Nej, riktig intelligens SKALL INTE leda till ensamhet!

Varje gång jag är på Quora märker jag att svar från dom som tror sig vara intelligenta där dom hävdar att bland dom största tecken att man är intelligent är att man är tillbakadragen och att man här svårt att komma överens med andra människor och bla bla. Såna svar brukar alltid få många "upvotes" vilket betyder att många människor känner igen sig. Jag har själv använt det argumentet för några år sen och då trodde jag såklart på det. Men nu när man är några år klokare så undrar jag om det verkligen är så. Alltså är det inte motsägelsefullt att å ena sidan hävda att man är intelligent och samtidigt har svårt att acceptera att människor är olika och att det är ett faktum att vissa är jobbiga, och ännu viktigare kunna "navigera sig oskadd" genom såna sociala sammanhang?

Är böjd att hålla med!

Har ett äldre syskon som är väldigt intelligent. Visst, hon är "ensam" i bemärkelsen att hon helst sitter själv och förkovrar sig och trots att hon närmar sig 40 är hon singel. Men hon är en fantastisk syster! Hon träffar vänner och är social på sitt sätt. Aldrig någonsin skulle hon uttala sig negativt om någon eller vilja såra någon. Hon är superdiplomatisk och alltid opartisk. Hon upplever nog själv att det är väldigt jobbigt i sociala situationer, men jag har aldrig märkt det utifrån - precis alla tycker om henne. Hon är med andra ord raka motsatsen till "svår" och hon accepterar alla såsom dom är, oavsett.

Jag tror det mer är undanflykter från de som möjligen är lite smartare en genomsnittet. Vi bär alla på samma brister, oavsett hur intelligenta vi är.

Vore det inte mer intelligent att slippa beblanda sig med människor man inte orkar med och kan sysselsätta sig själv? Ha egen kompass att följa i livet. Jag är aldrig uttråkad och jag är i princip helt isolerad just nu och har varit ett antal år.

Väldigt pragmatisk, mäter nästan allt med för- och nackdelar och när det inte är en nettovinst för mig så hittar jag på något annat. Hade en vän jag umgicks med dagligen i 10år, en dag så var relationen inte en nettovinst längre då han blev en toffel så sade upp kontakten. Var ett par år sen nu, saknar det inte det minsta.

Är jag mycket smartare än andra? Det vet jag inte. Haft många psykologer/psykiatriker samt läkare som påpekat att jag är en bra bit över medel. Inget vidare förvånad, har syskon som är med i MENSA, har själv inte ens bemödat mig med att göra testerna då jag finner tester och prov oerhört tråkiga.

IQ och intelligens kan bara ta en så långt, finns en lång rad andra egenskaper jag skulle vilja ha dock som jag inte besitter. Hade hellre varit lycklig och mer välanpassad till det sociala spelet, är bara en observant som är utanför ett hus och tittar in genom fönstret.

Hon är superdiplomatisk och alltid opartisk? Låter mer som att hon håller inne med sina egna åsikter för att inte stöta sig med andra än att hon skulle vara en högintelligent som fungerar med andra på lika villkor.

Konflikträdd, ja. Men jag vet att det är djupare än så.

Utan att skriva en hel roman:
Hon röstar supervänster/MP, jag röstar SD. När våra gamla övervintrade 70-tals-kommunister till föräldrar fick reda på detta tog det hus i helvete och jag märkte en tydlig förändring i hur de såg på mig. Men min syster märkte jag absolut ingen förändring alls. Hon älskar nog mig oavsett vad. Dåligt exempel kanske.

EDIT: Eller så är jag för dum för att se det /EDIT

Kan tänka mig att det är "svårt att tro" med tanke på hur många fisförnäma 'intellektuella' vi har som syns i media, men tro mig; de är inte alla lika.

Det är snarare att urvalet av dummare människor är urbota mycket större.
Som intelligent innebär det att ha färre vänner än genomsnittet.

[quote=Mondher|75143266 Alltså är det inte motsägelsefullt att å ena sidan hävda att man är intelligent och samtidigt har svårt att acceptera att människor är olika och att det är ett faktum att vissa är jobbiga, och ännu viktigare kunna "navigera sig oskadd" genom såna sociala sammanhang?[/QUOTE]


Beror helt på det underliggande sociala spelet som pågår. Är man dessutom inåtvänt och redan har ett stort utvecklat rike inombords som sysselsätter ens tankar, så har man nog utvecklat en ganska så noga garderat befästning av vad man tycker är meningsfullt - och inte

Med intelligens följer ett analytiskt fritt intellekt, men det är absolut ingen garanti att människan på något sätt dessutom har ett högt EQ, det är sällsynt,vill jag påstå. Men chansen att en riktig intelligent person behandlar alla lika, och blir omtyckt (Och beundrat för) är skyhögt, därför att man tänker på vad man säger , innan man säger något i sociala sammanhang.

Kanske de syftar mer på den funktionsvariation som vissa med hög intelligens har. I intelligenstester brukar man mäta olika funktioner som arbetsminne, perceptuell förmåga, verbal förmåga, fluid intelligence, visuospatial etc. Själva IK mäts i sk HIK, främst fokus där är nog personens exekutiva förmågor som det kallas. Man brukar i de flesta fall se en jämn profil, alltså jämn mellan de olika indexen. Men i vissa fall, som TS kanske syftar på, kan det variera. Vissa funktioner är mycket höga, medan andra är låga. En person kan vara mycket kunnig inom ett område, men behöva stöd inom andra. Vanligt bland autismspektrumstörningar. Ställer exempelvis jobbiga krav på ett barn som är duktig i något ämne och förväntas prestera lika bra i resten. Nu spekulerar jag men det känns som att hjärnan vill nå en balans, om den sociala kompetensen brister så kanske den kompenserar genom bättre exekutiva förmågor, för överlevnad.

Denna ständiga FB intelligens.
Är detta det enda en minidase med mindervärdeskomplex och noll framgång hos brudar har att komma med?
"Jag är intelligent!!"
Stackars stackars folk...

Det är väl snarare aspergare som fått för sig att de är jätteintelligenta som skriver sådant?

Äh, det är nog få som faktiskt får någon "kick" av det, möjligen annat än att trolla.

Jag är nöjd och glad med min mediokra intelligens Det kunde varit värre trots allt!

Svårt att säga om det ligger något i påståendet att intelligenta är mindre sociala, skulle behövas statistik.
Men om det är så finns det i alla fall lysande undantag som t.ex. Richard Feynman som gärna utsatte kollegor för diverse skämt och spratt, en väldigt social person.