Tråden om Stefan Löfvens regeringskris (2021)

Regeringens avgång
Omedelbart efter att riksdagen röstat nej till propositionen om lönestopp lämnade Ingvar Carlsson in sin avskedsansökan till talman Thage G. Peterson. Talmannen entledigade statsministern och övriga statsråd. Efter samråd med riksdagspartiernas partiledare stod det klart att det helt saknades förutsättningar för att få till stånd en ny regering på grundval av de partier som fällt regeringen Carlssons förslag. Talmannen uppdrog då åt Carl Bildt (m) att sondera förutsättningarna för att bilda en borgerlig trepartiregering. Två dagar senare gav Carl Bildt talmannen besked om att det inte fanns förutsättningar för att bilda en sådan regering. Talmannen uppdrog därför åt Ingvar Carlsson att sondera möjligheterna att bilda en regering. Tre dagar senare förklarade Ingvar Carlsson att han var beredd att åta sig att bilda en socialdemokratisk regering.

Fredagen den 23 februari 1990 föreslog talmannen i ett anförande riksdagen "att till statsminister utse Ingvar Carlsson, som avser att bilda regering bestående av företrädare för arbetarepartiet-socialdemokraterna". Förslaget bordlades.

Talmannens förslag prövades den 26 februari. Före omröstningen avgavs röstförklaringar av Carl Bildt, Bengt Westerberg (fp), Olof Johansson (c), Lars Werner (vpk), Inger Schörling (mp) och Jan Bergqvist (s). Av dessa framgick att Socialdemokraterna och Vänsterpartiet kommunisterna avsåg att rösta ja till talmannens förslag medan Moderata samlingspartiet och Folkpartiet skulle rösta nej till förslaget.

Moderaterna ansåg att regeringen skulle ha utlyst nyval. Innebörden av talmannens förslag var enligt Moderaterna i realiteten att statsministern återtog sin avskedsansökan. Moderaterna menade att en bättre lösning var möjlig. Vidare ansåg partiet det olämpligt att, utan att några förändringar av parlamentarisk betydelse hade skett, till ny statsminister utse den person som nyligen avgått. Moderaterna skulle därför rösta nej, vilket först och främst var "ett ja till ett nyval men också ett nej till att en statsminister som avgått får återkomma som om ingenting hänt". Carl Bildt framhöll också att det var en konstitutionell tradition att inte ägna sig åt partipolitisk polemik i samband med röstförklaringarna inför omröstningen om ny statsminister.

Även Folkpartiet menade att Ingvar Carlsson borde ha utlyst nyval. Bengt Westerberg uttalade att regeringskrisen "framstår som ett stycke absurd teater i vilken många har tvingats spela med". I detta ställningstagande låg ingen värdering av Ingvar Carlssons personliga lämplighet för uppgiften eller av den politik som den nya regeringen kunde komma att föra. Centerpartiet och Miljöpartiet de Gröna avsåg att lägga ned sina röster. Olof Johansson betonade att det parlamentariska läget var oförändrat sedan valet 1988. Vidare framhöll han att regeringen "avgick frivilligt sedan propositionen om allmänt lönestopp och strejkförbud avslagits. Regeringen var sålunda inte tvingad att avgå." Olof Johansson menade att regeringen kunde ha utlyst extra val i stället för att avgå, men hade avhänt sig den möjligheten. Centerpartiet hade i första hand föreslagit "en tidsbegränsad samlingsregering för att lösa den uppkomna krisen". Förslaget hade emellertid inte prövats. I linje med partiets ställningstaganden 1982 och 1986 skulle Centerpartiet i det föreliggande läget avstå i omröstningen, eftersom talmannens förslag framstod som det enda möjliga i det uppkomna läget. Det innebar dock inte något ställningstagande till den politik som den kommande regeringen avsåg att föra.

Inger Schörling uttalade att Miljöpartiet förutsatte "att det som skett inte har varit ett spel för gallerierna". Vidare menade hon att det vore rimligt att statsministerkandidaten redogjorde för sitt regeringsprogram före omröstningen. Partiet beklagade att grundlagen inte uppställde detta krav. Miljöpartiet skulle lägga ned sina röster i voteringen, vilket inte skulle ses som ett ställningstagande till den politik som skulle komma att föras av den nya regeringen. Lars Werner hänvisade till att valutgången 1988 skapade en majoritet i riksdagen bestående av socialdemokrater och vpk. Det var därför naturligt att regeringen baserades på detta parlamentariska underlag. Lars Werner framhöll också att partiet under sonderingarna inför regeringsbildningen inte hade träffat någon allmän uppgörelse om den kommande politiken.

Vid omröstningen avgavs 175 ja-röster (s och vpk) och 101 nej-röster (m och fp), medan 59 ledamöter (c och mp) avstod från att rösta. Riksdagen hade alltså godkänt talmannens förslag och utsett Ingvar Carlsson till statsminister. Talmannen utfärdade samma dag på riksdagens vägnar förordnande för statsministern.

Den 27 februari 1990 tillträdde Regeringen Carlsson II.