Hur blev ni av med oskulden?

Hehe.

Vaktmästaren gjorde MIN DAG när det begav sig.

Jag minns fortfarande doften av rengöringsmedlen och klorinet i städskrubben. Doften av hans svett och kaffe-andedräkt med inslag av billig, insmugglad rull-tobak...

Jag var alldeles till mig när jag strök min handflata över hans håriga rygg och svank. Åh, det grova, gråa svinto-rygghåret... Min beröring fick honom att, likt en skygg och, vid äkta närhet, oerfaren eremitkräfta, rygga tillbaka från mina ärliga, uppriktiga och handfasta närmanden.

Försiktigt trädde jag av hans sparsamt tvättade kalsonger. När så kalsongerna hittat sin plats, med resåren spända mellan hans rynkiga smalben, hade min lem på ett pulserande manér stolt rest sig och tycktes ivrigt, men med ett visst famlande, söka sig till sitt, av naturen bestämda, mål. Lika naturligt var detta, som då sädesärlan begiva sig till sitt rede i skymningens timma om vårens kalla men ljusa och klara kvällning.

Spänningen hade nu nått en ny högsta nivå. Ögonblicket var nu ödesmättat så till den grad att våra kroppsliga skälvningar torde väcka den djupast sovande björnen i sitt ide. Vi, tillsammans, tycktes vara såsom vattnet vilket trycka på fördämningens, snart brustna väggar. Så starka var naturkrafterna som inom kort var i färd med att förlösas uti kärlekens tecken.

När min lans så till sist, förvisso i mörkret något famlande, anträtt sin ömhetspräglade uppvaktning av hans omslutande och välkomnande garageport, följde en rytmisk, väl avvägd och taktfast intimitetens dans.

Vid skedet av våra kroppsliga väsens totala enande och sammanslutning, tycktes hans sinne vara präglat av osäkerhet, tvekan och ånger ty han instinktivt ryckte till och slank något ur position såpass att initieringen av akten måst vänta litet. När han dock, nästan omedelbart, åter fann sig och åter fattade mod, återupptogs enandet av våra kroppar. Två hade blivit ett.

Efter en intetsägande inledning, av hänsynsfull älskog och ömhet, föll det sig nu helt naturligt att så sakteliga justera upp intensiteten...

Härvidlag började han, som man sig bör, frusta och hosta än mer intensivt medan en tugg-tobak-saliv-blandning rann ur hans mungipor och till sist utgjorde en halvtransparent brunt-grön pöl på det kalla plast-golvet.

Hans, till största delen, kala hjässa huserade allt fler svettpärlor som, på vissa ställen, tillsammans bildade en bäck vilken i sävlig takt rinna nedför hans kinder och från hans nästipp. En droppe i taget, gav sig vätskan av för att möta och förena sig med underlaget, för att aldrig mer bevittnas i sin livs blomning.

I syfte att minimera det banalt slentrianmässiga som så sakteliga gjorde sig gällande, föreslog jag en mer gynnsam position. Förslaget förblev emellertid obemärkt.

Plötsligt och i ett slag, efter en längre tid av något, som för en utomstående skulle beteckna som en transportsträcka, tändes en gnista. Stiltjen utbyttes mot en kakofoni av tjut, vrål, morrande och kladdigt svett som då och då följdes av förvirring, smärre aggressiva utfall inkluderande nafsande, bitande, nypande och klösande - med viss blodvite som följd.

När detta röriga virrvarr pågått en stund och aldrig verkade ta slut - än mindre avta i omfattning - hade vi helt sonika nått vägs ände.

Jag föll handlöst bakåt av utmattning medan den gamle mannen satt i halvdunklet på huk framför mig med en förnöjsam och pillemarisk uppsyn.

När jag kvicknade till visste jag inte hur mycket tid som förflutit. Jag såg mig omkring i skrubben. Det var väldigt stökigt och när jag ställde mig upp halkade jag till eftersom att golvet var kladdigt av bl.a. kroppsvätskor och tugg-tobak.

Den gamle mannen var försvunnen. Han hade, på ett provocerande sätt, hängt upp sina kalsonger på dörrhandtaget.

Hette han möjligen Raymond?