Hur kan vuxna människor tro på spöken?

Det handlar fortfarande om någonting som i teorin är mätbart. Sen att våra sinnen är begränsade till den makroskopiska värld vi själva upplever och lever i betyder inte att det vi inte kan använda oss av teorier och hjälpmedel för att förstå annat. Det är vad vetenskap handlar om.

Självklart är det möjligt att se sådana saker, att ens påstå något annat visar bara på (oerhört) bristande kunskap eller allmän, närmast patologisk trångsynthet.

Sen är det ju inte alls säkert att det de ser faktiskt existerar i den objektiva verkligheten, troligtvis inte. Men fråga vilken psykolog eller psykiatriker som helst och de kommer alla instämma i samma rungande svar, ja det är möjligt att se sådana saker och ja det är inget ovanligt.

Sen är det för mig inte särskilt förnuftigt att totalt avfärda att det skulle kunna bero på något annat heller, lagg i space-time eller vadsomhelst. Men jag utgår naturligtvis inte ifrån att det är så. Man får givetvis utgå ifrån det vi vet även om man nu kan spekulera. Jag är dock uppenbarligen av den mer öppensinnade sorten i jämförelse med ts som verkar vara utav den tröttsamma typen "har JAG inte sett det själv så är det bara lögner", och när han/hon faktiskt gör det, så kommer denne bemötas med exakt samma reaktion från andra grugghjärnade individer i omgivningen, "fan vad du ljuger"..

Så vad är egentligen mätbart?
Är det en fråga om huruvida omvärlden är övertygad?

Mätbarhet har ingenting med övertygelse att göra, mätbarhet handlar om att du kan utföra konsekventa mätserier där du får kvantitativa resultat.

Men det går väl inte mäta alla teoretiska slutsatser va?
Måste du se för att tro, eller?

Jag tror nog ändå att vissa har haft vissa UPPLEVELSER. Sedan är det kanske som du säger att de har misstolkat situationen och börjat blanda in spöken.

Själv har jag en ganska märklig upplevelse från min barndom på landet: Hela familjen vaknade runt 12 eller 1 på natten av intensiva och höga knackningar som varade gott och väl en kvart. Vi var alla dåsiga och trodde att det var min kusin som anlände sent från en annan stad. Till slut gick vi upp och utanför var det ingenting...

Vi var alla 99% säkra på att detta var övernaturligt. Den sista 1% då?
Tja, det FINNS ju möjligheten att den närmaste grannen en kilometer bort kunde ha vandrat i vaket tillstånd eller gått i sömnen, knackat på vår dörr och sedan snabbt som fan sprungit in i närmaste buske cirka 25-30 meter därifrån...

Och ju mer jag tänker på det: om det sistnämnda är sant så är det ju pinsamt att blanda in spöken...

Vad är skillnaden på att tro på t ex månlandningarna jämfört med att tro på spöken?

Hjälp mig att rädda människor från ett liv i lögn, hur ska vi som vet sanningen bota deras tvivel?

Människor har en tendens att inte tro på spöken först dom blir till ett spöke!

Tänk förebyggande varenda gång en av dessa människor återuppstår vet inte vart dom har hamnat för att deras världsbild har förbjudit det tankesättet.

Människor skriker ifrån dödens rike vet inte vart dom har hamnat någonstans!

Hur kan vuxna människor tro på att vi regelbundet besöks av utomjordingar?

Same shit.

Kan du ge ett konkret exempel på en sådan teoretisk slutsats?
Jag "tror" inte, och att "se" någonting behöver nödvändigtvis inte vara rent okulärt, jag är datavetare och de flesta av de teorier jag arbetar med går inte att "se" men de går att mäta på ett eller annat sätt.

Det var väl du som påstod att mätbarheten inte nödvändigtvis var begränsad till materia om jag förstod det rätt.
Den teoretiska slutsatsen är väl stringteoretisk, något du inte kan mäta

Det intressanta i den historien tyckte jag var att ni väntade en kvart och lite till förmodar jag innan ni gick och öppnade åt eran kusins förmodade framkomst. Vad var anledningen till det?