Gift vid första ögonkastet (säsongerna 2014-2025)

Ja jag satt och tänkte på det när jag såg programmet, vilken typ av person som söker. Om man bara är ute efter att hitta den rätta så känns det ju som ett extremt ineffektivt sätt att göra det på, så det finns ju definitivt ett element av att vilja visa upp sig på TV som i alla dokusåpor och liknande.

Jag tänkte efter första programmet att Hans hade hamnat i ett guldläge, för han fick exponeras i TV, framstå som sympatisk och åtråvärd, men slapp gå igenom giftascirkusen och kunde därmed säkerligen få till massa dejter med tjejer som sett honom på TV.

För kontext så har jag själv aldrig haft något förhållande och aldrig varit på en dejt eller varit med om att någon tjej uttryckt gillande alls, så hela det här med huruvida de känner attraktion till varandra och att läsa av kroppsspråk är ingenting jag kan se så bra när jag tittar på programmet. Därför är det också intressant att läsa i tråden vad andra uppfattar när de tittar på paren, och även lärorikt.

Har kanske klackar.

Märtha sökte för att hitta sig själv och våga visa känslor sa hon i senaste avsnittet.

Jo men den bruden verkar ha mycket att erbjuda eller?

Om man inte ens hittat sig själv kanske man borde inte söka förhållanden till att börja med, som att gå in på en finrestaurang utan pengar men beställa mat.

Hur gammal är hon inte som dessutom inte hittat sig själv? Lider hon kanske av mentala svårigheter?

Matchmakarna skaffade sig väl en bild av Märtha som en intellektuell, progressiv, lite sökande brud som går igång på likasinnade, när hon i själva verket säkert mest bara vill ha en klassiskt snygg och okomplicerad snubbe. Hon spelade ned det i prospektet för att inte verka ytlig och nu står hon där. Till hälften skräckslagen, till hälften förbryllad över hur det här missförståndet kunde uppstå: Jag sa väl inte nåt om nån tönt?

För Axel står hoppet till att han inte dumflinar sig igenom serien som han gjorde bröllopskvällen utan konfronterar hennes ointresse på en gång. Inte för att det kan rädda deras relation men för att han ska kunna gå ur detta med hedern i behåll. Han är säkert rätt kille för rätt många där ute men troligtvis sneglar han åt för höga hyllor.

För att hitta sin perfekta match i tv-serien måste man leverera på hög nivå (från båda håll), en sån person tror jag inte finns i Sverige till att börja med.


Det är höga poäng som gäller från första början, när man ska beskriva vem man söker gäller det att pricka in punkterna rätt utan att tveka det minsta, och för att göra det behöver man inte ha brister själv. För att hitta den rätta måste motparten kunna beskriva vad den söker perfekt utan ett tvek med.

Alltså får man inte vara oskön alls, såna sköna typer finns inte i Sverige, tror vi alla kan hålla med om det.

Vilka länder skulle kunna ha dessa typer har jag i åtanke men det är inte Sverige iaf

Mina tankar efter andra avsnittet.

Experterna och produktionen
- Jag såg ett avsnitt av Kärleksrådet, Play-programmet under parollen ”Nyfiket eftersnack” som ackompanjerar tv-sändningen och väl ska tillfredsställa den lite mer inbitna följarskaran, snedstreck limma med tyckandet i sociala medier (som här!). Det var något av en besvikelse, så med risk för att svika min plikt mot läsarna tror jag att det inte blir några fler sådana för min del. Om SVT nu ville nå ”snacket i sociala medier”, med en ung programledare som skärskådar händelseförloppet, borde man ju ha ett genomlysande och skvallrigt program där de scener vi sett diskuteras öppet och utvärderas. I stället satsar man helhjärtat på att fortsätta försöka krama ur ”lärdomar” ur programmet, som vi tittare, antar jag, ska kunna ta med oss i våra egna relationer. Eftersom experterna, som ju antagligen vet allt om hur saker och ting förlöpte i slutändan, medverkar går det inte heller för programledaren att spekulera fritt. Åtminstone jag känner inget större behov av expert-Fredrics råd om hur man får relationen eller attraktionen att fungera. Jag har sagt det förr – våga släppa tanken om att programmet måste vara sedelärande. Okej, det är public service vi snackar om, men nu har ni tagit dejting-fan i båten och får ro honom i land. Det är lite som att SVT, för att de sänder schlager-SM (”Mello”, med dagens parlör), skulle känna sig tvingade att också skicka med ett program där bidragen analyseras musikteoretiskt. (Slugt, dock, att flytta förhandstitten på nästa avsnitt hit, för att på så sätt tvinga över de mest lystna tittarna.)

- Ett expert-tunt avsnitt. Expert-Kalle gör ett kort framträdande i slutet för att berätta hur ”pirrig” bröllopsdagen är även för honom. Visst undrar man hur han får rapporter om hur det går? Snackar vi övervakningskameror med direktflöde, tillgång till råmaterial, eller gömde han sig i en buske vid vigseln?

- Jag vill milt ifrågasätta greppet med att ena gemålen tvunget ska göra entré till bröllopet på ett storslaget/oväntat sätt. Varför detta behov av extra överraskningseffekt? Är det inte redan spännande nog att det, om någon har glömt det, är en total främling som stegar fram till energiministern och den väntade partnern? Men nej, här ska folk tvingas in på cykel eller till och med medelst helikopter. ”Han kanske inte kommer via vattnet”, säger energiministern lurigt, som rena Fader Fouras. Den redan nervösa väntade partnern lämnas att, som i värsta sortens ”sociala experiment”, oroligt undra vad det är som pågår – är det ryssen som kommer? Allt medan fågelbajs och fjädrar regnar över bröllopsfrisyrer och -kläduppsättningar. ”Jag tänkte: nu förstör de ju allt. Och Martin var så nervös redan innan”, som en av bröllopsgästerna uttrycker det. Jag kan inte annat än hålla med.

Louise och Jonas
- En observation som skulle kunna kopieras och klistras in till varje säsong: par som matchar varandra utseendemässigt och socialt (både i innebörden mellanmänskligt och klassmässigt) borgar ofta för en a) lyckad, men b) för tittarna tråkig relation. (Man skulle kunna säga att bra tv-koefficienten står i negativ korrelation till giftastycket.) Och det sammanfattar väl mitt intryck av Louise och Jonas hittills. De ser absolut ut som ett givet par, och det är svårt att se skillnad på deras välklädda, avspänt trendiga bröllopsgäster i smakfulla linnekostymer. Den nödvändiga brasklappen är att även de mest välartade medelklassmänniskor ibland faktiskt har en personlighet – se motsvarigheten Lasse och Elinor i förra säsongen – så jag räknar inte ut möjligheten för bra tv här än.

- Parets tête-à-tête på farstubron – Jonas observerar att Louise stod på sig med sitt drömresemål London, trots att han gissat på Rom, och deducerar av detta att hon ”kommer att vara ledaren” i relationen. Ett ekivokt samtal om vem som ”sitter i passagerarsätet” följer. Även om jag gärna sluppit se det får jag väl säga att det bådar gott för dem.

Jonas och Martin
- ”You may kiss the bride”, drar Khashayar Farmanbar skämtsamt till med vid vigselns slut, direkt ur manuset till en 90-talssitcom. Mer kommentarer som känns, milt sagt, hemmahörande i en annan tid blir det när Jonas, inför Martins vän, understryker att hans vänner är ”goa gubbar”, d.v.s. inte gay. ”Så du har killkompisar som är killar?” frågar vännen glatt. Att kunna ”snacka brudar” är säkert en värdefull färdighet i Jonas Örebro (hörde jag internaliserad homofobi?), men frågan är hur användbart det är i relationen med den mer ”urbane” Martin.

- Jonas och Martin erbjuder en elegant grundkurs (som en del andra par skulle kunna lära av) i hur man agerar i gifta-sig-med-en-främling-inför-hela-ens-släkt-situationen. Ja, det är ”konstigt”, ”sjukt”, till och med ”så jävla sjukt”, och då blir det också, kanske, lite stelt och pinsamt. Inget av det borde komma som en överraskning. Därmed – om man till exempel, efter några minuters bekantskap, bara har några få eller något intresse(n) gemensamt kokar man soppa på loppis-spik och skojar om det (vid behov flera gånger) inför de lystna, men generösa (”Ni borde vara värdar för Antikrundan!”), gästerna.

- Om Louise och Jonas är för lika för att det ska bli spännande kan vi skönja fler skillnader mellan Jonas och Martin. Martins (namnlösa) vän tycker att Jonas bekantskapskrets ser ”stilig och proper” ut, vilket, tror jag, är ett beslöjat sätt att uttrycka det Martin senare på kvällen säger mer rakt ut: ”Det är inte lika storstad som jag är van vid. Det urbana . . . Storstadslivet. Storstadsmänniskor. Om ni fattar. . . .” Vi ser Jonas vänner dra på sig fotbollströjorna (hade de på sig dem under kostymen?) i bakgrunden, till tonerna av GES, och fattar precis. ”De verkar väldigt lika. Både lika och olika”, sammanfattar Jonas pappa kärnfullt min spaning här.

- Martin tycker att Jonas är ”helt underbar, omtänksam och snäll” (bevis: ”Han hämtade något till mig.”). Det är inte nödvändigtvis ett omdöme som innebär himlastormande, romantisk kärlek, men det är ändå lovande, och till skillnad från Märtha (se nedan), ställer Martin snällt upp på Jonas initiativ. Han försöker, och det är ju bra nog, än så länge.

(Fortsätter nedan.)

Missen många gör när de går in i den här serien är att de inte är tillräckligt uppriktiga och tonar ned utseendets betydelse. Det blir sånt där som att han ska se trevlig ut och så vidare.

Man vill inte framstå som ytlig. Och det är inte på utseendet tidigare relationer stupat. Men man bortser från att den urskiljningen gjordes den med. Från första början.

Tjejer som är typ sjuor-åttor är rätt väl medvetna om det och söker sig i det verkliga livet sällan till snubbar som är fyror-femmor. Om det nu inte är en vänskap som utvecklas till något mer.

Det blir lätt så att de tar för givet att de kommer matchas mot någon från samma härad som tidigare dejter men nu med finkalibrerad personlighet och precisionsstyrda intressen. Det som inte fått det att funka förut.

När de så ställs inför en blind date som ska vara livet ut blir det obarmhärtigt fokus på en sållningsmekanism de tidigare inte reflekterat över. Det oftast inte mer än sekundlånga moment som säger klick eller inte.

(Fortsättning)

Märtha och Axel
- Visst är det vackert när Märtha spatserar innanför fönstren och blickar ut mot vigselplatsen, men varför så många programminuter åt den synen? ”Jag blev ledd längs med fönstren”, förklarar hon, och manar fram en bild av en producent som släpar henne fram och tillbaka, fram och tillbaka. Klart att produktionen vill ha valuta för en sådan insats.

- Killen som tar initiativ till en ”high five” av Märtha på väg ner till vigselplatsen – är det verkligen värdigt? På ett bröllop?

- I mitt inlägg efter första avsnittet luftade jag viss oro inför det här parets utsikter. Den rädslan känns, tyvärr, befogad nu. ”Min största farhåga var att hon skulle komma ut glad, se mig och bli lite besviken, men det var inte fallet. Hon log fortfarande väldigt mycket”, säger Axel hoppfullt efter vigseln. Samtidigt får vi redan här ett första varningstecken från Märthas sida, den allvarstyngda repliken ”Jag förstod att personen bredvid [Sveriges energiminister] var min man”, illustrerat med ett inåtvänt, gåtfullt ansiktsuttryck. Vad det än representerar får man känslan av att det inte är himlastormande glädje eller, dessvärre, attraktion (senare får vi veta hur hon kände sig: ”tom”).

Samma stämning präglar parets första stund på tu man hand, och vidare genom avsnittet. Det är kanske inte direkt stelt, men det . . . sprakar inte, med förlov sagt. Man längtar genast tillbaka till Jonas och Martin, som (om någon av dem nu inte kände en stark attraktion) var mer förberedda på att maskera sina känslor bakom glättighet.

Märtha verkar inte vara begiven på den sortens spel, vilket kanske på sitt sätt är beundransvärt, men då måste man, kanske lite elakt, undra varför hon sökte till programmet, eller åtminstone varför hon verkar så oförberedd på situationen. Hennes strategi för att hantera bristen på (initial) attraktion blir en ytlig artighet och att be om respit (”vi får bara landa lite i det här”). ”Det känns så verkligt”, säger Märtha, och då inte i positiv bemärkelse. Och tyvärr är det ju just verkligt, hur mycket man än slår bort de glada såpbubblor bröllopsgästerna blåser i ens ansikte.

Senare, i ett öppenhjärtigt samtal med vännerna som går från skymning till mörker, utvecklar hon problemet och beskriver situationen som ”skitjobbig”, vilket man ju kan förstå. Det mest nedslående för tittaren är kanske inte bristen på attraktion som hur oväntad det fenomenet tycks vara för Märtha, och att hon, som hon uttrycker det, ”också är på den här resan” (vad sa jag om det ordet?) ”för att lära känna sig själv och sina känslor”. Hon måste, säger hon, ”helt uppenbart jobba med sina känslor”. Så kan det säkert vara, men förslagsvis görs ett sådant arbete inte bäst framför rullande kameror och inför en väntande, rusigt nygift partner.

Räddningen för parets framtida potential tror jag finns i två saker: att Märtha trots allt uppskattar Axels personlighet, och att hon, åtminstone hittills, lyckas dölja tomheten tillräckligt bra för att Axel (kanske med hjälp av en smula optimistiskt tänkande) ska fylla det utrymmet med andra anledningar än den verkliga: hon är nervös, vi känner inte varandra så bra än, etc. Och när det gäller att uppmuntra (tvinga fram) attraktion är säkert expert-Fredric villig att bistå med lite handfasta råd för att sätta betoningen på ”initial” i meningen ”bristen på initial attraktion”.

- Vi besparas helt några scener där Märtha och Axel går till sängs, vilket kanske, med tanke på det ovanstående, är för väl.

Bodil och Hans
- Under avsnittets gång skänkte man då och då den försmådde Hans en tanke. Medan de övriga stiger ur helikoptrar och gräver guld på dansgolvet kunde ett parallellt klipp spelas upp där han modstulet ligger hemma framför Netflix. I ett sista inslag bekräftas just den misstanken, men med – hör och häpna – ännu en oväntad vändning (dock inte helt oväntad för mina trogna läsare – jag förutspådde ju detta redan efter förra avsnittet). Bodil har ångrat sig igen, och vi kan vänta oss ytterligare ett – försenat – bröllop i nästa avsnitt. Min fråga här är hur etiskt det egentligen är att gå vidare nu, eller hur schyst det är mot Hans och Bodil. Med så här känsligt material tycker jag att tumregeln borde vara att man bara får ångra sig en gång.

Äckligt program och idioter som deltar.

Kanske inte sista gången någon ångrar sig? När Hans och Bodil dyker upp kanske Märtha anar svängdörrar och åker hem. Att hon uttrycker tvivel inför kameror och väninnor samma kväll och att vi aldrig får se henne krypa till sängs med Axel kan innebära att hon ger upp det här på en gång. Snacket om att hon försöker hitta sig själv o s v kan vara ett sätt att tackla det i redigeringen.

Han är inställsam och osäker. Noll självkänsla. Bad boy-junkien Louise ser naturligtvis igenom honom. Hon förstod direkt att han sa "Italien" för att han trodde att det var ett svar som hon skulle gilla. Sen bankade han i spikarna i sin kista ännu hårdare när han påstod att han gillade att hon sa att det inte var på "topp 50" ens. Snacka om att inte våga vara sig själv.
Som jag skrev så var hon lättad när hon såg honom. Inte för att hon tyckte att han var snygg, utan(som jag tror SierraBlue skrev en gång) för att hon inte blev direkt äcklad av honom. Den lättnaden övergick gradvis till äckel under kvällen när hon insåg vilken hopplös mes han är. Då började hon se hur oattraktivt hans utseende är.


Ja, det var uppenbart. Han ser sådär udda ut som bara en bög kan. Små perversa farbror-Bosse ögon hade han också.

Det här med att bögar ofta ser udda och fula ut beror på epigenetik. Bögar har kvinnosjälar och identifierar sig därför med den kvinnliga föräldern, modern - varför deras ansikten till stor del modelleras efter modern genom epigenetik. Varierande grader av hypoplasi i ansiktet uppstår då nästan alltid, eftersom kvinnor har mindre huvuden(mindre hjärnor) än män. Bögansiktet blir omanligt och ofta(st) oproportionerligt och fult som följd. Vi har ett skräckexempel i expertpanelen, Kalle Norwald, som har fått en helt skev och konkav skalle pga att hans mittansikte modellerats efter modern - samtidigt som han har ärvt faderns hjärnstorlek. Resultatet blir en disproportionerligt stor panna och en konkav ansiktsform.