Citat:
Ursprungligen postat av
Breakaway1
Ja, han har rätt, men missar ändå poängen. Det blir alltid ett visst mått av äpplen och päron i diskussioner kring etnicitet och nationalitet. Det finns också många delar i detta, och han förenklar det alldeles för mycket. Kanske Twitter inte kan anses vara annat än en kanal för enklare lockrop?
Enligt definitionen är en urbefolkning ättlingar till det folk som bebott ett visst geografiskt område från början. Faktamässigt enkelt och ändå helt ointressant.
Jag känner mig inte som Urbefolkning - Jag är nuvarande befolkning. Helt ärligt struntar jag i vem som eventuellt var urbefolkning där jag bor. Under överskådlig tid har det varit min släkt som genom stor möda och mängder med svett gjort detta till en bättre plats än vad det var, oavsett om det var någon annan som eventuellt satte sin fot på klippan för tiotusen år sedan eller inte. Den här sortens historisk tuppfäktning tenderar i att resultera i diverse olika sensationella påståenden om vem som var först, precis som att det skulle ge dem någon slags fördel i vår nutid. Det leder viadre till att rörelser på extremkanterna vill ha reella fördelar baserat på historiska fakta, så som BLM i USA som vill ha ekonomisk ersättning för historiska missförhållanden.
Ur ett
brett historiskt perspektiv är Sverige ett väldigt nytt påfund. En rent politisk konstruktion om man ska vara ärlig. Sverige består av en mängd kulturella grupper som infogats under ett politiskt system.
Beroende på var man vill definiera början så var det Götar, Svear, Daner, Gutar och Samer som befolkade vårt land. 1523 enades dessa folk under en kung och en religion. Finland var en del av Sverige fram till 1809, men Skåne (och Halland) var Danskt fram till freden i Brömebro 1645-ish. Vill man tillbaka till Stenåldern så menar ny forskning att de första att sätta sin fot i (nuvarande) Sverige var mörkhyade och kom söderifrån. Dessa trängdes sedan undan av ljushyade som kom via (nuvarande) Finlad, via Norge och in i Sverige norrifrån.
Poängen är att diskussionen kring urbefolkningar är knepig, och leder ofta helt fel retoriskt. För mig handlar det snarare om att vara en del av vår breda kulturella själ snarare än att hylla någon specifik politisk organisations gränser på en karta. Det är också därför jag har svårt att köpa olika "Urbefolkningars" resonemang om speciella regler och förmåner. Tidens flod är inte ju inte bottenfrusen, och saker förändras. Vinnare och förlorare kommer och går. Vi lever trots allt i nuet.
Så kan vi då snabbspola fram till den senare delen av 1900-talet när staten och kapitalet inte bara satt i samma båt. De hade dessutom valt ut modellen tillsammans och styrde med varsin hand på rodret. Båtens namn är Sverige AB. En del i den världsomspännande koncernen FN.
Begreppet Sverige har två meningar; En som används av etablerade politiska krafter samt media, och en som används av folket. Dessa betyder två olika saker:
Sverige ur en statlig kontext är en juridisk enhet som anser sig ha äganderätt på det geografiska område vi kan se i vilken kartbok som helst. Man anser sig ha rätten att stifta lagar som alla människor som bor i landet måste följa, och dessutom monopol på att använda våld inom detta område. Man anser sig vidare ha rätt att ta ut skatt från alla människor som bor i området, och utöva våld mot de som eventuellt motsätter sig detta. Denna enhet "Sverige" har också internationella avtal med andra liknande enheter som man erkänt (och är erkänd tillbaka i sin tur). Man tillhör en större maktsfär.
Sverige ur ett folkligt kontext är både en geografisk yta enligt samma definition som ovan (för närvarande), men framförallt en samling kulturella drag (i en utbredning som norden ungefär). Vissa av dessa finns beskrivna så tidigt som av Romare (Tacticus), som för övrigt gjorde en intressant observation om att alla vapen (i svearnas rike) hölls inlåsta under uppsikt av en väktare (som faktiskt var en träl). Detta till motsats från Germanerna där gemene man gick beväpnad. Förklaringen resoneras vara eftersom det isolerade läget gjorde risken för plötsliga angrepp mindre. Detta skulle sålunda kunna ses som embryot av ett tidigt kulturellt drag - Svearnas förmåga att bygga ett
fredligt samhälle där man utvecklade helt andra förmågor än i länder där snabba och våldsamma stridigheter präglat utvecklingen på helt andra vis.
Jag vill faktiskt tro att många av dessa tidiga drag ännu speglas i vårt samhälle. Vår vilja att lösa konflikter på ett organiserat sätt. Att stå i kö utan att trängas. Att inte skaffa sig orättfärdiga fördelar. De väldigt tidiga spelregler som på olika vis utvecklats. Vårt kulturella dna är viktigare än vårt biologiska, eller för att uttrycka det på ett annat vis: Vi bör inte förenkla våra kulturella framgångar till att handla om dna. Det är större än så.
Alla andra kulturer runt om i världen har givetvis olika särdrag. Bra och dåliga. Många samhällen har dock inte haft förmånen att kunna byggas upp under lika stabila förhållanden som det svenska. Precis som vår utveckling genom fred kan man tänka sig en annan bana genom konflikt. Man med lätthet peka på mängder av länder och områden där de enda reglerna varit att det
inte finns några regler. Om du lyckas ta dig fram är det med hjälp av en vass armbåge och en stor portion fräckhet. Annars är du körd. Det är min övertygelse att mycket av de friktioner vi upplever i Sverige mellan olika kulturer sker just i samband med att dessa saker krockar med varandra. Jag står snällt i kön - du armbågar dig förbi och struntar i att jag blänger. Två världar krockar. Jag spelar Monopol och du kör Fia med Knuff regler på samma bräde.
Ur ett historiskt kontext har det naturligtvis alltid varit så, men då den nyanlände varit ensam har driften av att tillhöra den (enda tillgängliga) gruppen gjort att man lärt sig spelreglerna och
assimilerats i gruppen under generationer. Försvenskats.
Problemet handlar sålunda i sin enklaste form om volymer (hur trist det än kan låta). Assimilering sker inte per automatik, utan som ett resultat av omgivningen. Vårt grundläggande problem i modern tid grundas alltså på att den (kulturellt) svenska gruppen endast är en i mängden. Det finns ju fler att välja på eftersom tidigare invandrare ännu inte hunnit assimileras. Jag menar att detta aldrig ansetts vara ett
problem av den etablerade makten - Tvärtom har man konsekvent talat om
Integration snarare än
Assimilation, och erbjudit pengar för att förhindra all form av assimilering i form av stöd till kulturföreningar och liknande.
Integration innebär ju en rörelse från
bägge håll; dvs, man integrerar flera saker till en ny helhet. Vi ska mötas i mitten är tanken från makten. Helst som den grå massa som blir resultatet när du knådar ihop samtliga trolldegar. Lättare att infoga i en framtida EU gemenskap.
Om man underskattat vilka problem detta skulle leda till, eller haft en annan plan med detta skall jag lämna osagt, men resultatet är tydligt. Vi har ett allt tydligare klassamhälle med uppenbara konflikter - och medelklassen betalar ett ekonomiskt och mänskligt pris. De rikaste blir ännu rikare. De fattigaste tydligt etablerade för lång tid framåt. Det lutar åt att det var en del av planen.
En del krönikörer och tyckare brukar vilja bryta ner Svenskhet till banala ting, så som "köttbullar". Det har nästan blivit en nationalsport att visa hur
lite kultur vi har, och att Kebabens införande visar att alla
andra egentligen är bättre. På andra sidan barrikaden klär man sig i folkdräkter, viftar med flaggor och spelar dragspel som någon Carl Larsson tavla på steroider.
Enligt mig är bägge dessa exempel ett finger mot den vanlige svennen. Den svenska kulturen är inte så banal att den kan anses handla om köttbullar och dragspel. Inte heller om att tillbe en politisk flagga. Den svenska kulturen är ett personlighetsdrag. Det handlar om att vår förmåga att visa respekt för varandra, och alla dessa små outtalade regler som följer med detta. Det är ett samhälle som bygger på att ibland välja att göra saker som är ofördelaktiga för en själv. Där ens ord betyder något. Där man hjälper den som har det svårt.
Jag vänder mig sålunda dessa förenklade budskap, även om jag inser att de inte är riktade till mig. Så när SD pratar om Sverigevänner bör vi fråga vilken hur deras definition ser ut? Är det vänner av flaggan eller vänner av folket? Vi lever i skuggan av det samhälle flaggan skapat vilket nämligen gör mig lite skeptisk. Det har ju inte fungerat de senaste femtio åren iaf.
Vi måste också hitta ett sätt som gör att de som vill bo i vårt land också per automatik styrs in i en kulturell gemenskap. De grupper som inte
vill detta, eller som inte anser sig vara en
del av detta bör dock inte vara en del av samhället eftersom det inte kommer att fungera. Vi måste våga prata om detta, och våga ställa krav i den riktningen. Vi kan exempelvis inte acceptera klaner som anser sig stå över vår kollektiva samhällsstruktur, eller religiösa grupper som vägrar att acceptera våra sedvänjor.
Att däremot gå åt det rasbiologiska hållet har testats av Socialdemokrater och Centerpartister tidigare, och jag tror inte att det är en väg man vill tillbaka till, och tror dessutom inte att ens gener gör en svensk. Jag tror tvärtemot att det genetiska frikortet vore förödande med tanke på hur många genetiska svenskar som uppenbart inte är en del av vår kulturella gemenskap.
han är inte en del av den. må hända att finnar är mer 'lika' svenskarna på vissa sätt än invandrare från andra länder. han utgör inte på nåt sätt alls kärnan av ursprungsbefolkning. gör det verkligen mig till ett vänstertroll för att jag ser komiken i det hela? 
