Citat:
Ursprungligen postat av Xploit
Jag är benägen att hålla med om att kyrkofäderna varit betydelsefulla när det gäller tolkandet av Skriften, men även om vi accepterar detta innebär det inte att vi kan förutspå hur man i regel anno 2011 (eller 1511!) tolkar Skriften om vi bara har kyrkofädernas texter till hands. Vi kan dra paralleller till filosofi där vi talar om liknande (något längre) tidsperioder. Vem kan med hjälp av Aristoteles och Platon förutspå den västerländska filosofins utveckling, trots att dessa två står som de kanske allra mest inflytelserika två människorna i hela den historien?
När du säger att de metodikerna aldrig har varit aktuella, menar du för lekmannen eller på någon slags akademisk nivå? På (nödvändigtvis) anektdotnivå har jag observerat flera sådana metodiker från kristna jag har diskuterat med genom åren. Påståendet tycker jag egentligen är ganska okontroversiellt; man kan få bort en motsägelse genom att bruka exempelvis de metodikerna jag har tagit upp. Andra kristna kanske inte vill använda dessa metoder, och det kanske man även skyr på akademisk nivå; vad använder man istället där?
Alltså, det har slagit mig att man allt sedan kyrkofädernas tid varit medveten om att det finns dunkla passager i Skrifterna. Flera av kyrkofäderna tycks ha brottats med dessa frågor.
De latinska fäderna hoppades på att vissa problem kunde lösas om man noggrannt sökte ordens bakomliggande betydelse, genom att inte bara fördjupa kunskaperna i textens originalspråk, men även, om möjligt, rena texterna från skrivarnas felskrivningar. De grekiska fäderna förstod att det var viktigt att förstå författarens syfte med texterna, och det historiska sammanhanget. Ett snyggt citat av Athanasius lyder:
-
"Here, as indeed is expedient in all other passages of Sacred Scripture, it should be noted, on what occasion the Apostle spoke; we should carefully and faithfully observe to whom and why he wrote, lest, being ignorant of these points, or confounding one with another, we miss the real meaning of the author".(
Contra Arianos)
På 1100-talet blir dessa svårigheter återigen uppmärksammade genom den store Pierre Abélard. I sitt mycket intressanta verk
Sic et Non, lägger han fram motsägelser kyrkofäderna emellan, men nämner i sitt förord ett par motsägelser han funnit i de heliga Skrifterna, och skriver sedan:
-
In the Scriptures, when anything strikes us as absurd, we may not say that the writer erred, but that the scribe made a blunder in copying the manuscripts, or that there is an error in interpretation, or that the passage is not understood.
När så Pius XII år 1943 utgav den insiktsfulla encyklikan
Divino Afflante Spiritu, integrerades den moderna historisk-kritiska forskningen med den kristna exegesen. Här påminns vi om de latinska fädernas förhoppningar att kunna rena texterna från felskrivningar, med tanke på det senaste århundradenas många arkeologiska fynd av antika manuskript. Vi påminns också om de grekiska fädernas förhoppningar att förstå de historiska sammanhangen, i ljuset av de framsteg som gjort inom den historievetenskapliga forskningen, men likväl kan vi i påvens ord ana kyrkofädernas ödmjukhet inför Skrifternas allra mest besvärliga passager:
-
Nevertheless no one will be surprised, if all difficulties are not yet solved and overcome; but that even today serious problems greatly exercise the minds of Catholic exegetes. We should not lose courage on this account; nor should we forget that in the human sciences the same happens as in the natural world; that is to say, new beginnings grow little by little and fruits are gathered only after many labors. Thus it has happened that certain disputed points, which in the past remained unsolved and in suspense, in our days, with the progress of studies, have found a satisfactory solution. Hence there are grounds for hope that those also will by constant effort be at last made clear, which now seem most complicated and difficult.
Kort sagt: Vissa dunkla passager kan vi inte till fullo förstå.
