Konservatism i nyare svensk populärmusik

Har ni några exempel på svensk populärmusik från senare tid med konservativa inslag? Det kan röra sig om texter - hela låtar eller enskilda strofer - eller hur musiken är komponerad. Behöver inte vara någon perfekt eller avsiktlig konservatism, alla tendenser räknas om de slår an på något eller säger något tankeväckande. Även små fragment kan inspirera tänkande i nya banor.

Exempel på saker att hålla utkik efter:

Bejakande av hierarkier (där man själv inte är i toppen)
Natalism
Flergenerationsperspektiv
Acceptans av människans begränsningar (klassicism i filosofisk mening)
Kulturpessimism
Irrationalism
Pliktkänsla
Influenser från konservativa föregångare
Anspelningar på händelser eller personer med relevans för konservativa
Aristokratisk/heroisk individualism (i motsats till borgerlig/emancipatorisk)
Vän-fiende-distinktioner där låten/artisten hamnar på konservativas sida
Tragiska berättelser med katarsis

För alla glada definitionsautister kan populärmusik definieras som musik lämpad för allmän lyssning utanför specifika sammanhang och utan krav på större förkunskaper. "Populär" syftar på lyssnandets sammanhang, inte hur många som lyssnar: populärmusik kan vara bred, smal, pajig, storvulen eller esoterisk. Vad som räknas som "nyare" är också upp till var och en och behöver inte vara konsekvent.

Långsökthet uppmuntras inte men är okej om det leder till intressanta diskussioner. Försök att ha med åtminstone nån ny rekommendation i varje inlägg, även om diskussionen drar iväg och börjar handla om abort.

Det finns en äldre, allmän tråd om konservativ musik, men jag skulle säga att detta ämne är separat. Inte bara för att det är mer avgränsat (den andra tråden är översvämmad av amerikansk dynga, marschmusik och utländsk industrirock), utan även för att popkultursfokuset tvingar fram andra perspektiv, där intentioner och politiska ställningstaganden från artisterna blir ganska irrelevanta. En annan besläktad tråd är Högermusik?!, en listtråd i musikunderforumet. Den saknar både specifik konservativ inriktning och popfokus, men kan innehålla saker som går att analysera här.

Hårdrocken går inte att undvika i tråden så jag tar upp den direkt. Genren har sin bakgrund i 1960-talets progressiva rock och ockulta folkrock, och har från detta hela tiden haft transgressiva, fatalistiska och pessimistiska böjelser som ibland har relevans för konservativa. Det finns mycket infantilt skräp här men en hel del positivt. Sverige och Norden i allmänhet har ett särskilt förhållande till genren, som har någon sorts status som allmogens musik, på gott och ont.

Två av mina favoriter bland svenska hårdrocksband just nu är Grift och Raubtier.

Grift spelar en atmosfärisk och melodisk black metal som dragits så långt att den är på vippen att slå över i vispop, vilket också skedde när bandet släppte en akustisk EP. Utan distad gitarr och skränig sång är det enda som vittnar om metal-etiketten att texterna har en speciell lakonisk dysterhet och delvis apokalyptiska drag. Typiska teman är sörjandet av en döende lantlig vitalitet och jakten på sätt att inte svika sitt arv trots svåra förutsättningar, liknande t.ex. Karlfeldts teman från förra sekelskiftet. Drivs av en ambivalens som är kreativt stimulerande snarare än passiviserande ("Jag behöver inga gudar om vår jord kan ge mig näring till att forma och att tro" - notera "om").
Höjdpunkter: Svältorna, Vilsna andars boning

Raubtier har skandaliserats i liberal media, bl.a. för sitt poserande med en sydstatsflagga. Musikaliskt är bandet intressant eftersom det blandar inslag från ultraliberal schlagermusik med uppskruvad maskulinitet och utfall emot den härskande eliten, vilket har en subversiv verkan oavsett det specifika i budskapet (som ofta har drag av amerikansk populism snarare än högerpositioner). Som mest konservativt när låtarna är helt icke-ideologiska och omfamnar en intuitiv, djurisk trohetskänsla. Som sämst när de förfaller till okontrollerad apokalypticism och martyrsträvan ("En hjältes väg" är ett lågvattenmärke, där dödslängtan säljs in som hjältemod). Sångaren har även bandet Hulkoff där han går hela vägen med vikingaromantik.
Höjdpunkter: Dobermann, Innan löven faller

Har funderat ett bra tag och de enda jag kommer på just nu är Lilou & John från Sverige men sjunger på engelska. Är svenska ett krav?

https://lilouandjohn.bandcamp.com/album/iconoclastic

"”Iconoclastic” is the first Free Speech EDM Party album ever, exploring the rise of Populism, Conservatism and Nationalism as well as the simultaneous decline of Globalism, Progressivism and Socialism."

Till exempel.

Måste dock erkänna att jag inte lyssnat jättemycket på dem och har inte analyserat texterna på djupet, men jag vet att de är höger i sin politiska riktning.

Kanske kan det vara något av intresse. Jag ska fundera vidare.

Raubtier är underhållande men någorlunda infantil musik, inte för att infantil musik inte kan ha sitt värde, men jag anser att en slags jakt efter fördjupning borde finnas hos musiker, i takt med att de åldras och slutar att enbart motiveras av att likt en tonåring söka provocera och revoltera.

Raubtier är ungefär som en Burzum som stannade i tiden runt Det som engang var, och aldrig började på riktigt lovsjunga paganska rötterna, och istället fortsatte att tomt revoltera mot kyrkan. Därmed saknas också kärleken till något, krigsromantismen kommer likväl från en fjärran tonårsrum där mycket fantasyfiktion har konsumerats. Melankoliska toner saknas helt, det ska alltid handla om fyrvekerier och det blir aldrig tid för att reflektera eller gråta ut över det vackra i det som lovsjungs (exempelvis uppoffring av individen inför något större).

Raubtier fungerar när man styrketrännar i gymmet, men inte när man vandrar i skogen eller sitter i verandan och varvar av.

Bra initiativ.

"I riden så" av finlandssvenska gruppen Gjallarhorn, som gör moderna inspelningar av folkmusik:

https://www.youtube.com/watch?v=MPR56PXiLqY&ab_channel=thefetusboy

Finns hedniska symboler i texten så väl som inslag av övergången från hedendom till kristendom i den texten.

Finns lite olika varianter av samma sång med olika namn men ursprunget skall vara mycket gammalt.

Cover av delar av låten av danska Myrkur (mest kända för black metal annars):

https://www.youtube.com/watch?v=T0Duhh4nHdE&ab_channel=Myrkur

(finns garanterat mer i folkmusik-genren om nån vill fylla på)

Stefan Anderssons olika album som levandegör svensk historia är även rätt bra. "Revolution" om statskuppen 1772:

https://www.youtube.com/watch?v=01l0TkkAPbw&ab_channel=StefanAndersson-Topic

(revolution mot den liberala frihetstiden, lojalitet mot kungen osv).

Mando Diaos tolkningar av Fröding. Strövtåg i Hembygden:

https://www.youtube.com/watch?v=_YPqM-MTKCI&ab_channel=Quiddity

Populärkulturorkestern Sabaton gjorde förra året en melodi till 500-årsjubileet för Livgardet (Svea Livgarde). Jag kan inte mycket om kapellet som sådant, eller om dess kapellmästare Brodén, eller om deras eventuella politiska anknytningar, men visan och dess text torde fylla de flesta av TS kriterier, och en och annan kan måhända igenkänna att melodin bygger på en gammal psalm.
https://www.youtube.com/watch?v=4ubTwe9gFyU

Kan Fröding klassas som konservativ, var inte han ganska progressiv för sin tid?

Sannerligen är just folkmusik något som inte får tillräckligt utrymme i svenska musikscenen, en favorit från Gjallarhorn från en tjej i youtube med underbar röst:

https://www.youtube.com/watch?v=_9Dh_azZqyQ

Det finns mer känslor där än i någon modern popballad. Hon gör flera underbara covers av svenska klassiker:

https://www.youtube.com/watch?v=jNrwzbP0veA

Folkmusik transporterar oss från modernitetens nutid, där allt är yttligt då det rotlösa modet inte är bestående, till något som är tidslöst och som förevigt förenar oss. Flergenerationsperspektiv och döden behandlas ofta som teman i melodierna, saker som är förbjudna i modernitetens poplåtar. Det får oss att lyfta blicken från våra fötter ifall inget annat.

Det kan vara på alla möjliga språk. Anglofobi är ofta ett plus men inte alls ett krav.


Finns det några låtar från Burzum som du tycker förmedlar något extra konservativt? Är bekant med bandet men skulle vara kul att höra din analys. Eller något svenskt band med liknande stil.

Ett vanligt dilemma i konservativ kultur är balansakten mellan att förkasta den ruttna samtiden och ändå bejaka världen som den är. Det är även Raubtiers svaga sida, ibland klarar de inte av det, särskilt i de mer kontemplativa låtarna som ofta bara vältrar sig i undergång utan finess. I de mer gymmiga Raubtier-låtarna går världen också under, men vi får veta att det är en ihopfantiserad värld som försvinner, en ytlig och korrupt lögnvärld inuti den riktiga världen, och att "man lär den hårda vägen genom tårars bitterhet". Det är väl ingen mästerlig skildring av hybris och fall, men det finns en chosefri klassicism här som står över "seriösa" metalartisters självupptagna gnäll. Jag gillar som sagt också leken med trallvänlig schlagerstil, som är utåtriktad och på ett plan helt uppriktig, samtidigt som den är subversiv eftersom bandet utan tvekan hatar schlagermänniskornas aningslöshet och framstegstro. Inåtvändhet är inte detsamma som djup.

Allt det här är såklart bara speglingar av saker som har skett tidigare i högre kultur, där inte minst Baudelaire är en föregångare till metalgenrens negativa, meningslöst misantropiska sidor. Och hårdrockens estetik kommer delvis från dekadenternas fascination för John Miltons beskrivning av Satan (Burzums förmenta hedendom har mer med detta att göra än med mythos>logos). Analyser av politik i popkultur är intressanta just för att upphovsmännen för det mesta är politiska idioter, men de arbetar med stoff som har sipprat ned till dem på ett eller annat sätt, vilket nånstans vittnar om livskraftighet i just de elementen.


Många bra förslag! Stefan Andersson och Sabaton hade jag tänkt ta upp i senare inlägg, kanske gör det ändå för att lyfta fram fler låtar.

Hade även tänkt på samtida tolkningar av 90-talisterna, inklusive Mando Diaos Fröding-platta. Två andra artister som sticker ut på det området är Solblot och Lars Anders Johansson.

Solblot är en neofolkgrupp som leker med förra sekelskiftets nyromantik och har tolkat Heidenstam och Dan Andersson. Har samarbetat med danska Of the wand & the moon och liknar de tyskspråkiga banden Forseti och Jännerwein. Har en rad på sin hemsida om att inte vilja dras in i politiska sammanhang, så vi kan skippa de vidare analyser som skulle gå att göra.
Höjdpunkter: Natt, Barrikadsång

Lars Anders Johansson är en Timbro-snubbe, så en liberal, men en nyanserad sådan med kulturintresse, vitalism och visst utrymme för populism i vettiga frågor. Har släppt album med egna låtar (bl.a. om fotbollshuliganism som nånting härligt och uppfriskande otryggt) och med tolkningar av Karlfeldt, Heidenstam och Fröding.
Höjdpunkter: Tuna ting II, Ligistliv

Ibland är det gammal runskrift som används i sångerna, som här:

https://www.youtube.com/watch?v=INm2xshkhlo

Och det är just det eviga återkomsten av livet som besjungs, och för människan närmare sina rötter. Så finns det givetvis låtar som talar om självuppoffring för fosterlandet:

https://www.youtube.com/watch?v=JuWCDvJlsw0

Det som utmärker Burzum är väl att det finns en känsla av spiritualitet som ibland saknas i annan metal. Ofta handlar det om en resa in i mörkret och att utforska den dolda världen som existerar bortom livets förkläden, med åtanken att man ska återvända hem till ljuset och ta med sig visdom:

https://www.youtube.com/watch?v=ndY_hudrRSY
https://www.youtube.com/watch?v=Mfw3PzwY7f0

Emedan jag själv är sparsamt bildad inom modern populärmusik, Thore Skogman räknades visst inte, så frågade jag min hustru, som är något yngre än vad jag är. Då fick jag några förslag:

- Den tidigare norrländska populärmusikkvartetten Sarek. Visst finns det något svenskt, traditionell i denna: https://www.youtube.com/watch?v=7UFUgfUDqp8

- Det har någorlunda nyligen funnits en slags folkmusikduo vid namn Nordman, med betydande moraliska tveksamheter. Detta har väl vissa nordiska klanger i sig: https://www.youtube.com/watch?v=KnJz0W_9xyc

Andra får väl värdera detta, ty det är inte riktigt mitt område.

Det är problematiskt när man bara adderar lite folklig klang i poplåtar, för att låta det folkliga vara lite av en exotisk dekoration snarare än att vara det som bär själva musiken.