Citat:
Ursprungligen postat av
majkenofdoom
Lars har vuxit för mig (han började dock på många minus). Det finns en viss självinsikt hos honom som jag inte trodde skulle finnas. Sen ju längre in i programmet man kommer blir det ju solklart att han har något form av trauma från barndomen som han har byggt upp en hel fasad för att dölja.
Ellinor däremot verkar ju omättligt behov av känslor på längden och tvären och att öppna sig. Öppnar man sig om religion och tonåren och den andra parten inte gillar prata barndom och inte är religiös så kanske man inte kan räkna med mest respons i världen. Dock ger väl Lars för lite för vad som kan tyckas rimligt, en konstanderade fras och några klappar och hon vill djupdyka.
Både är långt åt varsitt håll, för långt för att det ska kunna överbyggas känns det som.
Lars Vegas har inte imponerat med djuplodande kommunikation på det emotionella planet, utan snarare förargat en och annan tittare med sitt fejksmajl. Men är detta verkligen tecken på trauma från barndomen och en fasad?
Ligger det inte närmare till hands att han har levt ett bekymmersfritt liv? Vid 35 års ålder har de flesta varit med om sorg i livet, men långt ifrån alla. Jag kan tänka mig att hans största motgång är en underkänd tenta, om ens det, för plugghäst verkar han vara.
Scenen när Lars skulle bekänna svaghet inför Ellinor för att verka känslosam var så uppenbart beställd av produktionen för att stämma in i dramaturgin.
"Har du verkligen inte någon sorg att berätta om? Men har du inte flyttat någon gång? Det kan vara traumatiserande." Synd att Lars föll för påtryckningarna och krystade fram en historia som inte kom från hjärtat.