Citat:
Jag har lite erfarenhet av olika utbildningar på universitetsnivå och kan ge dig lite subjektiva tips gällande din oro och tankar.
Grundtanke: Följ ditt hjärta, men lyssna samtidigt på din hjärna.
1) Läkarprogrammet. Ska du fortsätta eller inte? I mitt tycke så har du valt det universitetet där läkarprogrammet förmodligen är som jobbigast. Jag har ingen egen erfarenhet av just läkarprogrammet på KI, men min åsikt baseras mer om Stockholm som stad där sociala och omgivande faktorer såsom trångboddhet och stress vilka kan bidra till ditt dåliga välmående. KI har också mindre fokus på PBL vilket kanske är negativt för dig?
Tips är att antingen prova en annan utbildning alternativt följa ditt hjärta vilket säger att du vill bli läkare. Fortsätter du läkarprogrammet, sök till ett annat lärosäte kanske och testa på livet där. Örebro har mindre studenter per antagning och det är lätt med bostad t.ex.
2) Alternativa program / utbildningar. Högskoleingenjör tycker jag du kan överväga. Det är bra ifall man har intresse för t.ex fysik, elektronik, matematik osv. beroende på inriktning. Varför högskoleingenjör istället för civilingenjör? Dels för att du inte verkar säker på framtiden och för att arbetsbördan är lägre. Att studera till ingenjör skiljer sig från läkarstudier i mitt tycke. Nu har jag inte lika mycket erfarenhet ifrån läkarprogrammet som ingenjörsstudier, men som ingenjör så är det helt okej att lagga med tentor och att kugga några tentor, vilket oftast inte påverkar nästkommande kurser. Det är nästan helt normalt dessutom.
Högskolematematiken skiljer sig ifrån den tidigare matematiken. Men i slutändan är det väldigt få som får höga betyg i dessa ämnen och verkligen förstår innehållet, medans resterande med nöd och näppe klarar sig (mycket tack vare gamla tentor)
3) Ekonomi. Rekommenderar ingen att utbilda sig till detta då det, i mitt fall (egen upplevelse), är extremt svårt att få jobb.
4) Psykologprogrammet - Kanske är något för dig? Det sägs att det är mindre arbetsbörda än läkarprogrammet, men har ändå liknande mål att hjälpa patienter, vilket är skönt ifall man är lagd åt det hållet.
Sedan angående din oro över att skriva uppsatser tycker jag inte du ska ha. Jag upplever inte kraven som speciellt höga (eventuellt ifall man studerar till svensklärare eller dylikt). Det svåra är snarare att skriva saker med kvalité utan att låta som en skiva på repeat bara för att nå ett uppsatt mål på antal ord eller sidor.
En annan tanke är att det är en helt annan upplevd känsla av att säga att man studerar till läkare. Det är otroligt status att säga det och man känner verkligen det. Men det är inte hela världen egentligen bara en liten notis jag lagt märke till.
Grundtanke: Följ ditt hjärta, men lyssna samtidigt på din hjärna.
1) Läkarprogrammet. Ska du fortsätta eller inte? I mitt tycke så har du valt det universitetet där läkarprogrammet förmodligen är som jobbigast. Jag har ingen egen erfarenhet av just läkarprogrammet på KI, men min åsikt baseras mer om Stockholm som stad där sociala och omgivande faktorer såsom trångboddhet och stress vilka kan bidra till ditt dåliga välmående. KI har också mindre fokus på PBL vilket kanske är negativt för dig?
Tips är att antingen prova en annan utbildning alternativt följa ditt hjärta vilket säger att du vill bli läkare. Fortsätter du läkarprogrammet, sök till ett annat lärosäte kanske och testa på livet där. Örebro har mindre studenter per antagning och det är lätt med bostad t.ex.
2) Alternativa program / utbildningar. Högskoleingenjör tycker jag du kan överväga. Det är bra ifall man har intresse för t.ex fysik, elektronik, matematik osv. beroende på inriktning. Varför högskoleingenjör istället för civilingenjör? Dels för att du inte verkar säker på framtiden och för att arbetsbördan är lägre. Att studera till ingenjör skiljer sig från läkarstudier i mitt tycke. Nu har jag inte lika mycket erfarenhet ifrån läkarprogrammet som ingenjörsstudier, men som ingenjör så är det helt okej att lagga med tentor och att kugga några tentor, vilket oftast inte påverkar nästkommande kurser. Det är nästan helt normalt dessutom.
Högskolematematiken skiljer sig ifrån den tidigare matematiken. Men i slutändan är det väldigt få som får höga betyg i dessa ämnen och verkligen förstår innehållet, medans resterande med nöd och näppe klarar sig (mycket tack vare gamla tentor)
3) Ekonomi. Rekommenderar ingen att utbilda sig till detta då det, i mitt fall (egen upplevelse), är extremt svårt att få jobb.
4) Psykologprogrammet - Kanske är något för dig? Det sägs att det är mindre arbetsbörda än läkarprogrammet, men har ändå liknande mål att hjälpa patienter, vilket är skönt ifall man är lagd åt det hållet.
Sedan angående din oro över att skriva uppsatser tycker jag inte du ska ha. Jag upplever inte kraven som speciellt höga (eventuellt ifall man studerar till svensklärare eller dylikt). Det svåra är snarare att skriva saker med kvalité utan att låta som en skiva på repeat bara för att nå ett uppsatt mål på antal ord eller sidor.
En annan tanke är att det är en helt annan upplevd känsla av att säga att man studerar till läkare. Det är otroligt status att säga det och man känner verkligen det. Men det är inte hela världen egentligen bara en liten notis jag lagt märke till.
Tycker förslaget att testa läkarlinjen på annan ort är bra. Kanske till och med värdera Polen. De jag känner som har läst till läkare i Polen har sagt att de har mer praktiska moment än motsvarande i Sverige. Alla har tagit sig igenom utbildingen och jobbar idag som läkare. Jag skulle inte klassificera någon av dem som plugghästar utan mer normalbegåvade.
