Svara
- Ämnesverktyg
- Visa första olästa
- Hitta inlägg efter datum
Måhända uppfattas den kanske inte som direkt relaterad till Nordkorea, men för att förstå situationen där idag tror jag ändå den kan vara behjälplig som bakgrund. Därför publicerade jag idag Japan och Kinas ensidiga relation - del 6 om det andra Sino-japanska kriget. Alltså tiden 1920 till 1945.
Citat:
Eftersom Nordkorea med råge uppfyller ett av denna tråds epitet, nämligen att vara BISARRT, så rekommenderar jag trådens skribenter att ta hänsyn till följande när det kommer till bedömningen av regimens nyhetsrapportering - PM - nationella admonitioner:
Med Nordkoreanska mått mätt, är de senaste fullt normala........
Citat:
Måhända uppfattas den kanske inte som direkt relaterad till Nordkorea, men för att förstå situationen där idag tror jag ändå den kan vara behjälplig som bakgrund. Därför publicerade jag idag Japan och Kinas ensidiga relation - del 6 om det andra Sino-japanska kriget. Alltså tiden 1920 till 1945.
Stort tack för en ny formidabel historielektion!
Jag kan inte i min vildaste fanatasi föreställa mig att någon i denna tråd kan tänkas ha invändningar mot denna del #6.
Den är i allra högsta grad relevant för att bättre förstå problematiken i vår samtid och ge svar på en del kausalitetsfrågor.
Bilden blir klarare för vart och ett av de inlägg Du storsint skänker tråden.
För att förstå vår samtid, måste vi lära av historien, och därvidlag är Dina kunskaper en diamantgruva!
Hut ab!
Noterade en liten notis som nämnde att George Blake avlidit 98 år gammal i Moskva. Efter The Cambridge Five var han KGBs största tillgång på 50-talet. Det nybildade CIA var frustrerade över svårigheterna att rekrytera agenter i Ryssland och Mi6 var njugga med att dela med sig. De kom på att sovjetiska teleledningar passerade strax utanför den amerikanska zonen utanför ett logistik center som de kontrollerade. Därmed påbörjades utgrävningen av Berlintunneln för att tappa ledningarna på alla information de bara kunde.
Vad de aldrig kunde drömma om var att de från första början blivit förråda inifrån. Av Mi6 operatören George Blake. Sannolikt hade han rekryterats när han satt i nordkoreansk fångenskap av någon sovjetisk rådgivare till Kim Il-sung. Anledningen till att George Blake befann sig i Nordkorea var att Kims anfall på regimen i Sydkorea, var att västerländska underrättelseorgan kapitalt tagits på sängen. Koreahalvön var en vit fläck i deras uppsamling och det möjliggjorde Kims överraskningsanfall och den långsamma reaktionen från de västliga demokratierna. George Blakes uppdrag var att försöka rekrytera och organisera ett agentnätverk, istället hamnade han i den andra sidans garn.
I västerländsk diskurs kring Koreakriget, dess utbrott, motiv etc är detta monumentala underrättelsefiasko något som aldrig ingår i diskursen, inte ens bland underrättelsehistoriker. Anledningen beror naturligtvis på att det inte finns mycket material, eftersom det inte heller fanns någon aktivitet. Ändå slutar det aldrig förvåna mig att de så gärna vilja verka sopa hela detta fiasko under mattan. CIA var nyetablerat och de följde sin brittiska idol Mi6 genom att främst rekrytera personal från Ivy League universitet, precis som Mi6 hämtade sina medarbetare från Oxbridge. Bildade, äventyrliga unga män, övertygade om sin egen förträfflighet, men med bristfällig erfarenhet av den sk verkligheten. Bland dem rådde det också en enorm brist på rysktalande personal och såvitt jag fått fram fanns det inte en enda som behärskade koreanska. Så trots en intensiv telegraftrafik mellan Moskva och Pyongyang snappades det inte upp särskilt mycket och ännu mindre översattes. Då förlitade sig Stalin ändå på låggraderad kryptering eftersom han inte litade på att Kim hade förmågan att skydda den. Även till ambassaden i Pyongyang skickades texten med enkelt krypto, avsikten var att Kim skulle kunna läsa den och lita på att Stalin stod vid sitt ord.
Ifall det funnits bättre underrättelser är det nog inte osannolikt att hela Koreakriget kunde undvikits. När Stalin skickade förstärkningar hade Truman, helst i en allians med andra västliga demokratier, haft skäl att backa upp militären i syd. Om något visar fiaskot att en underrättelseorganisations viktigaste funktion är att förhindra krig, att små gnistor inte leder till explosioner och eldhav.
Vad de aldrig kunde drömma om var att de från första början blivit förråda inifrån. Av Mi6 operatören George Blake. Sannolikt hade han rekryterats när han satt i nordkoreansk fångenskap av någon sovjetisk rådgivare till Kim Il-sung. Anledningen till att George Blake befann sig i Nordkorea var att Kims anfall på regimen i Sydkorea, var att västerländska underrättelseorgan kapitalt tagits på sängen. Koreahalvön var en vit fläck i deras uppsamling och det möjliggjorde Kims överraskningsanfall och den långsamma reaktionen från de västliga demokratierna. George Blakes uppdrag var att försöka rekrytera och organisera ett agentnätverk, istället hamnade han i den andra sidans garn.
I västerländsk diskurs kring Koreakriget, dess utbrott, motiv etc är detta monumentala underrättelsefiasko något som aldrig ingår i diskursen, inte ens bland underrättelsehistoriker. Anledningen beror naturligtvis på att det inte finns mycket material, eftersom det inte heller fanns någon aktivitet. Ändå slutar det aldrig förvåna mig att de så gärna vilja verka sopa hela detta fiasko under mattan. CIA var nyetablerat och de följde sin brittiska idol Mi6 genom att främst rekrytera personal från Ivy League universitet, precis som Mi6 hämtade sina medarbetare från Oxbridge. Bildade, äventyrliga unga män, övertygade om sin egen förträfflighet, men med bristfällig erfarenhet av den sk verkligheten. Bland dem rådde det också en enorm brist på rysktalande personal och såvitt jag fått fram fanns det inte en enda som behärskade koreanska. Så trots en intensiv telegraftrafik mellan Moskva och Pyongyang snappades det inte upp särskilt mycket och ännu mindre översattes. Då förlitade sig Stalin ändå på låggraderad kryptering eftersom han inte litade på att Kim hade förmågan att skydda den. Även till ambassaden i Pyongyang skickades texten med enkelt krypto, avsikten var att Kim skulle kunna läsa den och lita på att Stalin stod vid sitt ord.
Ifall det funnits bättre underrättelser är det nog inte osannolikt att hela Koreakriget kunde undvikits. När Stalin skickade förstärkningar hade Truman, helst i en allians med andra västliga demokratier, haft skäl att backa upp militären i syd. Om något visar fiaskot att en underrättelseorganisations viktigaste funktion är att förhindra krig, att små gnistor inte leder till explosioner och eldhav.
Citat:
Noterade en liten notis som nämnde att George Blake avlidit 98 år gammal i Moskva. Efter The Cambridge Five var han KGBs största tillgång på 50-talet. Det nybildade CIA var frustrerade över svårigheterna att rekrytera agenter i Ryssland och Mi6 var njugga med att dela med sig. De kom på att sovjetiska teleledningar passerade strax utanför den amerikanska zonen utanför ett logistik center som de kontrollerade. Därmed påbörjades utgrävningen av Berlintunneln för att tappa ledningarna på alla information de bara kunde.
Vad de aldrig kunde drömma om var att de från första början blivit förråda inifrån. Av Mi6 operatören George Blake. Sannolikt hade han rekryterats när han satt i nordkoreansk fångenskap av någon sovjetisk rådgivare till Kim Il-sung. Anledningen till att George Blake befann sig i Nordkorea var att Kims anfall på regimen i Sydkorea, var att västerländska underrättelseorgan kapitalt tagits på sängen. Koreahalvön var en vit fläck i deras uppsamling och det möjliggjorde Kims överraskningsanfall och den långsamma reaktionen från de västliga demokratierna. George Blakes uppdrag var att försöka rekrytera och organisera ett agentnätverk, istället hamnade han i den andra sidans garn.
I västerländsk diskurs kring Koreakriget, dess utbrott, motiv etc är detta monumentala underrättelsefiasko något som aldrig ingår i diskursen, inte ens bland underrättelsehistoriker. Anledningen beror naturligtvis på att det inte finns mycket material, eftersom det inte heller fanns någon aktivitet. Ändå slutar det aldrig förvåna mig att de så gärna vilja verka sopa hela detta fiasko under mattan. CIA var nyetablerat och de följde sin brittiska idol Mi6 genom att främst rekrytera personal från Ivy League universitet, precis som Mi6 hämtade sina medarbetare från Oxbridge. Bildade, äventyrliga unga män, övertygade om sin egen förträfflighet, men med bristfällig erfarenhet av den sk verkligheten. Bland dem rådde det också en enorm brist på rysktalande personal och såvitt jag fått fram fanns det inte en enda som behärskade koreanska. Så trots en intensiv telegraftrafik mellan Moskva och Pyongyang snappades det inte upp särskilt mycket och ännu mindre översattes. Då förlitade sig Stalin ändå på låggraderad kryptering eftersom han inte litade på att Kim hade förmågan att skydda den. Även till ambassaden i Pyongyang skickades texten med enkelt krypto, avsikten var att Kim skulle kunna läsa den och lita på att Stalin stod vid sitt ord.
Ifall det funnits bättre underrättelser är det nog inte osannolikt att hela Koreakriget kunde undvikits. När Stalin skickade förstärkningar hade Truman, helst i en allians med andra västliga demokratier, haft skäl att backa upp militären i syd. Om något visar fiaskot att en underrättelseorganisations viktigaste funktion är att förhindra krig, att små gnistor inte leder till explosioner och eldhav.
Vad de aldrig kunde drömma om var att de från första början blivit förråda inifrån. Av Mi6 operatören George Blake. Sannolikt hade han rekryterats när han satt i nordkoreansk fångenskap av någon sovjetisk rådgivare till Kim Il-sung. Anledningen till att George Blake befann sig i Nordkorea var att Kims anfall på regimen i Sydkorea, var att västerländska underrättelseorgan kapitalt tagits på sängen. Koreahalvön var en vit fläck i deras uppsamling och det möjliggjorde Kims överraskningsanfall och den långsamma reaktionen från de västliga demokratierna. George Blakes uppdrag var att försöka rekrytera och organisera ett agentnätverk, istället hamnade han i den andra sidans garn.
I västerländsk diskurs kring Koreakriget, dess utbrott, motiv etc är detta monumentala underrättelsefiasko något som aldrig ingår i diskursen, inte ens bland underrättelsehistoriker. Anledningen beror naturligtvis på att det inte finns mycket material, eftersom det inte heller fanns någon aktivitet. Ändå slutar det aldrig förvåna mig att de så gärna vilja verka sopa hela detta fiasko under mattan. CIA var nyetablerat och de följde sin brittiska idol Mi6 genom att främst rekrytera personal från Ivy League universitet, precis som Mi6 hämtade sina medarbetare från Oxbridge. Bildade, äventyrliga unga män, övertygade om sin egen förträfflighet, men med bristfällig erfarenhet av den sk verkligheten. Bland dem rådde det också en enorm brist på rysktalande personal och såvitt jag fått fram fanns det inte en enda som behärskade koreanska. Så trots en intensiv telegraftrafik mellan Moskva och Pyongyang snappades det inte upp särskilt mycket och ännu mindre översattes. Då förlitade sig Stalin ändå på låggraderad kryptering eftersom han inte litade på att Kim hade förmågan att skydda den. Även till ambassaden i Pyongyang skickades texten med enkelt krypto, avsikten var att Kim skulle kunna läsa den och lita på att Stalin stod vid sitt ord.
Ifall det funnits bättre underrättelser är det nog inte osannolikt att hela Koreakriget kunde undvikits. När Stalin skickade förstärkningar hade Truman, helst i en allians med andra västliga demokratier, haft skäl att backa upp militären i syd. Om något visar fiaskot att en underrättelseorganisations viktigaste funktion är att förhindra krig, att små gnistor inte leder till explosioner och eldhav.
Jag vill ta tillfället i akt att tillönska trådens läsare et gott slut på 2020!
Jag delar Din uppfattning om att underrättelseorganisationers viktigste uppgift är att genom korrekt och tillförlitlig information ge underlag till politiska beslutsfattare och militära befälhvavare så att dessa kan undvika krig eller så snabbt som möjligt få stopp på ett pågående.
Vi bör, när vi bedömmer USA:s underrättelseorganisation och dess mycket svaga insatser under Koreakriget och tiden innan, ta hänsyn till följande:
1. I internationell jämförelse var USA då en rookie i underrättelsevärlden. En oerfaren nykomling helt enkelt.
2. Det då nybildade CIA OSS eftr.hade som mest 5 st officerare stationerade i Sydkorea.
3. Med tanke på att dom faktiskt, vilket senare års släppta dokument visar, i motsatts till de kritikerna, fick iväg ORE rapporter med varningar om sannolikheten för en invasion av syd och rapporter hur styrkorna i bla Manchuriet såg ut och vad Mao och Stalin utväxlade för information och planer, och det faktum att Mao och Zhou en-lai inte vågade göra någonting på egen hand utan ett godkännande från Stalin. Förvisso var informationen mycket bristfällig om vad som skedde på lokal nivå i Korea och huvudsakligen bestod informationen av det som var huvudfocus vid tidpunkten, kalla kriget och Sovjet.
Vi skall dessutom hålla i minnet att när det kommer till sk varningar, från underrättelsetjänster är det i realiteten mycket komplexa problem och analyser som måste göras.
3. Jag delar inte den idag allmänna, kritiska uppfattningen att CIA:s insatser före kriget är att betrakta som ett megafiasko. Rapporterna lästes knappast alls av Truman eller återgavs summariskt till honom eftersom han sällan deltog i analytikernas möten. Så fiaskoskuggan skall nog falla mer på Truman. De så kallade hökarna i Washington vid den tidpunkten, vilka fick mycket kritik för att dom ansågs vara krigshetsare och TIDIGT varnade för det som dessvärre skedde den 25:e juni 1950.
Vad gäller historieskrivningen efter ett avslutat krig eller en specifik aktion/operation, brukar den oftast skrivas av segraren eller den som lyckades med en genomförd operation. Den diskurs som därefter brukar följa, har jag genom åren lärt mig att behandla med vidöppna men mycket kritiska ögon och öron.
Detta till största del beroende på att de flesta som driver eller deltar i den efterföljande debatten eller producerar en diskursanlys, ofta är färgade av de maktstrukter som styrt historieskrivningen.
När det gäller underrättelsematerial från Koreakriget, är det mycket ringa tillgång på de mest känsliga och klargörande dokumenten, dessa är fortfarande inte tillgängliga utan är hemligstämplade och förvaras i det arkiv som har namnet APRF = Archive of the President Russian Federation. Det finns säkerligen mycket goda skäl till varför Boris Jeltsin inte överlämnade ALLT topphemligt material till Sydkoreas president Kim Young-nam i juni 1994.
————
George Blake blev 98 år, dessvärre.
Många anser Blake vara legend.
Att han är synnerligen mytomspunnen och av många kommunister/Stalinister satt på hög pidestal som en mästerspion av rang är ett faktum.
I mina ögon är han trots sitt digra CV däremot något helt annat. Ett riktigt överskattat praktarsel, ett Praktarsel med stort P.
Han hette egentligen Georg Behar, son till en Nordafrikansk jude och en Holländsk kristen mor med en intrikat anknytning till Calvinismen. Han tog senare namnet Blake när ha började sin karriär i England. Hans namn som pensionär i Ryssland fram till dödsdagen var Giorgi Ivanovitch Bekther.
Hyllad av Putin och tom av honom själv förärad med Lenins vänskapsorden på sin 85-årsdag efter att han med KGB:s hjälp flytt från fängelset i England och ”kommit hem till sitt älskade kommunistparadis”.
Att ljuga och ljuga trovärdigt måste alla spioner kunna. Framförallt för att kunna penetrera långt in i organisationer man vill infiltrera under lång tid för att uppnå de långsiktiga målen. Att ljuga kan de flesta spioner, men de flesta ganska dåligt under längre tid, men det duger för kortare uppdrag eller mindre viktiga operationer där det räcker med ”snabbinhämtare” som inte har nödvändig stamina.
Blake ljög om allt även när han inte behövde. Jag tillhör dom som definitivt inte tror på de flesta av hans passande konstruktioner, både vid debriefingar elker vid förhör under rättegång mot honom.
Hans mycket diversifierade och ändrade uppgifter om viktiga livshändelser ligger honom därvid kraftigt i fatet.
Jag tillhör de som absolut inte tror på hans förklaring att han blev kommunist under sin tid i Sydkorea ich under Nordkoreansk fångenskap då han fick Das Kapital av Sovjetiska ambassaden. Han var enligt min bedömning redan kommunist i unga år efter att ha tagit starka intryck hos vänsterradikal släktingar i Cairo. Han var definitivt kommunistredan vid början av sin karriär som springpojke åt den Holländska motståndsrörelsen. Han planerade säkerligen tidigt att inleda den karriär han gjorde i England.
Jag vill inte på något sätt vara ”glädjedödare” eller förta spänningen för den som händelsevis är mitt uppe i läsningen av en spännande ”spionroman” man precis fått i julklapp, eller tittar på en ”James Bond klassiker” eller kanske någon av alla hundratals dokumentärer som avhandlar underrättelsevärldens historia genom tiderna.
Spioneri - underrättelsebranschen är ett mestadels oglamoröst och långtråkigt - smutsigt hantverk som är fullt av svek -lögner - paranoid misstänksamhet.
Den så ofta förespeglade romantiska bilden av ridderlighet styrd av högt patos, är långt från den krassa sanningen som är utpräglad iskall cynism och låg moral.
Underrättelseverksamhet i alla former, inklusive kontraspionage, samt det mest essentiella i sammanhanget, nämligen det som är nyckeln för att nå operationell framgång, oavsett verksamhetsområde, vare sig det rör sig om kortvariga eller långsiktiga operationer, är ett seriöst noga utarbetat säkerhetsprogram.
Alla underrättelsetjänster har genom åren haft sina fiaskon - megafiaskon och fullkomliga katastrofer. Mest på grund av dåligt förarbetade och svaga säkerhetsrutiner. I en bransch där ingen litar på någon och alla ljuger och intrigerar, vare sig deras bevekelsegrunder för att spionera eller dubbelspionera är rent IDEOLOGISKA eller FÅFÄNGA eller HÄMD eller MAKT är säkerheten det mest avgörande men samtidigt omöjligt att uppnå till 100% i alla typer av organisationer och miljöer.
MI6 är inte det föredömme och den organisation alla i branschen ser upp till och dom är inte fria från fiaskon.
Det är ingen av ”de stora”, men alka gör llt dom kan för att dölja eller förneka misslyckanden och fiaskon.
Apropå Blake och upphaussandet av hans bedrift med tunneln i Berlin. Jag ör av den uppfattningen att hela den historien är kolloslt överskattad. Förvisso fick MI6 och CIA länge fick stå med kalsongerna nere, men i själva verket var utkomsten för Sovjet totalt värdelös, kommunismen kollapsade såsom det ruttna system det var i alla fall till slut.
Moon en säkerhetsrisk och fara för demokratin och Japan i regionen?
Jag har de senaste dagarna gått igenom en del gamla personakter från både NIS och andra säkerhetstjänster avseende Moon och hans närmaste medarbetare. Detta har jag gjort tidigare, och det var ingen rolig läsning då, och ännu mindre idag, det kan vara intressant att fräscha upp minnet ibland och det är i allra högsta grad på sin plats att göra det idag, varför?
Jo, Moons regering har fått igenom en ny lag som kriminaliserar följande:
Nordkorea får inte kritiseras eller påverkas för att dom skall förmås upphöra med sina brott mot de mänskliga rättigheterna eller utsättas för demokratiska informationskampanjer - ekonomiskt stöd eller upplysningar om den sanna verkliga världen utanför Nordkorea.
De så kallade ”ballong sändningarna” anges som den nominella orsaken till den ny lagen. Detta är rent skrämmande och har upprört stora delar av befolkningen i Syd och den demokratiska världen.
Jag kan meddela att det kokar inom flera organisationer i Sydkorea för tillfället, unte minst inom säkerhetstjänsterna och polisen.
Det är således kriminellt, att kritisera eller officiellt störa och stöta sig med Nord och familjen Kim, jo, Du läste rätt, Moons regering har fått igenom en lag som gör detta kriminellt!
Varför kryper Moon för Kim?
Varför uppträder Moons regering alltmer lissmande och undergivet retirerande, i så gott som alla frågor?
Detta är mycket oroväckande, och bör oroa den nya administrationen i WH OCH inte minst Japan.
Vad är det då som oroar, när man studerar Moons och vissa av hans medarbetares personakter och deras historia.
Med tanke på att både Moon de facto är en tidigare militant vänsteraktivist, och har en mycket illaluktande historia av uttalanden som uttryckt glädje över att kommunismen nu kan frodas efter flera av USA:s misslyckanden och förluster, ända sedan Vietnamkriget. Flera av hans närmaste medarbetare har liknande, eller tom sympatier som går ända ut till extremvänstern, detta gäller framförallt den nye ministern för återföreningsministeriet, Lee In-young.
Vi får i analysen av varför Moon agerar som han gör, inte glömma hans och hans närmaste medarbetares bakgrund.
Det är lätt att glömma deras bakgrund och att idag så flagrant krypa och bete sig alltmer lissmande för familjen Kim och Nordkorea, kräver en djupare analys och förklaring. Vad har Sydkoreas president på agendan egentligen? Är han verkligen en pålitlig allierad till USA-Japan och den övriga demokratiska världens olika allianser. Frågan är de facto uppe som en anmärkningsvärt oroande fråga på många länders ledares dagordning, sedan lagen gick igenom.
Säkerhetsnalytiker kliar idag sina huvuden och ser flera stora faror vid horisonten.
1. Vill Moon kanske återförenas med Kim under ett gemensmt kommunistiskt/juchestyre?
2. Vill han rentav behålla Kims kärnvapen och militär och slå ihop den med Sydkoreas. Då kan man bli en stormakt i regionen.
3. Detta innebär att han i så fall vill skicka hem alla Amerkinaska trupper och förmodligen bryta alliansen.
Nu är upprördheten stor i Sydkorea då senaste undersökningarna fortfarande visar att 80% av Sykoreanerna absolut vill behålla alliansen med USA.
Vi får hoppas att Moon förlorar makten vid nästa val!
Men, bäva månde Japan i första hand.
Jag har de senaste dagarna gått igenom en del gamla personakter från både NIS och andra säkerhetstjänster avseende Moon och hans närmaste medarbetare. Detta har jag gjort tidigare, och det var ingen rolig läsning då, och ännu mindre idag, det kan vara intressant att fräscha upp minnet ibland och det är i allra högsta grad på sin plats att göra det idag, varför?
Jo, Moons regering har fått igenom en ny lag som kriminaliserar följande:
Nordkorea får inte kritiseras eller påverkas för att dom skall förmås upphöra med sina brott mot de mänskliga rättigheterna eller utsättas för demokratiska informationskampanjer - ekonomiskt stöd eller upplysningar om den sanna verkliga världen utanför Nordkorea.
De så kallade ”ballong sändningarna” anges som den nominella orsaken till den ny lagen. Detta är rent skrämmande och har upprört stora delar av befolkningen i Syd och den demokratiska världen.
Jag kan meddela att det kokar inom flera organisationer i Sydkorea för tillfället, unte minst inom säkerhetstjänsterna och polisen.
Det är således kriminellt, att kritisera eller officiellt störa och stöta sig med Nord och familjen Kim, jo, Du läste rätt, Moons regering har fått igenom en lag som gör detta kriminellt!
Varför kryper Moon för Kim?
Varför uppträder Moons regering alltmer lissmande och undergivet retirerande, i så gott som alla frågor?
Detta är mycket oroväckande, och bör oroa den nya administrationen i WH OCH inte minst Japan.
Vad är det då som oroar, när man studerar Moons och vissa av hans medarbetares personakter och deras historia.
Med tanke på att både Moon de facto är en tidigare militant vänsteraktivist, och har en mycket illaluktande historia av uttalanden som uttryckt glädje över att kommunismen nu kan frodas efter flera av USA:s misslyckanden och förluster, ända sedan Vietnamkriget. Flera av hans närmaste medarbetare har liknande, eller tom sympatier som går ända ut till extremvänstern, detta gäller framförallt den nye ministern för återföreningsministeriet, Lee In-young.
Vi får i analysen av varför Moon agerar som han gör, inte glömma hans och hans närmaste medarbetares bakgrund.
Det är lätt att glömma deras bakgrund och att idag så flagrant krypa och bete sig alltmer lissmande för familjen Kim och Nordkorea, kräver en djupare analys och förklaring. Vad har Sydkoreas president på agendan egentligen? Är han verkligen en pålitlig allierad till USA-Japan och den övriga demokratiska världens olika allianser. Frågan är de facto uppe som en anmärkningsvärt oroande fråga på många länders ledares dagordning, sedan lagen gick igenom.
Säkerhetsnalytiker kliar idag sina huvuden och ser flera stora faror vid horisonten.
1. Vill Moon kanske återförenas med Kim under ett gemensmt kommunistiskt/juchestyre?
2. Vill han rentav behålla Kims kärnvapen och militär och slå ihop den med Sydkoreas. Då kan man bli en stormakt i regionen.
3. Detta innebär att han i så fall vill skicka hem alla Amerkinaska trupper och förmodligen bryta alliansen.
Nu är upprördheten stor i Sydkorea då senaste undersökningarna fortfarande visar att 80% av Sykoreanerna absolut vill behålla alliansen med USA.
Vi får hoppas att Moon förlorar makten vid nästa val!
Men, bäva månde Japan i första hand.
__________________
Senast redigerad av LEMMOR 2020-12-30 kl. 01:04.
Senast redigerad av LEMMOR 2020-12-30 kl. 01:04.
I så fall har han aningen bråttom skulle jag anta. Han har väl 18 månader kvar på sin mandatperiod och ingen möjlighet att bli omvald? Men 2020 verkar onekligen ha varit året då demokratiskt valda ledare vurmat ovanligt mycket för auktoritära diktatorer. Kan det vara en bieffekt av Covid-19?
Med tanke på att Moon är son till nordkoreanska flyktingar är inställningen onekligen anmärkningsvärd. Har han möjligen samlat en likartad kader omkring sig? En spekulation, med fokus på spekulation, som presenterats för mig är att han flirtar med Pyongyang för att sätta press på Tokyo. Kan vara värt påminna om att Kims provskjutningar hela tiden närmat sig japanskt luftrum. Japan är därför mitt uppe i en process att uppgradera och modernisera sitt anti-robot försvar. På många håll inom Japans säkerhetspolitiska elit ställs det därför rätt stora förhoppningar på den inkommande Biden administrationen. Säkerligen färgat av den berg- och dalbana de upplevde under Trump.
Med tanke på att Moon är son till nordkoreanska flyktingar är inställningen onekligen anmärkningsvärd. Har han möjligen samlat en likartad kader omkring sig? En spekulation, med fokus på spekulation, som presenterats för mig är att han flirtar med Pyongyang för att sätta press på Tokyo. Kan vara värt påminna om att Kims provskjutningar hela tiden närmat sig japanskt luftrum. Japan är därför mitt uppe i en process att uppgradera och modernisera sitt anti-robot försvar. På många håll inom Japans säkerhetspolitiska elit ställs det därför rätt stora förhoppningar på den inkommande Biden administrationen. Säkerligen färgat av den berg- och dalbana de upplevde under Trump.
Citat:
Ja den nya lagen är ett förskräckligt angrepp på yttrandefriheten.Moon en säkerhetsrisk och fara för demokratin och Japan i regionen?
Jag har de senaste dagarna gått igenom en del gamla personakter från både NIS och andra säkerhetstjänster avseende Moon och hans närmaste medarbetare. Detta har jag gjort tidigare, och det var ingen rolig läsning då, och ännu mindre idag, det kan vara intressant att fräscha upp minnet ibland och det är i allra högsta grad på sin plats att göra det idag, varför?
Jo, Moons regering har fått igenom en ny lag som kriminaliserar följande:
Nordkorea får inte kritiseras eller påverkas för att dom skall förmås upphöra med sina brott mot de mänskliga rättigheterna eller utsättas för demokratiska informationskampanjer - ekonomiskt stöd eller upplysningar om den sanna verkliga världen utanför Nordkorea.
De så kallade ”ballong sändningarna” anges som den nominella orsaken till den ny lagen. Detta är rent skrämmande och har upprört stora delar av befolkningen i Syd och den demokratiska världen.
Jag kan meddela att det kokar inom flera organisationer i Sydkorea för tillfället, unte minst inom säkerhetstjänsterna och polisen.
Det är således kriminellt, att kritisera eller officiellt störa och stöta sig med Nord och familjen Kim, jo, Du läste rätt, Moons regering har fått igenom en lag som gör detta kriminellt!
Varför kryper Moon för Kim?
Varför uppträder Moons regering alltmer lissmande och undergivet retirerande, i så gott som alla frågor?
Detta är mycket oroväckande, och bör oroa den nya administrationen i WH OCH inte minst Japan.
Vad är det då som oroar, när man studerar Moons och vissa av hans medarbetares personakter och deras historia.
Med tanke på att både Moon de facto är en tidigare militant vänsteraktivist, och har en mycket illaluktande historia av uttalanden som uttryckt glädje över att kommunismen nu kan frodas efter flera av USA:s misslyckanden och förluster, ända sedan Vietnamkriget. Flera av hans närmaste medarbetare har liknande, eller tom sympatier som går ända ut till extremvänstern, detta gäller framförallt den nye ministern för återföreningsministeriet, Lee In-young.
Vi får i analysen av varför Moon agerar som han gör, inte glömma hans och hans närmaste medarbetares bakgrund.
Det är lätt att glömma deras bakgrund och att idag så flagrant krypa och bete sig alltmer lissmande för familjen Kim och Nordkorea, kräver en djupare analys och förklaring. Vad har Sydkoreas president på agendan egentligen? Är han verkligen en pålitlig allierad till USA-Japan och den övriga demokratiska världens olika allianser. Frågan är de facto uppe som en anmärkningsvärt oroande fråga på många länders ledares dagordning, sedan lagen gick igenom.
Säkerhetsnalytiker kliar idag sina huvuden och ser flera stora faror vid horisonten.
1. Vill Moon kanske återförenas med Kim under ett gemensmt kommunistiskt/juchestyre?
2. Vill han rentav behålla Kims kärnvapen och militär och slå ihop den med Sydkoreas. Då kan man bli en stormakt i regionen.
3. Detta innebär att han i så fall vill skicka hem alla Amerkinaska trupper och förmodligen bryta alliansen.
Nu är upprördheten stor i Sydkorea då senaste undersökningarna fortfarande visar att 80% av Sykoreanerna absolut vill behålla alliansen med USA.
Vi får hoppas att Moon förlorar makten vid nästa val!
Men, bäva månde Japan i första hand.
Jag har de senaste dagarna gått igenom en del gamla personakter från både NIS och andra säkerhetstjänster avseende Moon och hans närmaste medarbetare. Detta har jag gjort tidigare, och det var ingen rolig läsning då, och ännu mindre idag, det kan vara intressant att fräscha upp minnet ibland och det är i allra högsta grad på sin plats att göra det idag, varför?
Jo, Moons regering har fått igenom en ny lag som kriminaliserar följande:
Nordkorea får inte kritiseras eller påverkas för att dom skall förmås upphöra med sina brott mot de mänskliga rättigheterna eller utsättas för demokratiska informationskampanjer - ekonomiskt stöd eller upplysningar om den sanna verkliga världen utanför Nordkorea.
De så kallade ”ballong sändningarna” anges som den nominella orsaken till den ny lagen. Detta är rent skrämmande och har upprört stora delar av befolkningen i Syd och den demokratiska världen.
Jag kan meddela att det kokar inom flera organisationer i Sydkorea för tillfället, unte minst inom säkerhetstjänsterna och polisen.
Det är således kriminellt, att kritisera eller officiellt störa och stöta sig med Nord och familjen Kim, jo, Du läste rätt, Moons regering har fått igenom en lag som gör detta kriminellt!
Varför kryper Moon för Kim?
Varför uppträder Moons regering alltmer lissmande och undergivet retirerande, i så gott som alla frågor?
Detta är mycket oroväckande, och bör oroa den nya administrationen i WH OCH inte minst Japan.
Vad är det då som oroar, när man studerar Moons och vissa av hans medarbetares personakter och deras historia.
Med tanke på att både Moon de facto är en tidigare militant vänsteraktivist, och har en mycket illaluktande historia av uttalanden som uttryckt glädje över att kommunismen nu kan frodas efter flera av USA:s misslyckanden och förluster, ända sedan Vietnamkriget. Flera av hans närmaste medarbetare har liknande, eller tom sympatier som går ända ut till extremvänstern, detta gäller framförallt den nye ministern för återföreningsministeriet, Lee In-young.
Vi får i analysen av varför Moon agerar som han gör, inte glömma hans och hans närmaste medarbetares bakgrund.
Det är lätt att glömma deras bakgrund och att idag så flagrant krypa och bete sig alltmer lissmande för familjen Kim och Nordkorea, kräver en djupare analys och förklaring. Vad har Sydkoreas president på agendan egentligen? Är han verkligen en pålitlig allierad till USA-Japan och den övriga demokratiska världens olika allianser. Frågan är de facto uppe som en anmärkningsvärt oroande fråga på många länders ledares dagordning, sedan lagen gick igenom.
Säkerhetsnalytiker kliar idag sina huvuden och ser flera stora faror vid horisonten.
1. Vill Moon kanske återförenas med Kim under ett gemensmt kommunistiskt/juchestyre?
2. Vill han rentav behålla Kims kärnvapen och militär och slå ihop den med Sydkoreas. Då kan man bli en stormakt i regionen.
3. Detta innebär att han i så fall vill skicka hem alla Amerkinaska trupper och förmodligen bryta alliansen.
Nu är upprördheten stor i Sydkorea då senaste undersökningarna fortfarande visar att 80% av Sykoreanerna absolut vill behålla alliansen med USA.
Vi får hoppas att Moon förlorar makten vid nästa val!
Men, bäva månde Japan i första hand.
Det stryper ytterligare möjligheten för nordkoreaner att få information om världen utanför.
Bryter någon mot lagen är straffet 3,5 års fängelse samt motsvarande ca 25.000$ i böter.
Nordkorea fortsätter med sin utpressningspolitik snarare än att utveckla sin ekonomi.
Att som Sydkorea ge efter för dessa utpressningar bådar inte gott för framtiden.
Ytterligare ett tecken på Sydkoreas felaktiga vägval är tillsättandet av
återföreningsministern Lee In-young vars bakgrund är, som du noterar, mer än tveksam.
Hur har man kunnat tillsätta en Nordkoreaanhängare till en sådan tjänst?
Citat:
I så fall har han aningen bråttom skulle jag anta. Han har väl 18 månader kvar på sin mandatperiod och ingen möjlighet att bli omvald? Men 2020 verkar onekligen ha varit året då demokratiskt valda ledare vurmat ovanligt mycket för auktoritära diktatorer. Kan det vara en bieffekt av Covid-19?
Med tanke på att Moon är son till nordkoreanska flyktingar är inställningen onekligen anmärkningsvärd. Har han möjligen samlat en likartad kader omkring sig? En spekulation, med fokus på spekulation, som presenterats för mig är att han flirtar med Pyongyang för att sätta press på Tokyo. Kan vara värt påminna om att Kims provskjutningar hela tiden närmat sig japanskt luftrum. Japan är därför mitt uppe i en process att uppgradera och modernisera sitt anti-robot försvar. På många håll inom Japans säkerhetspolitiska elit ställs det därför rätt stora förhoppningar på den inkommande Biden administrationen. Säkerligen färgat av den berg- och dalbana de upplevde under Trump.
Med tanke på att Moon är son till nordkoreanska flyktingar är inställningen onekligen anmärkningsvärd. Har han möjligen samlat en likartad kader omkring sig? En spekulation, med fokus på spekulation, som presenterats för mig är att han flirtar med Pyongyang för att sätta press på Tokyo. Kan vara värt påminna om att Kims provskjutningar hela tiden närmat sig japanskt luftrum. Japan är därför mitt uppe i en process att uppgradera och modernisera sitt anti-robot försvar. På många håll inom Japans säkerhetspolitiska elit ställs det därför rätt stora förhoppningar på den inkommande Biden administrationen. Säkerligen färgat av den berg- och dalbana de upplevde under Trump.
Möjligheterna för Moon att vinna valet om 18 månader, ser jag som uteslutna
Icke desto mindre, utvecklingen är oroväckande när demokratiskt valda ledare böjer sig för diktaturer och därigenom undergräver sin egen auktoritet och framtid. Jag tror inte att COVID pandemin är en avgörande fakror i sammanhanget, men naturligtvis bidragande.
Att Moon samlat en tragisk kader av kadaver, politiska ”VänsterZombies”, vänsterzombies för att den benämningen är vanlig i Sydkorea på de som inte för tid och evighet begravt sina kommunistiska ideal, nedärvda, eller förvärvade på grund av svag intelligens och insikt om (Syd)Koreas historia och mycket långa dyrköpta väg fram till den frihet och demokrati som majoriteten av Sydkoreaner inser att man måste vörda ömt.
Utan tvekan är dessa vänsterzombies kring Moon, allt annat än hälsosamma för Sydkoreas framtid.
Spekulationen Du nämner, är sannolikt korrekt och ett led i den frustration som Moon känner på grund av Trumps mycket otydliga, katastrofala utrikespolitik i stort och allianspolitiken med både Japan och Sydkorea vilken är ett stort tragiskt misslyckande till alla delar.
Det första Bidens administration måste göra, och det är akut, det är att reparera ALLA skador Trump orsakat i relationen med både Sydkorea och Japan samt medverka till ett seriöst brobyggande mellan dessa. Stärka alliansen mellan alla 3 och nå konsensus om en gemensam agenda, framförallt i Nordkoreafrågan.
En sak är dock säker, några ytterligare kärleksbrev till Kim från WH, lär vi inte få se, och det tillsammans med en återgång till en tydlig och stark allians mellan US-SK Japan är det sista den kriminella regimen i Nord vill se.
Citat:
Ja den nya lagen är ett förskräckligt angrepp på yttrandefriheten.
Det stryper ytterligare möjligheten för nordkoreaner att få information om världen utanför.
Bryter någon mot lagen är straffet 3,5 års fängelse samt motsvarande ca 25.000$ i böter.
Nordkorea fortsätter med sin utpressningspolitik snarare än att utveckla sin ekonomi.
Att som Sydkorea ge efter för dessa utpressningar bådar inte gott för framtiden.
Ytterligare ett tecken på Sydkoreas felaktiga vägval är tillsättandet av
återföreningsministern Lee In-young vars bakgrund är, som du noterar, mer än tveksam.
Hur har man kunnat tillsätta en Nordkoreaanhängare till en sådan tjänst?
Det stryper ytterligare möjligheten för nordkoreaner att få information om världen utanför.
Bryter någon mot lagen är straffet 3,5 års fängelse samt motsvarande ca 25.000$ i böter.
Nordkorea fortsätter med sin utpressningspolitik snarare än att utveckla sin ekonomi.
Att som Sydkorea ge efter för dessa utpressningar bådar inte gott för framtiden.
Ytterligare ett tecken på Sydkoreas felaktiga vägval är tillsättandet av
återföreningsministern Lee In-young vars bakgrund är, som du noterar, mer än tveksam.
Hur har man kunnat tillsätta en Nordkoreaanhängare till en sådan tjänst?
Ja det är ett mycket olyckligt beslut av Moon att genomföra denna lag.
Scenariot kommer att bli ytterligare komplicerat eftersom Bidens administration kommer att ta upp de mänskliga rättigheterna HÖGT UPP på agendan, vilket Trump dessvärre aldrig gjorde.
Stärkta allianser med många länder i och med att USA:s nya administration kommer att återinträda med ledartröjan och reparera Trumps fatala missmanagement, innebär att pressen på den kriminella regimen i Nord kommer att öka markant.
Kritiken och kraftiga samfällda krav om de MR och inte bara det hitillsvarande ensidiga focuset på kärnvapnen, kommer inte att ses med blida ögon i Pyongyang.
Citat:
Nu får du väl ändå ge dig! Ren desinformation!Moon en säkerhetsrisk och fara för demokratin och Japan i regionen?
Jag har de senaste dagarna gått igenom en del gamla personakter från både NIS och andra säkerhetstjänster avseende Moon och hans närmaste medarbetare. Detta har jag gjort tidigare, och det var ingen rolig läsning då, och ännu mindre idag, det kan vara intressant att fräscha upp minnet ibland och det är i allra högsta grad på sin plats att göra det idag, varför?
Jo, Moons regering har fått igenom en ny lag som kriminaliserar följande:
Nordkorea får inte kritiseras eller påverkas för att dom skall förmås upphöra med sina brott mot de mänskliga rättigheterna eller utsättas för demokratiska informationskampanjer - ekonomiskt stöd eller upplysningar om den sanna verkliga världen utanför Nordkorea.
De så kallade ”ballong sändningarna” anges som den nominella orsaken till den ny lagen. Detta är rent skrämmande och har upprört stora delar av befolkningen i Syd och den demokratiska världen.
Jag kan meddela att det kokar inom flera organisationer i Sydkorea för tillfället, unte minst inom säkerhetstjänsterna och polisen.
Det är således kriminellt, att kritisera eller officiellt störa och stöta sig med Nord och familjen Kim, jo, Du läste rätt, Moons regering har fått igenom en lag som gör detta kriminellt!
Varför kryper Moon för Kim?
Varför uppträder Moons regering alltmer lissmande och undergivet retirerande, i så gott som alla frågor?
Detta är mycket oroväckande, och bör oroa den nya administrationen i WH OCH inte minst Japan.
Vad är det då som oroar, när man studerar Moons och vissa av hans medarbetares personakter och deras historia.
Med tanke på att både Moon de facto är en tidigare militant vänsteraktivist, och har en mycket illaluktande historia av uttalanden som uttryckt glädje över att kommunismen nu kan frodas efter flera av USA:s misslyckanden och förluster, ända sedan Vietnamkriget. Flera av hans närmaste medarbetare har liknande, eller tom sympatier som går ända ut till extremvänstern, detta gäller framförallt den nye ministern för återföreningsministeriet, Lee In-young.
Vi får i analysen av varför Moon agerar som han gör, inte glömma hans och hans närmaste medarbetares bakgrund.
Det är lätt att glömma deras bakgrund och att idag så flagrant krypa och bete sig alltmer lissmande för familjen Kim och Nordkorea, kräver en djupare analys och förklaring. Vad har Sydkoreas president på agendan egentligen? Är han verkligen en pålitlig allierad till USA-Japan och den övriga demokratiska världens olika allianser. Frågan är de facto uppe som en anmärkningsvärt oroande fråga på många länders ledares dagordning, sedan lagen gick igenom.
Säkerhetsnalytiker kliar idag sina huvuden och ser flera stora faror vid horisonten.
1. Vill Moon kanske återförenas med Kim under ett gemensmt kommunistiskt/juchestyre?
2. Vill han rentav behålla Kims kärnvapen och militär och slå ihop den med Sydkoreas. Då kan man bli en stormakt i regionen.
3. Detta innebär att han i så fall vill skicka hem alla Amerkinaska trupper och förmodligen bryta alliansen.
Nu är upprördheten stor i Sydkorea då senaste undersökningarna fortfarande visar att 80% av Sykoreanerna absolut vill behålla alliansen med USA.
Vi får hoppas att Moon förlorar makten vid nästa val!
Men, bäva månde Japan i första hand.
Jag har de senaste dagarna gått igenom en del gamla personakter från både NIS och andra säkerhetstjänster avseende Moon och hans närmaste medarbetare. Detta har jag gjort tidigare, och det var ingen rolig läsning då, och ännu mindre idag, det kan vara intressant att fräscha upp minnet ibland och det är i allra högsta grad på sin plats att göra det idag, varför?
Jo, Moons regering har fått igenom en ny lag som kriminaliserar följande:
Nordkorea får inte kritiseras eller påverkas för att dom skall förmås upphöra med sina brott mot de mänskliga rättigheterna eller utsättas för demokratiska informationskampanjer - ekonomiskt stöd eller upplysningar om den sanna verkliga världen utanför Nordkorea.
De så kallade ”ballong sändningarna” anges som den nominella orsaken till den ny lagen. Detta är rent skrämmande och har upprört stora delar av befolkningen i Syd och den demokratiska världen.
Jag kan meddela att det kokar inom flera organisationer i Sydkorea för tillfället, unte minst inom säkerhetstjänsterna och polisen.
Det är således kriminellt, att kritisera eller officiellt störa och stöta sig med Nord och familjen Kim, jo, Du läste rätt, Moons regering har fått igenom en lag som gör detta kriminellt!
Varför kryper Moon för Kim?
Varför uppträder Moons regering alltmer lissmande och undergivet retirerande, i så gott som alla frågor?
Detta är mycket oroväckande, och bör oroa den nya administrationen i WH OCH inte minst Japan.
Vad är det då som oroar, när man studerar Moons och vissa av hans medarbetares personakter och deras historia.
Med tanke på att både Moon de facto är en tidigare militant vänsteraktivist, och har en mycket illaluktande historia av uttalanden som uttryckt glädje över att kommunismen nu kan frodas efter flera av USA:s misslyckanden och förluster, ända sedan Vietnamkriget. Flera av hans närmaste medarbetare har liknande, eller tom sympatier som går ända ut till extremvänstern, detta gäller framförallt den nye ministern för återföreningsministeriet, Lee In-young.
Vi får i analysen av varför Moon agerar som han gör, inte glömma hans och hans närmaste medarbetares bakgrund.
Det är lätt att glömma deras bakgrund och att idag så flagrant krypa och bete sig alltmer lissmande för familjen Kim och Nordkorea, kräver en djupare analys och förklaring. Vad har Sydkoreas president på agendan egentligen? Är han verkligen en pålitlig allierad till USA-Japan och den övriga demokratiska världens olika allianser. Frågan är de facto uppe som en anmärkningsvärt oroande fråga på många länders ledares dagordning, sedan lagen gick igenom.
Säkerhetsnalytiker kliar idag sina huvuden och ser flera stora faror vid horisonten.
1. Vill Moon kanske återförenas med Kim under ett gemensmt kommunistiskt/juchestyre?
2. Vill han rentav behålla Kims kärnvapen och militär och slå ihop den med Sydkoreas. Då kan man bli en stormakt i regionen.
3. Detta innebär att han i så fall vill skicka hem alla Amerkinaska trupper och förmodligen bryta alliansen.
Nu är upprördheten stor i Sydkorea då senaste undersökningarna fortfarande visar att 80% av Sykoreanerna absolut vill behålla alliansen med USA.
Vi får hoppas att Moon förlorar makten vid nästa val!
Men, bäva månde Japan i första hand.
"Jag kan meddela att det kokar inom flera organisationer i Sydkorea för tillfället, unte minst inom säkerhetstjänsterna och polisen."
Är det en militärkupp i syd du vill ha? Apropå demokrati...
Efter att Park Geun-hye fängslades 2017 tvingades man omorganisera NIS (국정원) från grunden. T o m färdiga planer för var stridsvagnarna skulle placeras i Seoul uppdagades.
(Stöd till militärkupper är ju klassisk amerikansk utrikespolitik när länder inte gör som dom blir tillsagda...)
Detta är vad som hände med ballongerna, sprängningen i Kaesong och Sydkoreas förbud mot provocerande ballonger över DMZ:
Den 31a maj skickade en högerextrem falang av NK-avhoppare ballonger över DMZ med direkt kränkande sexuella fotomontager av Kim Jong-uns fru Ri Sol-ju.
Kim Yo-jong reagerade, både som kvinna och Kim Jong-uns syter, kraftigt på detta. Hon beordrade därför sprängningen av huset i Kaesong den 15e juni. Detta uppenbara samband har tystats ner i USA-stödd press, antagligen för att det skulle kunna riskera att ses som feminism (och därför beundransvärt) av feminister i väst.
Vidare gjorde hon klart att om det inte upphörde så riskerade man att Nord skulle genomföra kommandoräder över DMZ för att sätta stopp för balonguppskjutningarna. (Och det är förstås detta extremisterna och USA vill ska hända så det går att starta krig...)
Här en betydligt trovärdigare beskrivning av varför lagen tillkommit:
https://www.38north.org/2020/12/ysong122120/
(Det här behöver både Lemmor, Arcosinus och Lankov läsa på jävligt noga!)
2020.06.15 råkar också vara 20-årsdagen av den gemensamma nord-syd deklarationen:
(https://en.wikipedia.org/wiki/June_15th_North%E2%80%93South_Joint_Declaration)
Minnet av deklarationen högtidlighölls av den icke-extrema sydkoreanska majoriteten bl a som tema i musikunderhållning helgen innan på TV (jämförbart med svenska "Så mycket bättre"):
https://youtu.be/fBb5QzBIYUw
Temat för programmet "Odödliga klassiker" var alltså "Freden kommer" (평화가 온다 syns uppe till vänster i bild). Den första sången kunde bara traderades muntligt eftersom den var förbjuden av den USA-stödda diktaturen på 80-talet. Budskapet är typ "även om det är svårt nu så kommer en lyckligare morgondag". Den vävs sedan ihop med "Sången om frid" (태평가) som beskriver att man inte ska oroa sig i onödan utan det kommer nog gå bra ändå till slut.
Sångerskan Song Sohee har blivit lite av ett Sydkoreas "nationalsamvete", ungefär som Åkesson i folkdräkt - fast tvärtom, hehe... Såg förresten att hon ska framföra samma två sånger imorgon i samband med den traditionella inringningen av det nya året i Bosingak i Seoul imorgon, fast i år enbart virtuellt pga corona.
Lemmors försök att få oss att tro att sydkoreanen i allmänhet inte vill ha fredlig återförening med Nord är alltså lögn.
Om vi ska fortsätta försöka sprida lite bildning i tråden så kan BTS' stora hit 2017 "Spring Day" mycket väl också tolkas som en förhoppning om återförening. BTS själva har varit rätt svävande om hur låtens symbolik ska tolkas. "Omelas" (Googla!) i videon nedan kan mycket väl syfta på just Nordkorea:
https://youtu.be/xEeFrLSkMm8
Och när så "nationalsamvetet" nyligen gjorde en cover på Spring Day:
https://youtu.be/XKMm9FbzXvM
I 2:a versen symboliserar de gula banden i taket och vattnet i bakgrunden Sewol-katastrofen 2014:
https://en.wikipedia.org/wiki/Sinking_of_MV_Sewol.
I 3:e versen känner man sig nästan förflyttad till när den nordkoreanska avhoppare-kören framförde "Den ensammas Arirang" på Dokdo 2014:
https://youtu.be/OtFm5eKLTN4 (Ledaren Lee Seungchul blev förresten portad i Japan efter det tilltaget)
Texten i Sohees Spring Day-version slutar så med "Kanske när körsbärsträden (OBS ej japanska!) blommar, Jag/vi går dig/er till mötes, Vi går tillsammans!".
Song Sohee är alltså intimt förknippad med just Den ensammas Arirang. Här från en utomhuskonsert i Los Angeles Memorial Coliseum 2014: https://youtu.be/zn4z2MHiWC4
1:a versen handlar om hur Dokdo långt ute i Östra Havet ensam tvingas motstå hårda vindar (från Japan).
2:a versen: Det klara vattnet från bergen Kumgangsan (Nordkorea) och Seoraksan (Sydkorea) möts ute i Östra Havet.
3:e versen: Med båt från Paektusan (Nordkoreas heliga vulkan) via Tumenfloden. Med båt från Hallasan (Sydkoreas heliga vulkan på Jeju). Vi möts på Dokdo och inväntar där morgondagen tillsammans (ingår äktenskap).
Refr: Vi går över bergspasset (symbolik för motgångar) och blir vi trötta så får vi sätta os ner och vila. Men, vi ska ändå ta varandras händer och gå tillsammans.
(Lite ungefärligt...)
Jäkla tur att CIA är så dåliga på koreanska så dom inte fattar att hon står där på amerikansk mark och sjunger om att återförenas med Nordkorea och sedan tillsammans mota Japan! Man kan ju undra hur det ska gå sedan när Nord och Syd återförenats. Kommer amerikanarna tvingas internera alla exilkoreaner som dom gjorde med japanerna under 2:a världskriget?
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera