Jag har svårt att se det som något annat än att det är Annie som är tungan på vågen.
Riksdagens mandatfördelning är: S (100), M (70), SD (62), C (31), V (27), KD (22), L (19), och MP (16). Skälet till att summan inte blir 349 är att det finns två politiska vildar:
Emma Carlsson Löfdahl (sedan våren 2019) och
Amineh Kakabaveh (sedan hösten 2019). För majoritet krävs 175 mandat.
Den klassiska konfliktdimensionen har varit den mellan höger och vänster. Partierna till vänster om mitten (S, V, MP) har tillsammans 100+27+16=143 mandat. Partierna till höger om mitten (M, SD, C, KD, L) har tillsammans 70+62+31+22+19=204 mandat. Hade politiken bara handlat om konflikten mellan höger och vänster hade saken varit biff: högern bildar regering med bekväm majoritet.
Med GAL-TAN-skalan blir det annorlunda. GAL-partierna (S, C, V, L, MP) har tillsammans 100+31+27+19+16=193 mandat. TAN-partierna (M, SD, KD) har bara 70+62+22=154 mandat. Hade politik bara handlat om konflikten mellan GAL och TAN hade det också varit enkelt: GAL-partierna bildar regering med bekväm majoritet.
Enda skälet till att det blir en massa krångel och tjafs är för att riksdagspartierna tar hänsyn till båda konfliktdimensionerna samtidigt. Då har vi TAN-högern (70+62+22=154 mandat), GAL-högern (31+19=50 mandat) och GAL-vänstern (100+27+16=143 mandat). Ingen av de tre är tillräckliga var för sig. L är för litet för att spela roll, eftersom 143+19=162<175 och 154+19=173<175. Så länge TAN-högern och GAL-vänstern vardera håller ihop, så är egentligen bara frågan vart C går.
Grafik: Det här är GAL-TAN-skalan, Sveriges Radio
För att göra en lång historia kort kokar väl allt detta därför ner till en väldigt enkel fråga. Vilket parti är det som Annie Lööf hatar mest: SD eller V? Har hon ett svar på det är regeringsfrågan klar. Har hon inte det, blir det extraval. Hennes vankelmod inför dessa två ”ytterligheter” är den huvudsakliga förklaringen till regeringskrisen.
Har jag fel?