"Hjälp dig själv, hjälp sen andra" - viktigt i ett frihetligt samhälle?

Ni vet säkert hur det brukar sägas på flygplan under säkerhetsgenomgången: "ta på din egen syrgasmask innan du hjälper andra". Poängen är att om du försöker hjälpa nån annan sätta på sin mask men svimmar av själv innan du hunnit så är ni båda rökta. När man själv har en tryggad tillvaro kan man hjälpa flera andra.

Detta tycker jag att man skulle kunna anamma på ett bredare sätt i livet.

Kanske t.o.m. att det vore helt nödvändigt för att få till ett libertarianskt samhälle, att en stor majoritet av invånarna lever efter denna och då t.ex. helt frivilligt väljer att inte ackumulera bisarra mängder tillgångar utan skänker allt över "jag har så att jag och min släkt kan leva lyxliv i 50-100 år" till välgörenhet?
Detta för att ha ett s.k. "skyddsnät" som är enormt mycket bättre än vi har idag, vilket i sin tur försäkrar oss mot mängder av problem, t.ex. småbrottslighet, onödigt starka polisfirmor och "revolutioner".

Den andra sidan av myntet är att innan man har ett stabilt kapital ska man inte förväntas skänka sin tid eller pengar till andra. Idag däremot tvingas du ju betala skatt från din första lön trots att du kanske inte ens har ett eget hem ännu.


Jag tror det skulle vara PR-mässigt mycket bra om den här moraliska principen blev etablerad som en av grunderna i libertarianismen bredvid "stjäl inte" och "skada ingen". Vad tror ni?

Det är folk på toppen som sätter den moraliska agendan med sina handlingar. Varför ska Sven betala skatt när Gudrum Shyman fifflar?

Vi behöver fler människor som har en moralisk kompass på de högre positionerna i samhället. Vi måste också vara noga med vilka vi väljer som våra förebilder.

Varför ska rika som har sparat, jobbat röven av sig, kämpat, investerat och gjort en massa uppoffringar genom livet för att komma dit där de är idag skänka bort sin förmögenhet? Det om något vore orättvist.

De idéer du framför var inte mycket att hurra för.

Jag gillar snarare tanken om den starka individen. Där man på en mikronivå försöker lösa sina problem, det tror jag på.

Att hjälpa andra är en sak, att skjuta sig själv i fötterna däremot är en helt annan sak.

Det är ju ett bra råd i ren allmänhet, inte bara för libertarianer. Kanhända ligger libertarianer till och med något steg bakom i detta avseende. Själv kopplar jag det kanske främst till diskussioner om mental hälsa, där det oftast är viktigt att påminna sig om att ta hand om den egna personen och att det är okej att placera sitt eget välmående i främsta rummet.

Men om vi ska koppla det till de ekonomiska resurser som omfördelas via skattsedeln så leder det till ett antal frågor. Den främsta är förmodligen, när anser vi att en person är hjälpt? Du nämner ett stabilt kapital och att äga(?) sin egen bostad, men det är ju långt ifrån självklart att en person någonsin kommer ackumulera sådana tillgångar och många lever detta till trots ett tillfredställande liv. Väljer dessa människor att konsumera för sin egen njutning framför att "hjälpa sig själva"? Det verkar vara ett udda sätt att beskriva människors val. Kontentan är väl kanske att i ett frihetligt samhälle är en person "hjälpt" när denne är nöjd med sin ekonomiska situation? Det förändrar ju dock inte så mycket från utgångsläget, man ger när man känner för det.

Problemet med ett sådant samhälle har jag påpekat många gånger förut; Det premierar i slutändan den som är självisk. Samhällets rikaste är rikast för att de inte gav bort sina pengar, och frågan är ju då om vi vill ha ett samhälle där dessa sitter på den ekonomiska makten.

På samma sätt vet vi från länder som USA med mindre utvecklade sociala skyddsnät att de fattigaste i själva verket avstår en större procentandel av sin inkomst till sådana här ändamål, och jag tror inte det är så enkelt att man kan tala om för dem att hålla på sitt och vänta på att någon starkare ska dra sitt strå till stacken. Det finns strukturella skäl till att samhället ser ut som det gör och det är sällan enkelt att rucka på. Om jag ska spekulera är det nog framför allt en fråga om empati (de som själva befinner sig nära botten vet hur viktig en hjälpande hand kan vara, de som har avstånd till dessa tycker att de får skylla sig själva), men kanske också en fråga om samberoende, att den som kan komma att vara i behov av civilsamhällets stöd själv i framtiden inte har råd att vara självisk och neka andra stöd med risk för att själv bli nekad i sin egen tid av kris.

Så ja, bra ord att leva efter, men några visdomsord löser inte bristerna i den renodlade liberala ideologin.

Jag säger inte att de borde skänka bort hela sin förmögenhet. Jag tycker snarare att de borde få leva i en oerhörd lyx, obegränsad om de vill. Men att de borde vilja nöja sig med t.ex. 100 miljoner USD i dagens penningvärde. Det är en enorm summa, förmodligen mer än de (tillsammans med sina barn) lyckas göra av med under sin livstid.

Det kanske borde, tänker jag, finnas en känsla hos dessa personer (och en form av social press utifrån!) att det inte är mer än rimligt att om man sitter på 200 miljoner USD skänka 100 miljoner till cancerforskning eller skolor i Indien t.ex. Andra "rikingar" borde titta snett på en sån som sitter och håller på pengarna till ingen nytta.

Jag kanske inte får fram budskapet riktigt men det jag menar har inget med "rättvisa" att göra, snarare "rimlighet" och "praktiskt fördelaktigt för mänskligheten".

Att jag gick in på ekonomi är för att det är så oerhört lätt att kvanitifiera till skillnad från de mjukare värdena som i sig kan vara än mer viktiga för någons allmänna välmående. Det är också en sak som är lätt att dela med sig av, till skillnad från psykisk hälsa.
Specialisering och komparativa fördelar säger oss att vissa personer är bättre än andra på att prata med människor och på så sätt hjälpa dem att må bättre, och dessa borde då ägna sig åt det. Kan de få betalt från en filantrop istället för att ta betalt av sina patienter (eller vad man kallar dem) ser jag det som en mycket bra sak eftersom många med psykiska problem samtidigt har ekonomiska problem. Det är ett exempel på hur man kan omvandla ekonomiska resurser till förbättrad psykisk hälsa.

Det förekommer också en del forskning nu på psykedeliska mediciner mot olika psykiska åkommor, där pengar till forskning säkerligen skulle göra nytta.

Jag har själv hört en del anekdoter om hur fattiga eller "nyss fattiga" generellt verkar mer direkt hjälpsamma mot fattiga. Kanske hänger det delvis ihop med att rikare upplever sig redan betala mycket skatt till staten och tycker att "den borde hjälpa de fattiga med pengarna som den redan tagit från mig".

Undrar hur man får en ny attityd att fästa i ett helt samhälle. Nån som har tips?

Det är en bra liknelse!
Jag har kört med att den som ska dra upp någon ur en isvak måste se till att inte trilla i själv, men liknelsen med syrgasmaskerna verkar bättre.


Samma princip gäller dock även på nationell nivå. Att ett folk ska hjälpa sig självt innan de hjälper andra folk. I nuläget är det snarare vi som behöver hjälp av indierna eftersom de tillverkar mycket av världens läkemedel och dessutom tillåter sitt folk att köpa mycket av det de behöver. Frihet och familj är mer värt än pengar.

En rik person som hjälper sina landsmän har ju dessutom möjlighet att bedöma om den hen tänkt skänka pengar till sysslar med bra eller dåliga saker o uppför sig väl eller illa.

Det engelska ordet meed verkar väl inte ha någon motsvarighet på svenska? Men det är det jag skulle vilja få in i vår kultur.

Förstår inte riktigt meningen med tråden, eller vad den gör i det här forumet då frågan är av filosofisk karaktär. Det du beskriver är ju närmast att likna utilitarism, eller för att citera Voltaires Candide där Pangloss uppmanar att "odla sin trädgård". Problemet med din tes är att vi inte kommer att få in tillräckligt med skatteintäkter om inte alla bidrar.

Ditt inlägg adresserar inte huruvida man ska distribuera överskottet till personer som inte vill göra rätt för sig, men mer än gärna vill att andra ska bekosta deras kostnader, eller om du menar att pengarna ska användas för att höja lönerna för arbetar- och lägre tjänstemannayrken. Vad är syftet med att använda monetära medel för konstgjord andning till människor som för tusentals år sedan hade dött ut av förklarliga skäl?

Du resonerar som en kommunist snarare än en liberal. Vad blir bättre av att vi lägger pengarna på cancerforskning? Hur vet du att de forskarna som får ta del av pengarna, som mestadels går till dyra tekniska instrument och löner, är tillräckligt kompetenta? Finns det skäl att tro att de kanske har en lägre kompetens och utbildningsgrad, men söker sig till sådana yrken för att få ett arbete. Och om vi skulle lägga pengar på skolor i resurssvaga länder uppstår ett annat problem, att de 25 år senare kommer att konkurrera ut medelklassen i väst, då de har samma kompetens men har lägre medellöner.

Eller så gör det ingen skillnad alls. Flera nobelpristagare, med undantag från de som specialiserar sig inom ekonomi och skrivande, har själv kritiserat att kasta pengar över forskningen, då det inte påskyndar upptäckter, utan snarare bara leder till att inkompetenta forskare tar del av pengarna. De som är seriösa och duktiga (och står för alla vetenskapliga upptäckter) söker sig till forskningen då de brinner för det snarare än att tjäna pengar.

Beträffande ditt sista stycke vet jag inte hur det ser ut i Sverige, men i USA är det kutym att som förmögen dela med sig, genom frivilliga bidrag. Och den rikaste 1,4 procenten står för i stort sett all välgörenhet i USA. Så din anekdot är inte så mycket värd och vi ser till en amerikansk kontext. Och det säger väl sig själv att en fattig människa omöjligen kan hjälpa andra fattiga ekonomiskt, då de är just fattiga och därmed inte har något att ge.

Du gissar, det är inte speciellt övertygande.


Jag gick inte in på detaljer, men det ska distribueras precis så som den som skänker pengarna vill att det ska distribueras. Det är bara fantasin som sätter gränserna för vad du kan göra med miljontals kronor.

Det är där kompetenta mellanhänder kommer in i bilden. Specialisering, komparativa fördelar osv. En som är duktig på cancerforskning kan förmodligen jobba på Cancerfonden för att bedöma vilka forskningsprojekt som verkar lovande, och se till att pengarna går dit. Det ska inte nån H&M-miljardär behöva lägga tid på att undersöka.

Bra om de konkurrerar ut västs medelklass - då kommer de snart att få högre löner också och att människor i tidigare resurssvaga länder får det bättre är hyfsat vedertaget som en bra sak.


Bill Gates med fru är ju helt klart ett exempel som stödjer din tes, och i mina ögon ett mycket bra exempel för övriga multimiljardärer att följa! Däremot t.ex. Jeff Bezos hittills största välgörenhetsprojekt var väl att göra sin exfru till en av världens rikaste kvinnor.

Jag tror att detta PR-trick skulle underminera NAP som princip, genom att sätta upp och hylla felaktiga strävanden, så som att uppmuntra människor till att hjälpa andra. Det är inte det vi vill. Vi vill ha frihet och rättvisa. Sanning och inget annat. Död åt demokratin!

Allt är väl relativt. Även positiva handlingar och utfall får negativa konsekvenser; att medelklassen i väst konkurreras ut kommer också att leda till sämre välfärdssystem och att barn från fattiga förhållanden får sämre möjligheter, för att inte tala om personer helt utan förutsättningar. Ett annat problem är att nationalismen är starkare i resurssvaga länder, och Asien och Afrika har, av historiska skäl, inga anledningar till att uppvisa solidaritet mot Europa och dess folk.

Du har heller inte riktigt besvarat frågan vilken grupp pengarna ska gå till, är det hela jordens befolkning eller enbart individer med ett högre intellekt?

Fan vet!

Men grundregeln måste vara att så länge du ackumulerat din förmögenhet genom ditt egna arbete så har du moralisk rätt att göra vad fan du vill med den! Problem uppstår när man skaffat sin förmögenhet genom att utnyttja andra, men det tycker jag att libertarianismen hanterar via sina grundteser.

Om man, via statlig intervention, försöker förhindra detta så kommer effektiviteten att sjunka. Vad vänsterpacket inte förstår är att när "den rike" bygger sina företag så skapar h*n massvis med arbetstillfällen för "vanligt" folk, till deras väl.

Många vänsterpuckon spyr galla över världens (för tillfället) rikaste man, Elon Musk därför att han har en förmögenhet som överstiger xxxB$ (fyll i själva vad som för tillfället lämpar sig). Men avstår från att nämna att han inte spenderar några pengar på sig själv, utan återinvesterar all vinst i sina företag och på så sätt skapar arbetstillfällen och utkomst för tusentals människor!

Dessutom jobbar han för att skapa tillgång till Internet för alla på jorden, oavsett var du befinner dig geografiskt samt att möjliggöra för mänskligheten att överleva som ras om en kataklysmisk situation skulle uppstå!

Kapitalistiskt djävla svin, inte sant?