Citat:
Det har att göra med hur mycket sjukvård vi får oss. Ditt "Än sen?" visar att du skiter i det.
Om jag använder dina egna formuleringar så är det ett problem med 10% kostnadseffektivitet. Man får bara hälften så mycket som om det varit 20%.
Som tur är står privat profitjagande sektor (där vinster hamnar på utländska bankonton) för väldigt mycket av sjukvården i praktiken. Det är de som levererar utrustningen.
Och de arbetar med innovationer och förbättringar. Vilket leder till förbättringar av svensk sjukvård.
Men den del som offentlig sektor sköter blir inte bättre och effektivare. Finns inga incitament för det.
Det där är en helt annan diskussion som jag bara kort kommenterar.
Att detta sker är väldigt rationellt och rimligt. Landstingspolitikerna gör rätt.
Eftersom offentlig sektor inte blir effektivare så löser Landstingspolitikerna det med centralisering.
Det är två saker som driver fram det:
* Poolning. Man kan effektivare använda personal och utrustning om de är på samma ställe. Inses lätt att vilka problem som uppstår om folk är överlastade på ett ställe och rullar tummarna en bit därifrån.
* Privat sektor ordnar fram mer och mer avancerad utrustning, som gör att sjukvården kan "bota" mer och mer sjukdomar. Men de är också dyra. Och kan bara köpas i enstaka eller litet antal. Det driver fram centralisering.
Bortsett från detta finns också en global trend mot urbanisering och migration till större och större städer. Det är i storstäderna som tillväxten skapas.
Detta leder som du beskriver till indragen service i obygden. Och det är därför vi ser alla "losers" samlas i loser-partier som Nationella Fronten i Frankrike och SD här i Sverige. De har helt irrationella drömmar. De förordar en slags Nordkorea-politik, men drömmer om att slippa åka tillbaka till 30-talets levnadsstandard.
Att pådyvla offentlig sektor mer arbetsuppgiver är inte att skära ned. Förstår inte hur du kunde komma så fel där.
Men annars är vi överens här. Offentlig sektor har ingen förmåga att bli effektivare. Och när de får mer arbetsuppgifter kan de bara skrika om mer resurser.
I privat sektor är det företag som inte blir effektivare hela tiden utkonkurrerat och aktieägarna förlorar allt. (Finns smärre undantag).
Nej, NPM innebär att rollerna som beställare och utförare separeras. Vilket är helt rätt.
Så gör vi i privat sektor också. Det är väldigt bra. Det blir mycket tydligare vem som äger en viss fråga.
Att det mäts i verksamheten och sker en uppföljning är också positivt och rationellt. Då får man återkoppling från verkligheten, och beställare förstår bättre vad saker kostar.
Givet vad du skriver så har du inte accepterat uppdelningen mellan beställare och utförare.
Utförare talar om för beställaren vad saker kostar. När sedan beställaren beställer så utför man det. Beställaren har sitt beslutsunderlag och det kan innehålla mycket mer information än vad utföraren har.
I grunden handlar det om en uppdelning i ansvar och man vill slippa ifrån godtycke.
Det kan handla om att:
* Sjukvården i Schweiz köper in mer utrustning.
* Folk när de köper sjukförsäkring lägger på extra optioner så som eget rum mm. Dvs service som inte direkt är sjukvårdsrelaterat men som hamnar på det kostnadsstället.
NPM skall inte minska arbetsbördan. Det handlar som jag skrev om en uppdelning i ansvar. Så att rätt personer tar besluten. Det leder till en bättre situation än när politiker tar detaljbeslut om sådant de inte förstår sig på.
Gnället som tråden handlar om har helt andra orsaker.
Och jag håller med om ett av inläggen i början av tråden, som säger att det beror på hög andel lågutbildade kvinnor. (Det tror jag i sig skulle minska ned om man privatiserade).
(Det finns ett inlägg i den här forumsdelen från en person som jobbat i offentlig sektor. Det var både komiskt och deprimerande. Och vad jag förstår en helt korrekt beskrivning av situationen. Ska se om jag hittar igen det).
Om jag använder dina egna formuleringar så är det ett problem med 10% kostnadseffektivitet. Man får bara hälften så mycket som om det varit 20%.
Som tur är står privat profitjagande sektor (där vinster hamnar på utländska bankonton) för väldigt mycket av sjukvården i praktiken. Det är de som levererar utrustningen.
Och de arbetar med innovationer och förbättringar. Vilket leder till förbättringar av svensk sjukvård.
Men den del som offentlig sektor sköter blir inte bättre och effektivare. Finns inga incitament för det.
Det där är en helt annan diskussion som jag bara kort kommenterar.
Att detta sker är väldigt rationellt och rimligt. Landstingspolitikerna gör rätt.
Eftersom offentlig sektor inte blir effektivare så löser Landstingspolitikerna det med centralisering.
Det är två saker som driver fram det:
* Poolning. Man kan effektivare använda personal och utrustning om de är på samma ställe. Inses lätt att vilka problem som uppstår om folk är överlastade på ett ställe och rullar tummarna en bit därifrån.
* Privat sektor ordnar fram mer och mer avancerad utrustning, som gör att sjukvården kan "bota" mer och mer sjukdomar. Men de är också dyra. Och kan bara köpas i enstaka eller litet antal. Det driver fram centralisering.
Bortsett från detta finns också en global trend mot urbanisering och migration till större och större städer. Det är i storstäderna som tillväxten skapas.
Detta leder som du beskriver till indragen service i obygden. Och det är därför vi ser alla "losers" samlas i loser-partier som Nationella Fronten i Frankrike och SD här i Sverige. De har helt irrationella drömmar. De förordar en slags Nordkorea-politik, men drömmer om att slippa åka tillbaka till 30-talets levnadsstandard.
Att pådyvla offentlig sektor mer arbetsuppgiver är inte att skära ned. Förstår inte hur du kunde komma så fel där.
Men annars är vi överens här. Offentlig sektor har ingen förmåga att bli effektivare. Och när de får mer arbetsuppgifter kan de bara skrika om mer resurser.
I privat sektor är det företag som inte blir effektivare hela tiden utkonkurrerat och aktieägarna förlorar allt. (Finns smärre undantag).
Nej, NPM innebär att rollerna som beställare och utförare separeras. Vilket är helt rätt.
Så gör vi i privat sektor också. Det är väldigt bra. Det blir mycket tydligare vem som äger en viss fråga.
Att det mäts i verksamheten och sker en uppföljning är också positivt och rationellt. Då får man återkoppling från verkligheten, och beställare förstår bättre vad saker kostar.
Givet vad du skriver så har du inte accepterat uppdelningen mellan beställare och utförare.
Utförare talar om för beställaren vad saker kostar. När sedan beställaren beställer så utför man det. Beställaren har sitt beslutsunderlag och det kan innehålla mycket mer information än vad utföraren har.
I grunden handlar det om en uppdelning i ansvar och man vill slippa ifrån godtycke.
Det kan handla om att:
* Sjukvården i Schweiz köper in mer utrustning.
* Folk när de köper sjukförsäkring lägger på extra optioner så som eget rum mm. Dvs service som inte direkt är sjukvårdsrelaterat men som hamnar på det kostnadsstället.
NPM skall inte minska arbetsbördan. Det handlar som jag skrev om en uppdelning i ansvar. Så att rätt personer tar besluten. Det leder till en bättre situation än när politiker tar detaljbeslut om sådant de inte förstår sig på.
Gnället som tråden handlar om har helt andra orsaker.
Och jag håller med om ett av inläggen i början av tråden, som säger att det beror på hög andel lågutbildade kvinnor. (Det tror jag i sig skulle minska ned om man privatiserade).
(Det finns ett inlägg i den här forumsdelen från en person som jobbat i offentlig sektor. Det var både komiskt och deprimerande. Och vad jag förstår en helt korrekt beskrivning av situationen. Ska se om jag hittar igen det).
En kort kommentar om NPM som egentligen inte har med trådstarten att. NPM tillkom som en nödvändighet någon gång under 60-70-talet (osäker på när) som ett svar på att sjukvården blev att dyrare att finansiera. Ny teknik och ny forskning gjorde att vi blev rätt enastående på att hålla vår art vid liv. Tidigare hade sjukvården drivits av professionen, alltså av läkare, men när vi plötsligt blev så jävla bra på att vårda började saker kosta. Vi gick då från att bara kasta in en påse pengar till en organisation och låta organisationen göra vad den kunde med pengarna till att tvingas leda genom management. Resurserna är inte oändliga. Detta kanske kan kopplas till trådstarten på så sätt att väldigt många bland den kliniska personalen inte har förmåga att se nödvändigheten i styrning.
Vad gäller centralisering av klinisk verksamhet i exempelvis regionsjukhus handlar en stor del av det om kompetens. Har du en viss typ av exempelvis sällankirurgi på ett litet ortssjukhus någonstans där en nästan pensionerad kirurg utför just den operation två gånger om året då kommer det att göras med mindre kvalitet än om man samlar det och låter ett operationsteam utgöra operationen två gånger i månaden. Och vad händer när läkaren pensioneras? Det är inte lätt att rekrytera till Munkebofors, Nybro eller Lappisjärva.
Ambitionen är alltid att vård du behöver ofta ska finnas nära. Men för sällanvård kan man behöva åka.
Inte heller detta uppskattas av vårdpersonal i allmänheten och många blir oerhört kränkta av blotta tanken på att någon i ledningen talar om för dem att de måste göra något obekvämt.
I en idealvärld hade klinisk personal och ledning haft förtroende för varandra. Nu är den bristfällig. Det tror jag är ett av sjukvårdens stora problem.
