VM linjelopp herrar (SVT1/Play, 10.20-17.00)
Det är dags att utse idrottsvärldens störste prideambasadör igen. Banan bjuder på hela 42 backar, men vi ska aldrig högre upp än 84 meter över havet, så det krävs mer än bara kunna klättra för att vinna. Här kommer favoriterna, sorterade på PCS nationsordning.
Belgien: Efter fyra silver ska allkonstnären Van Aert nu frälsa hemmanationen. Han kan spurta, klättra, slätan, utför, ja i princip allt som krävs för att vinna på de flesta banor, så också denna. Och det är ett gediget lag han har i ryggen. Här finns San Remo-vinnaren Stuyven, tempotrean och EM-tvåan Evenepoel samt de lika formstarka som åkstarka Lampaert och Campernaerts. Belgarna, och inte minst då Van Aert, är laget att slå.
Frankrike: Regerande världsmästaren Alaphilippe har inte varit lika bra som ifjol. Men trots det har han vunnit Vallonska pilen och öppningsetappen i Touren samt placerat sig bra i många andra fina lopp. Däremot är nog denna bana i lättaste laget för honom. Men här finns många andra att hoppas på i en spurt. Cosnefroy tog brons på EM och vann mot just Alaphilippe i Bretagne. Ett hack till på spurtskalan finns Senechal som vann en klungspurt i Vueltan och nyligen också i Belgien samt Laporte som även han spurtade hem en klassiker i Belgien. Allra bästa spurtaren är Démare som var strålande ifjol men som dock haft det tungt i år. Och så finns även Cavagna som gärna går solo på slutet.
Italien: Om Van Aert är favorit så får Colbrelli ses som förste utmanare. För två veckor sedan blev han Europamästare och har sedan dess vunnit ytterligare ett lopp på hemmaplan. Spurtare i grunden som blviit allt bättre uppför med åren, inte minst i år. En liknade åkare är EM-fyran Trentin som också han vann på hemmaplan förra helgen. Fjolårets Europamästare Nizzolo är bäste spurtare, i år vann han äntligen sin första etappseger i en grand tour. Och så finns starka hjälpryttare som Moscon och Ballerini.
Spanien: Spanien har haft en ovanligt svag säsong och utan Valverde är detta deras svagaste lag på länge. Hoppet står till Aranburu, som bland annat var sjua i San Remo. Han inledde Vueltan starkt men fick tidigt bryta. En tredjeplats i Pantanis minneslopp förra helgen ger ändå hopp om att formen är god.
Nederländerna: Den alltid lika sevärde van der Poel fortsätter ösa på med segrar. I våras vann han Strade Bianche och i somras vann han en etapp i Touren och bar den gula tröjan i en vecka. Men OS i mountainbike blev en miss med en tidigt krasch och han dras med ryggproblem på grund av det. Han vann förvisso i Antwerp i comebacken men statusen känns ändå osäker. Bland hjälpryttarna märks åkstarka herrar som van Baarle som vann Dwars door Vlaanderen och Mollema som solovann en etapp i Touren samt de snabbare Teunissen och Danny van Poppel.
Slovenien: Tourvinnaren Pogacar och Vueltavinnaren Roglic anför på nytt det slovenska laget. Världens två bästa etapploppsåkare är såklart sylvassa uppför men också goda spurtare i tillräckligt tuffa lopp. Lite oklar form på de båda, Pogacar har varit tam efter OS-bronset och Roglic har inte tävlat alls sedan Vueltan. Desto mer har ett tredje hopp tävlat. Utförsspecialisten Mohoric som blev tvåa i Beneluxtouren med etappseger sista dagen. Däremot blev inte EM vad han tänkt sig. En fjärde möjlighet är Mezgec om det går till spurt.
Storbritannien: GC-naitonen Storbrittaninen har ett ovanligt bra lag för denna typ av bana. Hayter har radat upp segrar på seminivå i år och en bra klättrare för att vara spurtare och banåkare. Olympiamästaren i mountainbike Pidcock hade det tungt i Vueltan men slog självaste Van Aert i Brabantse Pijl i våras. Stewart och kusinerna Swift är underskattade spurtare, inte minst Connor har haft en bra säsong. Och så är Cavendish tillbaka, men inte ska han väl upprepa guldet från 2011.
Danmark: Vilken säsong danskarna har haft! Cort känns som det allra hetaste kortet efter tre etappsegrar i Vueltan. Det kan också bli soloseger genom Asgreen som vann Flandern i våras. Mads Pedersen vann VM-guld för två år sedan och har haft en minst lika säsong i år med seger i Kuurne bland annat. Och så vaknade Valgren till liv förra veckan med sina två första segrar på över tre år. Och Honoré tog dubbla tredjeplatser i San Sebastian och Bretagne, i det sistnämnda loppet som hjälpryttare. Würtz och Kron har två segrar i år och Bjerg tog tre raka VM-guld i tempo som U23.
Australien: Ewan är världens bäste spurtare när han träffar rätt. I Girot blev det två segrar men efter det fick han bryta och Touren bröt han ännu tidigare. På hösten har han en seger i Benelux men annars har det gått dåligt. Bättre gick det uppför Poggio på väg till San Remo när han hängde med favoriterna hela vägen upp till toppen och slutade tvåa. Är han i den formen kan det bli bra. Matthews är alternativet som alltid kör bra, som banan passar perfekt för men han har förtvivlat svårt att vinna nuförtiden.
Colombia: Landet med bara klättrare börjar få allt mer spurtare. Dubbelcovide Gaviria är mest meriterad, i år har det blivit en seger i Polen. Dubbelt så bra har Molano varit som vann två gånger i Burgos. Men flest segrar har Hodeg som nyligen snuvade Sagan på en etappseger i Slovakien. En ständig joker är Higuita som är bäste spurtaren av Colombias klättrare.
Tyskland: Ackermann har som alltid många segrar i ryggen men saknar en tung seger i år. Dessutom kommer han få tufft i backarna. Degenkolb visade form i Frankfurt när han blev tvåa, Arndt vann en etapp i Polen och Politt skulle kunna gå solo, som han gjorde i både när han vann i Touren och på hemmaplan.
Schweiz: Küng vann brons för två år sedan och har utvecklats sedan dess. Oerhört åkstark men saknar en spurt i dessa sammanhang. Dock vinner han allt för sällan i linjelopp, det är över två år sedan han korsade mållinjen först nu. Hirchi slog igenom stort ifjol och vann förra veckan sitt första lopp i UAE-tröjan. Han skulle dock behövt en lite tuffare bana.
Portugal: Till slut har Almeida blivit en vinstmaskin. I både Polen och Luxemburg radade han upp både etappsegrar och slutsegrar. Denna bana är dock i lättaste laget för att han ska komma till sin rätt.
Norge: Efter en lång och svag säsong har Kristoff vaknat till liv under hösten. På hemmaplan vann han poängtävlingen och i Tyskland runt kom årets två första segrar. Det följde han upp med en tredjeplats i Frankfurt. En hygglig klättrare för att vara spurtare och alltid urstark på upploppet efter 26 långa mil. Hoelgaard stod för en stark insats på EM när han blev sjua, Tiller har spurtat hem en belgisk klassiker och Eiking härjade i röda tröjan en vecka i Vueltan så det är ett starkt och brett lag norrmännen ställer upp med.
USA: Jänkarna verkar ha något stort på gång igen, många unga som går mot karriärsbästa i år. Powless vann överraskande San Sebastian i spurt mot Mohoric och Honoré. McNulty såg länge ut att vara på väg mot något stort i OS, blev inhämtat på slutet men spurtade ändå in som fin sexa. Och Simmons, född 2001, vann kungaetappen och totalt i Vallonien Runt.
Ecuador: Carapaz vann OS-guldet men någon dubbel blir det inte eftersom han saknas.
Österrike: Österrike har ett intressant lag med Haller som spurtade in som trea i en etapp i Tyskland och Gogl som var fin sexa i Strade Bianche. Däremot saknas Konrad och Pöstlberger.
Polen: 2014 års världsmästare Kwiatkowski har dalat något de tre senaste åren och har inte spurten för att räcka till här.
Irland: Irland utan Bennett har inte mycket att hoppas på.
Kanada: Woods tog brons 2018 men är inte med här så Kanadas chanser borde vara små.
Nya Zealand: Archbold hade ett par bra spurter i Settimana men inget som är tillräckligt här.
Sydafrika: Gibbons var på väg mot en heroisk etappseger näst sista dagen i Vueltan, men blev upphunnen strax före mål. Spurtare i grunden som blivit allt bättre uppför och som vunnit afrikanska mästerskapen hela fyra gånger i år.
Tjeckien: Årstarke Stybar kunde för ett par år sedan varit intressant med en sen attack men nu börjar han bli till åren.
Slovakien: Magin är försvunnen för tripple världsmästaren Peter Sagan. Ett par segrar har det blivit i år, bland annat totalt på hemmaplan förra veckan. Broder Juraj hjälper till i början.
Estland: Estland har en ny generation spurtare på gång med Laas i spetsen som vann en etapp i Norge i somras före Kristoff. Estland har även Vahtra som vann i Kalmar 2019.
Kazakstan: Ingen Lutsenko och därmed ett helt omeriterat Kazakstan.
Eritrea: Eritrea har något på gång, inte minst genom Ghirmay som tog silver i U23-klassen. Han är dock inte med här.
Luxemburg: Dubble nationelle mästaren Geniets var nia i Omloop Het Nieuwsblad men får vara glad om det blir det dubbla här.
Ukraina: Budyak har hela fem segrar i år, dock på låg nivå i Turkiet och Polen.
Lettland: Mångsidige Skujins är mest meriterad i Lettland med en femteplats i Brabantje Pijl. Men här finns även Neilands var sexa i Indurains lopp och Pluto spurtade in som åtta i Flandern förra helgen.
Sverige: Lucas Eriksson har gjort många fina lopp denna säsong men vill nog ha en något tuffare bana. I Vallonien hängde han med klungan in till mål men var sist i spurten. Kan han gå med huvudklungan är det bra men väl där kommer han nog hamna en bit ner. Kim Magnusson var sexa i ett lopp i Frankrike i slutet av sommaren och var sånär att knipa bergatröjan när touren i Bretagne inleddes i veckan.
Resten: Aular (Venezuela) har två andraplatser i år, både bra i spurt och uppför. Riabushenko (Belarus) har varit tvåa och trea i italienska lopp i år och är även han mångsidig. Grosu (Rumänien) spurtade in som tvåa på hemmaplan, enbart slagen av Ackermann. Arashiro (Japan) gjorde ett stort jobb åt Bahrain i Vueltan men är inte lika bra spurtare som han var tex 2010 när han var VM-nia. Siskevicius (Litauen) var elva i Scheldeprijs och topp 10 senast Roubaix kördes. Vilket förvisso var ett tag sedan men snart är det dags igen!
Kul med italienskt guld!
