Citat:
Ursprungligen postat av
Aloe-Blacc
Det är ju det som är problemet, jag tror innerst inne inte ens att du bryr dig om själva sakfrågan gällade utsatta barn utan att du mer går igång på att se människor vars liv krossas. Och nej, jag är givetvis inte på männens sida och dom beter sig förkastligt åt, tycker dock att du och dina gelikar har en väldigt problematisk fetisch till att känna någon form av nöje att se att människor krossas. Det är ingen normal reaktion.
Sen blir ju det hela än mer märkligt när Sara pratar om empati efter alla brott som hon har begått, fröken själv har utsatt andra för livsfara i form av rattfylla och olovlig körning och detta ska alltså ha varit så sent som tre år sedan.
Majoriteten av männen är dessutom inga egentliga hot mot några förutom sig själva. Trasiga snuskgubbar typ som en random Bengt, 65 år, singel, som hänger på KIK och blir magiskt uppraggad av ett "barn", ja, det kommer aldrig i det verkliga livet ske. En overklig fantasi som aldrig blir till verklighet, förutom när Dumpen "fiskar".
Sen finns det några få riktiga otäcka fall där yngre män har sökt pedofilmammor och dom asen är dom riktiga hoten.
Det stämmer. Rent känslomässigt är jag inte mer involverad i de svenska barnen som utsätts för övergrepp än vad jag är i de afrikanska barnen som svälter. Känslorna är något jag för övrigt anser att det är sunt att hålla utanför sitt deltagande. De är inte minst något man utbildas i att trubba av i samband med en läkarutbildning, om man av en händelse skulle ha gått en sådan. Man lär sig att utöva distanserad empati. Jag har heller inte själv varit utsatt och drivs inte av samma genuina hämndlystnad som Dumpens företrädare. För självklart är det så att oavsett vad de hävdar utåt så njuter de av att trycka ner den människa de konfronterar.
Själv kan jag emellanåt känna mig tillfreds av att se den arme gäddan försvinna bort i ett ögonblick av inre kris. Det kan jag erkänna. Det handlar allra mest om att jag sätter mig in i gäddans situation och tackar gudarna för att jag inte är dum eller skruvad nog att utsätta mig själv för den förnedringen. Men upplevelsen har flera dimensioner. Jag betraktar också konfrontationen utifrån ett psykologiskt perspektiv och har ett genuint intresse av de reaktioner och den interaktion som sker i stunden. Dynamiken mellan mobbarna (Patrik och Sara) och mobboffret (gäddan) är givande. Det måste du hålla med om?
Av intresse är alltså:
1. Gäddans förvandling under konfrontationen. Från frågande till förnekande till uppgiven till självmordsbenägen.
2. Patrik och Saras anpassning efter gäddans intelligens (oftast brist därav) och uttryckssätt.
3. Tanken på att sätta sig in i gäddans ångestfyllda situation och skatta sig lycklig över att slippa befinna sig i den kroppen - kalla det skadeglädjeseffekten, om du vill.
4. Följderna och analysen av gäddans sociala fallhöjd.
Sen har jag inga problem med att själv skratta åt, håna och driva på mobbingen av gäddorna då jag rent principiellt tar starkt avstånd från gäddornas skruvade intentioner, d.v.s. utan att vara känslomässigt involverad överlag eller i enskilda fall. De förtjänar konsekvenserna av sitt handlande och det står jag för. Samtidigt kan jag ibland utge mig för att skratta mer åt uthängningarna än vad jag kanske gör bara för att egga på folk härinne. Sån är jag. Drevet är en intressant företeelse och värt att hålla vid liv.
Så jag kanske inte bryr mig nämnvärt om sakfrågan i förhållande till likvärdiga sakfrågor, men jag inser konsekvensen för barnen och har rent moraliskt inget emot hur gäddornas behandlas. Sen är jag säker på att Sara känner starkare med barnen än folk som inte själva varit utsatta då empati är starkt kopplat till egna erfarenheter. Man kan säga att empatin och hatet är två sidor av samma mynt.