Det är en så njugg inställning till livet, men det verkar ju även vanligt att vuxna inom familjer inte köper julklappar till varandra, och om de gör det får den kosta max 20 kronor och gärna lottas ut bland de vuxna också så att ingen kan få något personligt och noga uttänkt...
Medborgare, om etthundra år finns du ej längre till, för att citera Vreeswijk. Orka ha gått igenom livet och varit för njugg för att ge ens barns lärare, den person som ser ditt barn mest och älskar det mest, efter dig själv, en present till jul.
Era barn ser sina lärare timmar i varje dag, under flera år. Jag är övertygad om att jag träffar vissa av barnen mer än de träffar sina föräldrar. Vi ger era barn allt vi kan. Vi köper läromedel för egna pengar, betalar utflykter själva, köper in pysselmaterial till jul och påsk när skolan har glömt att göra det, som vi aldrig får ersättning för. Vi ger våra barn vårt eget medhavna mellanmål när de kommer till skolan hungriga för att mamma och pappa har försovit sig så det bidde ingen frukost. Vi köper ytterkläder till barnen som kommer till skolan i sommarjacka på vintern. Läste något reportage i en lärartidning om lärare från olika länder, i vissa länder köpte lärarna till och med pennor, sudd och skolbänkar för egna pengar till barnen. Vi torkar deras spyor, vi torkar och tröstar när de råkat kissa eller bajsa på sig i klassrummet, vi är med när de första gången får mens och inte fattar vad som har hänt, vi sitter med som stöd för barnet på polisförhör när något hänt har hemskt inom familjen, vi sitter på vår oavlönade fritid och hjälper barn med extramatte, vi gör individualiserade läxor för dem som behöver träna extra, vi ställer oss framför om någon våldsman skulle komma. (Ja, finns flera lärare som har gjort detta, ett av mina starkaste minnen från massakern i Dunblane var hur vittnen berättade att läraren hade försökt skydda 7-åringarna med sin egen kropp.) Alltså, vi älskar era barn och skulle dö för dem. På riktigt. Och nej, det är inte bara jag. Har hört så många lärare säga det, att det förstås inte är något man talar högt om, men att man älskar barnen. Klart, dock, att det är skillnad om man är ämneslärare på gymnasiet och ser en klass en gång i veckan, eller om man är lärare på låg- och mellanstadiet och har sin egen klass som man ser jämt.
Jag tror på riktigt att lärare som grupp är den mest engagerade yrkesgruppen av alla, som ger mest av sina egna resurser, och folk surar över att det är kutym att offra en tjuga till en skolavslutning.
För övrigt - det brukar ju alltid uppges som anledning till att inte göra det, "men tänk på de som har det svårt ekonomiskt!" I min erfarenhet handlar det inte alls om ekonomi. Även fattiga ger. Lustigt nog vet man exakt från början vilka föräldrar som inte kommer att ge. Tro mig, ni vill inte vara i den skaran. Och det har som sagt var ingenting alls med ekonomi att göra.
Som ny lärare hade jag för övrigt ingen tanke på att jag skulle få julklappar vid julavslutningen utan blev väldigt förvånad och ganska generad.
Några av de presenter jag fått från föräldrar och barn hör till mitt livs bästa, i all sin enkelhet: en sned pingvin i papier maché som tronar på mitt skrivbord, en av en 8-åring handdrejad, klumpig, knölig skål med ett hjärta i botten som jag nu förvarar mina ringar i, en liten ask med en liten marsipangris och en liten burk med ett exklusivt te i, allt omknutet med ett sidenband, en stor pepparkaksgris, pikterad med vackra blommönster i kristyr. Alltså inga dyra saker, men givna med omtanke, och sparade år efter år. (Nåja, knappast marsipangrisen och dito den av pepparkaka, de slukades genast...) (Men håller med om att en julgrupp köpt för hopskramlade pengar är ganska pointless.)
