Ho ho ho, finns det några snälla barn. Om det finns det så kommer här min julklapp till er – stafettgenomgången! Lagen är sorterade enligt nån slags rankning jag själv hittat på. Insatser denna säsong i officiella lopp är det som är värderat, det vill säga inte en massa instagramlopp.
Guldkampen
1 Sverige – Svahn, Karlsson, Andersson, Sundling
2 Norge – Tiril Weng, Johaug, Fossesholm, Heidi Weng
Det lär bli en rafflande guldstrid i år igen. För Sveriges del känns mittblocket med Karlsson och Andersson givet, flankerade av två sprinters. Det finns åtminstone fem att välja på. Inför säsongen hade jag nog valt Ribom och Lundgren, i Bruksvallarna imponerade Dahlqvist mest. Men ingen sprinter är bättre än sitt senaste lopp så därför har jag valt Svahn som vann den klassiska sprinten i Östersund och Sundling som var sprintspurten om tredjeplats på sista sträckan. Detta kan komma att ändras många gånger fram till VM-stafetten startar men lär inte ändra lagets slagstyrka speciellt mycket vem man än väljer. Den stora jokern i sammanhanget är Kalla. Hennes första insats för i år lovade inte mycket men Kalla gav inte upp när hon var slut 2009, 2012, 2016, 2019 eller 2020 och lär inte göra det 2021 heller. Med henne i laget finns möjligheter att stuva om i mittblocket, endera för att gå på knock med Karlsson på startrakan eller avsluta laget med tre rejäla distansåkare.
Norge å sin sida har en stark trio klar, Johaug, Fossesholm och Weng. Dessa kan grupperas på diverse olika sätt beroende på vem som blir fjärde åkare. Blir det Tiril Weng eller någon annan på förstasträckan är den nämnda ordningen ovan trolig. Men det går även att flytta ner Heidi Weng till andrasträckan för att Johaug ska få åka den lite tuffare fristilsdelen. Oavsett vem av de tre norskorna väljer på sistasträckan lär de ha en bättre klättrare än Sverige men än sämre spurtare. Alternativ B är att ta in Haga på tredjesträckan. Det gör att Weng flyttas till förstasträckan och att junioren Fossesholm avslutar. Det testade Norge 2009 med dåligt utfall. Alternativ C är att möta vår sprinter med en annan sprinter, i så fall Falla. Men om Hagas säsongsinledning har varit svag och har Falla åkt betydligt mycket sämre än så.
Tiril Wengs sjundeplats i Ruka är det bästa resten av norskorna presterat hittills i år. Det är också önskvärt att bli av med sitt svagaste kort tidigt så det finns tid att reparera senare. Kan Haga hitta tillbaka till samma nivå hon hade i slutet av fjolåret när hon blev femma i Östersund så är det ett ytterligare lite starkare kort, men som tvingar Fossesholm att åka sistasträckan.
Bronskampen
3 Ryssland – Zhambalova, Nepryaeva, Sorina, Stupak
4 USA – Bjornsen, Brennan, Swirbul, Diggins
Lite uppochnervända världen i Ryssland, främst på Stupak som helt plötsligt är bäst i fristil. Vi får se framåt VM om hon återgår till förstasträckan som Belorukova brukade bemästra så väl. Sorinas bredd och genombrott skapar möjligheter att forma laget efter bästa förmåga, i detta fall betyder det att Nepryaeva kan flyttas ner till klassiskt. Zhambalova har varit bäst av resten hittills, men det kan säkert ändras. Nechaevskaya har tagit medalj två mästerskap i rad och så väntar vi på Kuleshovas (fd Sedova) comeback. Däremot kan man undra vad 97-98 gänget som var så på gång för ett tag sedan har tagit vägen.
USA – sämst när det gäller. I världscupen har det blivit en handfull pallplatser på tiotalet men i mästerskap var man aldrig nära medalj. Oftast var det i klassiskt det fallerade. Nu kanske man kan lösa det med Brennans sena genombrott, än bättre i fristil men får nog offra sig här. Bjornsen (vars individuella mästerskapsfasit är närmast horribelt med plats 14 som bäst) inledde säsongen skadad men vann stort i Alaska nyligen och är nu redo för Europa. Swirbul kan vara nästa nyckel i det amerikanska lagbygget, pallplatsen i Davos sätter henne i laget på en tredjesträcka. Diggins som vanligt sist ut, även om hon ännu inte glänst på samma sätt i år som tidigare. Kern och Ogden reserver.
Utmanare
5 Finland – Joensuu, Niskanen, Mononen, Pärmäkoski
6 Tyskland – Fräbel, Hennig, Fink, Carl
Efter tre raka medaljer 14-17 har de två senaste stafetterna varit misslyckade för Finland. Och sett till den inledning man haft på denna säsong finns det risk för något liknande i Oberstdorf. Värst har det gått för Pärmäkoski, som är ett måste att få i bästa form om Finland ska ha någonting att hämta i stafetten. Även för andra etablerade namn som Kyllönen, Matintalo och Mononen har det gått trögt. Och för de forna supertalangerna Piippo och Korva går det ännu sämre. Vill det sig illa får man kalla in Roponen igen. På plussidan finns Niskanen som nu kanske får en sista chans till individuell medalj i den klassiska tremilen. Hon var nära både i Falun och Pyeongchang. Och så har ett nytt namn dykt upp, Joensuu, som satte personbästa i Ruka.
Om jag inte missminner mig måste vi backa till Sochi för att hitta en tysk medalj på OS eller VM, det är sju år sedan nu. De gjorde ett bra mästerskap i Seefeld där de länge var med i medaljkampen i stafetten men slutade fyra. Både Hennig och Carl var med då och får nyckelroller på sträcka 2 och 4 denna gång. För Carl gäller det att bli kvitt sin skada hon fick efter ett fall i Ruka. I övrigt finns ganska många namn att välja på men få som är bra. Fink har varit bäst hittills och så finns det antydningar till att Fräbel äntligen ska slå igenom.
Resten
Tjeckien har lite på gång. Främst Razymova men även Janatova gör bra distanslopp här och var. Novakova är notoriskt ojämn och så hoppas man på talangen Havlickova, som dock inte tävlat ännu i år. Schweiz bygger nytt utifrån sitt guldlag från JVM. Största hoppet står till Wigger som dock inte heller tävlat i år. Detta guldlag kryddas med Fähndrich som nyligen tog sin första världscupseger och var så bra som femma på VM-intervallen i Seefeld. Italien börjar bygga upp en bredd med Comarella och Franchi men saknar spets för att utmana de bästa. Kina till sist laddar för fullt mot OS men troligen kommer det mästerskapet några år för tidigt för dessa åkare.
