Citat:
Kriterierna för folkmord är mycket strikta och Ryssland har med råge uppfyllt dessa kriterier. Det är inte antalet dödade civila som är avgörande utan att man har en avsikt att utradera kulturella särarter och fördriva folkgrupper. Det är en lång tradition i Ryssland att bedriva folkmord sen 100 år tillbaka. Putin och hans nynazistiska rådgivare ha rintroducerat begreppet Ruski mir, som väl beskriver p å motsvarande sätt som tyskarna introducerad begreppet "lebendraum" i naziriket.
Aleksandr Dugin som är starkt influerad av Nazismen har varit inflyteserik hos Putin:
Den fascistoide filosofen Aleksandr Dugin och Vladimir Putin - hur nära står de egentligen varandra? Dugin har kallats ”Putins hjärna”, Timothy Snyder har utnämnt honom till Putins chefsideolog. Samtidigt har Putin aldrig tagit Dugins namn i sin mun. Det är lätt att bli förvillad här. Hur ska vi fatta saken?
Vi måste nog betänka att Putin så gott som aldrig omtalar inspiratörer eller ideologiska impulsgivare. Exiltänkaren och Goebbelsmedarbetaren Ivan Iljin har han tagit upp ett par gånger, med eftertryck – det är ett mycket starkt indicium. Så tystnaden kring Dugin behöver inte betyda någonting.
Låt oss se tillbaka ett ögonblick på Dugins utveckling – för att allt ska bli tydligare.
I 20 års tid var Dugin nazist. Under 1980-talet hade han formats i en underjordisk nazigrupp som kallades ”Svarta SS-Orden”. När Sovjetunionen föll såg han det som den stora uppgiften att resa Ryssland ur sammanbrottets förnedring och bidra till restaurationen av vad han kallade ett ”eurosovjetiskt” imperium. För det ändamålet startade han tidskriften Element, i nära kontakt med västeuropeiska högerextremister.
Hösten 1993 – det bör ha varit vid tiden för Jeltsins blodiga krossande av de ryska nationalisternas antiparlamentariska motstånd - for han till Malaga och intervjuade den 97-årige belgiske SS-veteranen Léon Degrelle. Denne hade känt Hitler och dekorerats av honom. Det bör ha varit ett stort ögonblick för den unge nazisten..
Degrelle (med bara ett halvt år kvar att leva) sparade inte på orden. Han förklarade att Führern trots allt hade burit på en stor respekt för sin paktbroder Stalin. Han hade tvingats bryta 1939 års pakt av det skälet att Vjatjeslav Molotov ställt orimliga krav på Tyskland. Han hade talat med Degrelle om Ryssland som en fortfarande ”ung nation”. Hitler var, fick Dugin höra, den största personligheten i Europas historia – en sådan som det bara föds en av på tusen år. Han hade, ensam, lyft den nationella idén till global nivå.
Intervjun med Degrelle publicerades under pseudonym i Element. Dugin hade klart för sig att själve Hitler inte var gångbar på rysk mark. Det måste smygas med honom.
Under loppet av det liberala 1990-talet sprutade Dugin så ur sig böcker med geopolitiska spekulationer, framför allt kring den ”metafysiska” konflikten mellan en genuin eurasisk fastlandskultur (med ett återuppståndet Ryssland som frälsare) och en illasinnad amerikansk havscivilisation, utan rötter och mylla. SS var fortfarande den uttalade förebilden: en – som det hette - ”intellektuell oas”, Heinrich Himmlers ”vetenskapliga laboratorium”.
Det var som om Dugin med sina rödbruna tankar drömde sig tillbaka till 1939 års rysktyska pakt. Lenin var närmast glömd – men Stalin beskrevs i Element som en genial imperiebyggare och Hitler fanns alltså med i undertexterna..
Med Vladimir Putins makttillträde vid millennieskiftet valde Dugin en ny strategi. Han tonade hädanefter i sitt skrivande ner alla nazireferenser och upphörde med att åberopa SS. Han följde, kan man säga, Ivan Iljins linje. Iljin hade efter 1945 ännu bekänt sig till fascismen – den ”naturliga ideologin” för en patriot - men samtidigt betonat att det vore politiskt olämpligt i det nya läget att skylta med den.
I mars 2014 satsade Kreml – som ett svar på Majdanupproret - på den riggade folkomröstning på Krim som ledde fram till den olagliga annekteringen av halvön. I valet deltog högerextrema västpartier med observatörer. Putin hade med detta övertagit Duginkretsens internationella kontaktnät – utan att Dugin fick äran.
De båda ”folkrepublikernas” utbrytning i Donetsk och Luhansk utlöste snart kriget mellan Ryssland och Ukraina. Nationalisterna som i allt större utsträckning behärskade ryska media yrade om de lösgjorda områdena som ”Novorossija” (Det nya Ryssland). Dugin, nu på högvarv, såg till att ge hela skeendet apokalyptiska dimensioner. Det sades vara början till det mäktiga kontinentala befrielsekrig mot det ”atlantiska” USA som han en gång hade tecknat konturerna av i Element. Donetskrepubliken utgjorde ”historiens själva epicentrum”.
Dugin konkretiserade: ”Det är våra bröder som skapar en ny tid – ryssarna i sydöst. Deras handlingar, beslutsamhet, vilja och mod är i historiens ljus av oskattbart värde. Det är de som nu inte bara försvarar utan räddar Ryssland. När vi ser vad vårt folk är berett till där borta känns det skamligt att framleva sitt liv så som vi nyligen har gjort. 23 år av (postsovjetiskt, M.L.) medvetandemörker går mot sitt slut. Det är vårt blod som gjuts. Ni känner ännu inte det ryskslaviska blodets hemlighet – den är både storslagen och skrämmande.”
Vad med det ”ukrainskslaviska” blodet? Det fick man inte veta. Ukrainarna var bastarder som ”krälat upp ur hål i marken” – deras ondskefulla ”angrepp” mot Ryssland legitimerade, hette det rent ut, ett ”folkmord”. Det var som om dessa ”ukrer” (så lyder den föraktfulla benämningen på dem i ryska extremistmiljöer) egentligen inte fanns. De var bara en påhittad nation. Så hade Ivan Iljin på sin tid också uttryckt saken. Dugins stående uppmaning blev: ”Döda, döda, döda!”
I juli 2014 hölls en konferens kring ”Krimfrågan” i Jalta. Här gavs plats för än mer våldsamma verbala attacker mot ukrainarna och deras amerikanska ”uppdragsgivare” än den dagliga propagandan som vräktes ut i TV. Kievs ”fascister” (nu passade ordet!) utmålades som sexuella avvikare och slödder. De sades behärska inte ett land utan ett ”territorium”. Närvarande var återigen Dugins vänner, ultrahögergäster från hela Europa.
Det var som om Putin således följde Dugins väg – utan att det någonsin sades ut. Dugin, med stärkt självkänsla, varnade för återhållsamhet: ”Om Putin inte slår till i hela Ukraina inträffar kaos. Antingen får vi ’Det nya Ryssland’ eller inget Ryssland alls. Bjuds ukrerna inte motstånd kommer Kiev att storma Krim.” / ”Ett totalt väpnat uppror är nödvändigt över hela Ukraina.” / ”Putin, inta Kiev!”
Under 2015 tvangs Kreml tills vidare ge upp tanken på ”Det nya Ryssland” som självständig enklav eller del av det ryska moderlandet. Det lågintensiva kriget fortsatte i Donbass - varvid Dugin hördes klaga alltmer högljutt. Han tyckte att Putin hade satt sig på två stolar: på en tron och i en västerländsk managementfåtölj. Putin var på en gång en ”solmänniska” med Ryssland för ögonen och en ”månmänniska” som gjort sig beroende av den sjuka gayvärlden i väst.
Emellanåt var det som om Dugin faktiskt tog sin hand ifrån Putin. 2018 bara brast det. Nu tyckte han att Ryssland ”hade blivit galet”. Nationen syntes vara på väg att tippa ner i en svart avgrund. Strax lugnade han sig något men det gamla förtroendet för Ledaren var svårt anfrätt. Han föreföll leva med en känsla av ett ihållande putinskt svek.
Så var stunden äntligen kommen i februari 2022. Putin invaderade – och Dugin jublade. Han hade inte förstått att han måste vänta, att Kreml hade en långsiktig plan. Äntligen kunde han pusta ut. Snart ska Donetsk, det historiska epicentret, befrias och därefter hela Ukraina.
Slutsats: det är som om Putin hela tiden har rört sig i närheten av det program som fascistoiden har föreskrivit Ryssland - bara i sin egen takt. Putins återkommande hotfulla utfall förefaller nu eka av de duginska slagorden - när han varnar för förrädare, insekter som ”måste spottas ut”, i den egna eliten, när han avfärdar västkulturen som dekadent genderfixerad, när han (också i Iljins efterföljd) förmenar Ukraina rätten att överhuvud kallas nation.
Inför helvetet som pågår i Mariupol kan man inte låta bli att minnas Dugins ord från 2014: ”Alla dessa offer, all denna ståndaktighet ska nu äntligen bära frukt i sydöstra Ukraina. Hur tunga är inte historiens hjul! För att sätta dem i rörelse krävs fontäner av blod.”
Vi måste nog betänka att Putin så gott som aldrig omtalar inspiratörer eller ideologiska impulsgivare. Exiltänkaren och Goebbelsmedarbetaren Ivan Iljin har han tagit upp ett par gånger, med eftertryck – det är ett mycket starkt indicium. Så tystnaden kring Dugin behöver inte betyda någonting.
Låt oss se tillbaka ett ögonblick på Dugins utveckling – för att allt ska bli tydligare.
I 20 års tid var Dugin nazist. Under 1980-talet hade han formats i en underjordisk nazigrupp som kallades ”Svarta SS-Orden”. När Sovjetunionen föll såg han det som den stora uppgiften att resa Ryssland ur sammanbrottets förnedring och bidra till restaurationen av vad han kallade ett ”eurosovjetiskt” imperium. För det ändamålet startade han tidskriften Element, i nära kontakt med västeuropeiska högerextremister.
Hösten 1993 – det bör ha varit vid tiden för Jeltsins blodiga krossande av de ryska nationalisternas antiparlamentariska motstånd - for han till Malaga och intervjuade den 97-årige belgiske SS-veteranen Léon Degrelle. Denne hade känt Hitler och dekorerats av honom. Det bör ha varit ett stort ögonblick för den unge nazisten..
Degrelle (med bara ett halvt år kvar att leva) sparade inte på orden. Han förklarade att Führern trots allt hade burit på en stor respekt för sin paktbroder Stalin. Han hade tvingats bryta 1939 års pakt av det skälet att Vjatjeslav Molotov ställt orimliga krav på Tyskland. Han hade talat med Degrelle om Ryssland som en fortfarande ”ung nation”. Hitler var, fick Dugin höra, den största personligheten i Europas historia – en sådan som det bara föds en av på tusen år. Han hade, ensam, lyft den nationella idén till global nivå.
Intervjun med Degrelle publicerades under pseudonym i Element. Dugin hade klart för sig att själve Hitler inte var gångbar på rysk mark. Det måste smygas med honom.
Under loppet av det liberala 1990-talet sprutade Dugin så ur sig böcker med geopolitiska spekulationer, framför allt kring den ”metafysiska” konflikten mellan en genuin eurasisk fastlandskultur (med ett återuppståndet Ryssland som frälsare) och en illasinnad amerikansk havscivilisation, utan rötter och mylla. SS var fortfarande den uttalade förebilden: en – som det hette - ”intellektuell oas”, Heinrich Himmlers ”vetenskapliga laboratorium”.
Det var som om Dugin med sina rödbruna tankar drömde sig tillbaka till 1939 års rysktyska pakt. Lenin var närmast glömd – men Stalin beskrevs i Element som en genial imperiebyggare och Hitler fanns alltså med i undertexterna..
Med Vladimir Putins makttillträde vid millennieskiftet valde Dugin en ny strategi. Han tonade hädanefter i sitt skrivande ner alla nazireferenser och upphörde med att åberopa SS. Han följde, kan man säga, Ivan Iljins linje. Iljin hade efter 1945 ännu bekänt sig till fascismen – den ”naturliga ideologin” för en patriot - men samtidigt betonat att det vore politiskt olämpligt i det nya läget att skylta med den.
I mars 2014 satsade Kreml – som ett svar på Majdanupproret - på den riggade folkomröstning på Krim som ledde fram till den olagliga annekteringen av halvön. I valet deltog högerextrema västpartier med observatörer. Putin hade med detta övertagit Duginkretsens internationella kontaktnät – utan att Dugin fick äran.
De båda ”folkrepublikernas” utbrytning i Donetsk och Luhansk utlöste snart kriget mellan Ryssland och Ukraina. Nationalisterna som i allt större utsträckning behärskade ryska media yrade om de lösgjorda områdena som ”Novorossija” (Det nya Ryssland). Dugin, nu på högvarv, såg till att ge hela skeendet apokalyptiska dimensioner. Det sades vara början till det mäktiga kontinentala befrielsekrig mot det ”atlantiska” USA som han en gång hade tecknat konturerna av i Element. Donetskrepubliken utgjorde ”historiens själva epicentrum”.
Dugin konkretiserade: ”Det är våra bröder som skapar en ny tid – ryssarna i sydöst. Deras handlingar, beslutsamhet, vilja och mod är i historiens ljus av oskattbart värde. Det är de som nu inte bara försvarar utan räddar Ryssland. När vi ser vad vårt folk är berett till där borta känns det skamligt att framleva sitt liv så som vi nyligen har gjort. 23 år av (postsovjetiskt, M.L.) medvetandemörker går mot sitt slut. Det är vårt blod som gjuts. Ni känner ännu inte det ryskslaviska blodets hemlighet – den är både storslagen och skrämmande.”
Vad med det ”ukrainskslaviska” blodet? Det fick man inte veta. Ukrainarna var bastarder som ”krälat upp ur hål i marken” – deras ondskefulla ”angrepp” mot Ryssland legitimerade, hette det rent ut, ett ”folkmord”. Det var som om dessa ”ukrer” (så lyder den föraktfulla benämningen på dem i ryska extremistmiljöer) egentligen inte fanns. De var bara en påhittad nation. Så hade Ivan Iljin på sin tid också uttryckt saken. Dugins stående uppmaning blev: ”Döda, döda, döda!”
I juli 2014 hölls en konferens kring ”Krimfrågan” i Jalta. Här gavs plats för än mer våldsamma verbala attacker mot ukrainarna och deras amerikanska ”uppdragsgivare” än den dagliga propagandan som vräktes ut i TV. Kievs ”fascister” (nu passade ordet!) utmålades som sexuella avvikare och slödder. De sades behärska inte ett land utan ett ”territorium”. Närvarande var återigen Dugins vänner, ultrahögergäster från hela Europa.
Det var som om Putin således följde Dugins väg – utan att det någonsin sades ut. Dugin, med stärkt självkänsla, varnade för återhållsamhet: ”Om Putin inte slår till i hela Ukraina inträffar kaos. Antingen får vi ’Det nya Ryssland’ eller inget Ryssland alls. Bjuds ukrerna inte motstånd kommer Kiev att storma Krim.” / ”Ett totalt väpnat uppror är nödvändigt över hela Ukraina.” / ”Putin, inta Kiev!”
Under 2015 tvangs Kreml tills vidare ge upp tanken på ”Det nya Ryssland” som självständig enklav eller del av det ryska moderlandet. Det lågintensiva kriget fortsatte i Donbass - varvid Dugin hördes klaga alltmer högljutt. Han tyckte att Putin hade satt sig på två stolar: på en tron och i en västerländsk managementfåtölj. Putin var på en gång en ”solmänniska” med Ryssland för ögonen och en ”månmänniska” som gjort sig beroende av den sjuka gayvärlden i väst.
Emellanåt var det som om Dugin faktiskt tog sin hand ifrån Putin. 2018 bara brast det. Nu tyckte han att Ryssland ”hade blivit galet”. Nationen syntes vara på väg att tippa ner i en svart avgrund. Strax lugnade han sig något men det gamla förtroendet för Ledaren var svårt anfrätt. Han föreföll leva med en känsla av ett ihållande putinskt svek.
Så var stunden äntligen kommen i februari 2022. Putin invaderade – och Dugin jublade. Han hade inte förstått att han måste vänta, att Kreml hade en långsiktig plan. Äntligen kunde han pusta ut. Snart ska Donetsk, det historiska epicentret, befrias och därefter hela Ukraina.
Slutsats: det är som om Putin hela tiden har rört sig i närheten av det program som fascistoiden har föreskrivit Ryssland - bara i sin egen takt. Putins återkommande hotfulla utfall förefaller nu eka av de duginska slagorden - när han varnar för förrädare, insekter som ”måste spottas ut”, i den egna eliten, när han avfärdar västkulturen som dekadent genderfixerad, när han (också i Iljins efterföljd) förmenar Ukraina rätten att överhuvud kallas nation.
Inför helvetet som pågår i Mariupol kan man inte låta bli att minnas Dugins ord från 2014: ”Alla dessa offer, all denna ståndaktighet ska nu äntligen bära frukt i sydöstra Ukraina. Hur tunga är inte historiens hjul! För att sätta dem i rörelse krävs fontäner av blod.”
__________________
Senast redigerad av raskens 2022-04-25 kl. 18:09.
Senast redigerad av raskens 2022-04-25 kl. 18:09.
