Fast nu måste vi också ta och bilda oss i vad den sk. "Kommunaliseringen" är för något. Det finns någon slags banal uppfattning om att denna "reform" överförde driften och makten kring skolorna från staten till kommunerna. Detta är en helt felaktig uppfattning: Staten styrde skolorna genom läroplanerna, precis som den gör idag. Kommunerna har sedan tidigt 1800-tal drivit skolverksamheten.
Kärnan för frågan är det sk. dubbla huvudmannaskapet och kan förklaras med de inledande meningarna i
Prop. 1989/90:41om kommunalt huvudmannaskap för lärare, skolledare, biträdande skolledare och syofunktionärer
Citat:
Lärare, skolledare, biträdande skolledare och syofunktionärer inom det primär- och landstingskommunala skolväsendet har tjänster där avlö- ningsförmånerna fastställs under medverkan av regeringen eller den myn- dighet som regeringen bestämmer. Därmed följer enligt 2kap. 15 lagen (19762600) om offentlig anställning att dessa tjänster är statligt reglerade. För denna personal gäller s.k. dubbelt huvudmannaskap. Innebörden av detta är att de är anställda av kommunerna medan staten med stöd av lagen (1965: 576) om ställföreträdare för kommun vid vissa avtalsförhand- lingar m.m. — den s.k. ställföreträdarlagen — och ett särskilt riksdagsbe- slut (prop. l967: 131, SU 134, rskr. 327) förhandlar och sluter avtal om deras avlöningsförmåner och övriga anställningsvillkor.
Så, lärarna och skolledarna var således anställda av kommunerna, men hade löneavtal som var reglerade av staten genom en särskild lag. Kommunerna var således lärarnas arbetsgivare!
Det dubbla huvudmannaskapet medförde vissa problem som diskuterades i omgångar över 30 års tid och GP och IC beskriver problemen som följande;
Citat:
Från många olika håll. bl. a. kommunalt. har hävdats att det nuvarande delade arbetsgivaransvaret utgör ett direkt hinder för kommunerna att föra en samlad personalpolitik och innebär att ingen — varken stat eller 2 kommun —- tar ansvaret fullt ut för skolan och dess verksamhet. Detta drabbar på ett negativt sätt både skolans verksamhet och de anställda. Dessutom medför det ett omfattande administrativt merarbete för kom- munerna eftersom de t. ex. till följd av olika kollektivavtal tvingas arbeta med dubbla administrativa system, ett för personal med statligt reglerade tjänster och ett annat för övrig, kommunalt anställd, personal.
Så det största problemet blir således att den enskilda skolverksamheten hamnar i ett limbo då varken stat eller kommun tar ansvar över lärarfrågorna.
Senare antogs
proposition 1990/91:18 om ansvaret för skolan som en lösning på rådande problem där:
Staten skall ange mål och riktlinjer som är nationellt giltiga. 1 skollagen skall anges grundläggande mål för utbildningen.
Mål och riktlinjer för utbildningen skall anges i läroplaner för
de olika skolformerna.
Kommunerna skall svara för att verksamheten genomförs inom
de ramar och riktlinjer som riksdagen och regeringen lägger fast.
Staten styr fortfarande skolan genom lagar och läroplaner. Men propositionerna föreslår att kommunerna skall ta över hela administrationen för vissa skolverksamheter.
Det har således aldrig varit frågan om att Staten har styrt någon grundskola eller att hela ansvaret har överlämpats till kommunerna.
Staten bedriver än idag skolor. Staten är genom sina myndigheter huvudman för Specialskolan, Sameskolan och SIS.
Kommunerna har inget att säga till om vid dessa skolformer.