Hur frustrerade blir ni av att vi inte kan göra någonting åt kriminaliteten?

Hur frustrerade blir ni av att vi inte kan göra någonting åt kriminaliteten och hur påverkas ni psykiskt av det?

Det är lätt att glömma bort att det moderna samhället som vi lever i inte är ett normaltillstånd för mänskligheten. Stora städer, bilar, tåg, telefoner, massmedier, välfärdsstaten och den moderna demokratin är fenomen som inte är mer än 100 år gamla. Idag förväntas den stora staten ta ansvar för våra liv, men innan dess fick människor och familjer i stor utsträckning ta ansvar för sig själva.

Men hur påverkar det oss när den stora staten importerar en enorm kriminalitet till vårt samhälle? En kriminalitet som endast staten har rätt att bekämpa, men som inte går att stoppa för att staten hellre vill gömma undan och tysta ner att den ens existerar. Vi vanliga människor kan inte själva göra någonting åt kriminaliteten, utan blir istället helt utelämnade till statens agerande.

Förr i tiden hade vi samlat ihop byalag, hemvärnet eller lokala medborgargarden för att mota bort de kriminella ut ur vårt land. Vår ilska efter ett bombdåd hade förvandlats till handling och en konkret lösning på problemet. Idag blir vi förbannade, men vi kan inte göra mer än att skriva några upprörda kommentarer på internet. Istället för att vara en positiv kraft, blir ilskan något destruktivt som stannar kvar hos oss och äter upp våra psyken. Våra instinkter motarbetas. Det är inte normalt.

Hur frustrerade blir ni av att vi inte kan göra någonting åt kriminaliteten och hur påverkas ni psykiskt av det?

Det är lätt att glömma bort att det moderna samhället som vi lever i inte är ett normaltillstånd för mänskligheten. Stora städer, bilar, tåg, telefoner, massmedier, välfärdsstaten och den moderna demokratin är fenomen som inte är mer än 100 år gamla. Idag förväntas den stora staten ta ansvar för våra liv, men innan dess fick människor och familjer i stor utsträckning ta ansvar för sig själva.

Men hur påverkar det oss när den stora staten importerar en enorm kriminalitet till vårt samhälle? En kriminalitet som endast staten har rätt att bekämpa, men som inte går att stoppa för att staten hellre vill gömma undan och tysta ner att den ens existerar. Vi vanliga människor kan inte själva göra någonting åt kriminaliteten, utan blir istället helt utelämnade till statens agerande.

Förr i tiden hade vi samlat ihop byalag, hemvärnet eller lokala medborgargarden för att mota bort de kriminella ut ur vårt land. Vår ilska efter ett bombdåd hade förvandlats till handling och en konkret lösning på problemet. Idag blir vi förbannade, men vi kan inte göra mer än att skriva några upprörda kommentarer på internet. Istället för att vara en positiv kraft, blir ilskan något destruktivt som stannar kvar hos oss och äter upp våra psyken. Våra instinkter motarbetas. Det är inte normalt.

Hur frustrerade blir ni av att vi inte kan göra någonting åt kriminaliteten och hur påverkas ni psykiskt av det?

Jag har lärt mig att se någorlunda positivt på det genom följande tanke: "Hard times create strong men, strong men create good times, good times create weak men, and weak men create hard times." Just nu har vi "svaga män", och vi måste låta dem göra sin grej, alltså köra Sverige in i väggen. När vi hamnar i hard times kommer dessa fasas ut och ersättas av hårda tider med starka män.