeln, stress, mat, sömn, träning, tvinga sig att inte göra något, relationer, osv

Önskar någon gett mig en sån jävla örfil för några år sen.

Du är fullt ersättningsbar och av alla andra så är det knappt ett fåtal som kommer visa karaktär när du fallit.

du, tänka på alla andra, tänk på dig SJÄLV.
Du kan inte ge om du inte mår bra och kan ge.

Må väl!

Håller delvis med.

Har tampats med tidiga tecken på utbrändhet i ett år nu och sakta men säkert börjat återhämta mig till fullo de senaste veckorna/månaderna.

Ända från början har jag tydligt klargjort för min chef att det är mitt problem och inte verksamhetens per se. Det ansvar och den belastning jag har och har haft är den som kan förväntas i min roll.

Det har snarare gått upp för mig hur viktigt framför allt sömn, träning och meditation/återhämtning är utanför arbetet. Det är var och ens ansvar att disciplinerat sköta detta och inte alltid klaga på sin stressiga arbetsmiljö eller sopa allt under mattan och låtsats som att solen skiner när kroppen säger ifrån.

Med det sagt är det oerhört svårt när man är på botten och man måste låta det ta tid. Men det är ens eget ansvar!

Testa lergigan /atarax för att bli lite mysig på kvällen. Eller melatonin, men den är alldeles för lätt att motarbeta.
Jag personligen sover gott på lergigan och axlarna sjunker ner, vilket är väldigt skönt!

Hej igen,

Jag tycker att du på papper ska skriva ut det du har skrivit här i tråden och ta med till läkaren. Läs det, om du känner att han/hon är mottaglig. Jag är övertygad om att läkaren har hört snarlika saker från andra i din sits.

Särskilt det där om att du å ena sidan är rädd att inte bli trodd, å den andra att du inte vill verka gnällig inför en läkare utan har impulser att släta över.
Det visar ju lite på hur pass förvirrad du är av din tillvaro och inte riktigt förmår styra själv längre.

Jag förstår att du har omtanke om jobbet, och att det är mer för dig än ett vanligt kneg. MEN,: det där med en chef långt bort, gör att du inte är oersättlig, tyvärr. I alla jobb med det där lilla extra, som är som en passion, finns det alltid en kö av yngre, hungriga exemplar. Säkert inte lika duktiga som du, men hur skall din frånvarande chef kunna urskilja det ordentligt?
Jag förstår att du inte vill lämna jobbet, men numera är rehabilitering något man gör på jobbet. Man går på deltid ( vilket Iofs är sjukt jobbigt för den som är trött i bollen och van att lösa alla problem genom att jobba mer. Svårt att välja vad som ska göras och vad som måste lämnas, precis det en utbränd har problem med) men du bör nog bli sjuk på 50% du också. Då kanske det blir nödvändigt för chefen att sätta sig in i hur det går till på arbetsplatsen?

Hursomhelst: det lär ska ta bortåt fem år att komma igen efter en fullständig utbränning. DVS, man är fortsatt lättutröttad, men fungerar hyggligt. Har du den tiden? Om inte, sänk tempot och bli sjuk på halvtid nu!

Det känns som att man är 100 år gammal. Den bästa beskrivningen som går att komma med. Dubbelslag i hjärtat är också vanligt.

Låter som att du måste få lugn i vardagen innan du rasar totalt. Koffein, nikotin och alkohol måste bort också helt.