Citat:
Ursprungligen postat av
-boyakka-
Ni båda förutsätter att män tänker som ni och därför skulle vara givna förlorare. Mycket riktigt är samhället styrt så att de kvinnliga värdena anses vara viktiga för båda könen och därmed ser kvinnan ut att vara den av naturen givna vinnaren eftersom kvinnor har ”sociala kontakter”. Män har också sociala kontakter och när de ingår i ett förhållande är dessa kontakter de första kvinnan börja bryta ner. Mannen ska helst ”växa upp” och sluta hänga med grabbgänget, mannens familj (speciellt mamman) ses som konkurrenter och även umgänge med arbetskamraterna stämplas som suspekt. Kvinnan ska naturligtvis kunna behålla kontakten med alla människor hon någonsin träffat i sitt liv, isoleringen gäller bara mannen som tränas att tänka att han är noll och intet utan sin kvinna.
Att ha ett socialt kontaktnät på hundratals personer är dock oerhört ytligt helt i avsaknad av meningsfullt innehåll och kan faktiskt innebära mindre kvalitet än att spendera sin tid på egen hand, speciellt i dessa digitala tider där omvärlden aldrig sover. Enbart fysisk närvaro är inte nödvändigtvis meningen med livet, detta problem löses väldigt enkelt via tillfälliga kontakter med det motsatta könet utan att det behöver betyda något.
Det är sant att kvinnor kan välja och vraka, men om man ser kvinnans varumärkesbyggande som störande reklam och ignorerar hennes outsinliga möjligheter att erbjuda (eller välja bort) uppstår dock en helt annan situation. Det är ni båda mycket väl medvetna om. Detta är precis vad som är på väg att uppstå nu (med inceldebatter och liknande shaming), speciellt när sådana som Celia här ovan försöker behandla vuxna män som barn i behov av en mor ända till dödsbädden. Så nej, män har ”inte valt detta liv”, det har kvinnor gjort åt männen och nu kan män faktiskt äta kakan och ha den kvar. Dödsbädden skrämmer inte män, den är en naturlig del av livet som vi tränats att förstå sen dag ett.
Vad har Celia för svar på ”Tack, men nej tack”? Kalla mannen loser en gång till?
Människan är oavsett kön ett flockdjur. Vi är beroende av nära sociala band med andra, våra hjärnor och därmed kroppar är konstruerade så. Utan detta blir vi sjuka.
Detta utöver flockens, i nuvarande betydelse samhällets, förmåga att samarbeta och alstra trygghet och resurser till medlemmarna.
Så sorry finns liksom inget mer att tillägga där.
Män är dock självklart inga barn eller äger några sämre förmågor än kvinnor att vara sociala varelser.
Finns en del forskning som tom påvisat en manlig större förmåga till empati.
Men! deras könsroller har ju begränsat mäns träning i detta.
Vilket är idiotiskt och direkt farligt, inte minst för män själva.
När män väl fattat deras vikt för kvinnor, som samarbetspartner, sexobjekt och kärleksobjekt.
När män fattar deras vikt för sina barn. Att nä, barn far faktiskt rejält illa utan närvarande kärleksfulla fäder.
När män fattar sin betydelse för andra mäns trygghet och välmående.
Så kommer denna, vad det verkar, ständiga manliga ängslan för att sakna betydelse och värde i sin egen existens att minska.
Och det är ju dit vi måste gå, inte nån återgång till förtryck och begränsning av kvinnor.