Mina tankar efter tredje avsnittet.
Louise och Jonas
- R-ordet (”resa”) får konkurrens som favoritmetafor – för vad gör man efter en resa, om inte att . . . landa? Det är mycket att ”landa i”, för alla par, men Jonas tar nog priset i att slita ut detta ord.
- I en halsbrytande
Sliding Doors-scen vandrar Louise, iförd vit T-tröja och ljusa jeans, genom Jonas sparsamt möblerade och klädsamt retro lägenhet. Samtidigt, men i en annan del av stan, vandrar Jonas, iförd vit T-tröja och ljusa jeans, genom Louises sparsamt möblerade och klädsamt retro lägenhet. ”Intressant. Det säger ganska mycket om en person”, är Louises kommentar. Jag tillägger inget där. ”Hoppas att du känner dig som hemma”, säger Jonas när de tu bestämt sig för en av de identiska lägenheterna. Det tror jag nog ska gå. Först ska Louise bara . . . ”landa”.
- Efter sin hjärnblödning behöver Louise ”kanske lite mer lugn och ro ibland”, och hon kan ”ibland bli trött om hon gör supermycket, och behöva varva ner”, förklarar hon för en förstående Jonas. Med tanke på att Jonas "inte behöver någon egentid" är det kanske nödvändigt att säga, men om vi vrider ner prestationskraven lite kan vi (väl?) slå fast att samma sak kan gälla även oss som inte haft en svår sjukdom.
Jonas och Martin
- Jag vet inte om det sprakar av attraktion mellan Jonas och Martin, men stämningen i Fruängen, där vardagen verkar ha anlänt i raketfart, är åtminstone godmodig så det förslår. ”No bad days”, deklamerar Jonas tröja, och det kan väl stå som motto för samvaron här än så länge. Men är frånvaron av dåliga dagar detsamma som bra, till och med riktigt bra, dagar? Som jag brukar säga: det återstår att se.
Bodil och Hans
- Efter att ha tackat nej och backat ur var Bodil tvungen att (japp) landa, berättar hon. Experterna kontaktades, och hon fick klartecken för att försöka igen. Jag vill på inget sätt ifrågasätta Bodils motiv eller handlande – det är klart att ett åtagande i den här stilen kan väcka tvivel längs vägen – men jag undrar,
återigen, hur experterna egentligen tänker om etiken här.
- Hans tolkar sin bröllopsgåva från Bodil som att hon ”har ett bra liv, men saknar en pusselbit”. Sympatiskt – en kommentator med mindre utvecklat symboliskt tänkande hade annars lätt kunnat gissa att det betyder att hon tycker om att lägga pussel.
- ”Med Bodil känns det jättebra”, säger Hans (som väl är lite lik Tage Danielsson, förresten?). Bodil verkar instämma. Med tanke på nästa par att avhandla här är det kanske tur för serien med ett – vad det verkar – lyckat exempel på experternas förmågor.
Märtha och Axel
Påtaglig kyla mellan Märtha och Axel i de första scenerna. Riktigt smärtsam tv att se Märtha blicka ut i intet och vända sig bort, symboliskt och i verkligheten, medan Axel trånar.
Problemet – attraktionsbristen – är uppenbart, och kanske svårfrånkomligt med tanke på programmets upplägg. Eller är det det? Att sakna attraktion var ”det enda” Märtha var ”riktigt rädd för”, berättar hon. En fråga som då uppenbarar sig är om hon på något sätt försökt att förebygga det problemet, till exempel genom att uttrycka en preferens avseende utseende (typ, ”här är några kändisar jag tycker är attraktiva”, eller vad som helst för att ge experterna något att gå på), och om produktionen i så fall har gått emot det. Med tanke på det stående problemet med att para ihop människor efter vad de ”borde” gilla vore det ju inte helt överraskande.
Om Märtha däremot haft chans att göra det, men inte sagt något sådant, måste kanske en gnutta av skulden falla på henne. Men å andra sidan är det lika troligt, kanske mer troligt, att hon helt enkelt inte kunde uttrycka en tydlig preferens eller ”typ”, utseendemässigt, vilket de flesta väl inte kan, utan bara chansade på att det skulle funka.
En annan invändning mot värdet i att på förhand försöka gardera sig mot attraktionsbrist är att det ju inte – bara – handlar om utseende. Naturligtvis. Men tyvärr verkar personlighet och livsstil, som ju också kan vara skäl till attraktion (eller till brist på densamma), också ställa till problem här. ”Om jag hade gissat hade jag trott att jag kom hem till en studenttjej”, säger Märtha med ett fniss vid besöket i Axels lägenhet, och drar sig till minnes kursare i Lund ”för x antal år sedan”. Dock är det intrycket, säger hon efter dessa omdömen, ungefär som hon hade tänkt sig. Aj. (Fotnot: det finns ett oöversättligt engelskt begrepp, ”emasculation”, som man kan fundera på ibland.)
Att Märtha alltså anser sig ha passerat det stadium hon tycker att Axels inredningsstil ger intryck av hjälper inte paret, och talar för att åldersskillnaden dem emellan (och den skillnad i mognad åtminstone hon verkar förutsätta följer av det) är en faktor, en negativ sådan. Det borde kanske också ha fångats upp tidigare i processen, och inte bara avskrivas efter fullbordat faktum (om än inte äktenskap) med en truism (från expert-Fredric) om att ”vi kan finna lycka utanför normen”.
Man behöver inte vara högempatisk för att läsa av att något är på tok här (jag menar, vem behöver egentligen ”egentid”
dagen efter sitt bröllop?), och Axel lyckas med det. När Märtha lägger korten på bordet verkar han – faktiskt – hantera situationen exemplariskt: icke-konfrontativt, lugnt och utan anklagelser eller något känslomässigt svar. Personligen känner jag att allt det Märtha säger utöver kärnbudskapet (att hon saknar attraktion) här blir lite som att strö salt i såren, men det är nog ingen lätt sak att säga, eller, för den delen, höra, hur det än lindas in. Tacknämligt för oss tittare dras en barmhärtighetens slöja över samtalet efter en stund. Skönt, för jag vet inte hur mycket mer av den scenen jag hade klarat av.
Expert-Fredric är också empatiskt lagd, och noterar att Märthas ”ångestnivå” är för hög. Den förklaring vi trogna tittare kan gissa att han tar till här – att det handlar om ”rädsla för närhet” – avskrivs av Märtha i en kommentar efteråt. Nej, här handlar det nog om just enkel, simpel och ack, så viktig attraktion, och det är faktiskt svårt att se hur sådan kan växa fram under de här förutsättningarna.
