Mängden ensamma män i Sverige är ju för fan enorm

Jag var ju dessutom öppen med min ohälsa, nu dolde hon den inte, var en tragedi i familjen vid en tidpunkt då jag övervägde om jag orkade med ett distansförhållande rent mentalt.

Men, jag är inget monster och det var ju inte som att jag tyckte illa om henne och jag kände på något sätt att frågan om relationens vara eller icke vara helt plötsligt blev sekundär. Jag var inte redo att ge upp om oss och då fanns det bara ett agerande, att stötta henne så gott det gick.

Jag ångrar det inte, för även om min goda vilja i slutändan utnyttjades så hade jag känt mig som en dålig människa om jag lämnat henne när hon behövde mig som mest. Det var nog egentligen bästa sättet att bli lämnad för, även om det kändes skit så var det ju rätt lätt att komma över henne, för jag var helt överens, jag vill inte ha en sådan tjej. Självklart ville hon vara vänner. Vi har inte haft någon kontakt så det är skönt. Var ju ingen jättebra relation och jag var rätt förberedd på att detta kunde ske. Att detta var en temporär fas och att relationen ändras efter det.

Men det mesta har blivit bättre i mitt liv och jag känner hellre att jag valde att finnas där för jag kan se mig själv i spegeln. NO regrets.

Socialstyrelsen får åka till Kina på studie resa.

Dra till närmaste moské och predika dina idéer för dem. Ha det så kul.

Detta är ett fenomen i hela västvärlden just nu (samt i vissa delar i asien)

Kvinnor klarar inte av att dra andras vikt. De vill helst bli dragna. Det måste man som man förstå.

Som man är du stark och förväntas vara stark. Om man som man inte klarar det gör man troligtvis bättre i att leva som singel, ja.

Jag tror dock de allra flest män klarar av att bli starka, även om de råkar vara svaga idag.

Känner inte alls igen det där med svenska kvinnor "hand i hand med araber"!? Kanske ett storstadsfenomen?

Det du missade var väl bara att "narrativet" här på Flashback kräver någon form av invandrarrelaterad orsak till problemet att svenska män blir dumpade och ensamma.

Rimligtvis är det inte "invandrarnas fel" ute i verkligheten, men här på forumet duger det som förklaringsmodell.

Detta. Vill man träffa någon, så gör man det. Enkelt. Genom kontaktnätet man skapar över åren så trillar det alltid fram några kvinnor. Men det är ju lite annorlunda nu, när de flesta interaktioner verkar bedrivas via skärmen.. Folk får ju noll social kompetens.

Eller så använder man dejtingappar och går på dejt några gånger i månaden. Meh, jag får ingen match på apparna blaha blaha, ingen svarar... Då gör man något fel och får ranssaka sig själv. Är jag aktiv på dejtingappar får jag i snitt en match per dag, det borde de flesta fixa kan jag tycka. Bara man spelar i sin liga.

Acke den tiden!

Nu sitter man med familj och lån och åtaganden upp över öronen.

Tacka vet jag när man var nyexaminerade och bara behövde knega för att därefter kunna dra och träna och sen gå hem och sleva i sig vad skit som helst direkt ur grytan. När det var klart la man sig i soffan och glodde på en film och sen trynade man in utan att behöva vakna och byta blöja mm.

Sen kunde man sitta på en pub och dricka öl med polarna och åka hem och vara bakfull en hel helg utan att någon gnäller.

Vill du ha fler argument till att man ger fan i att skaffa familj och yngla av sig?

För att inte tala om alla män som vägrar ta kontakt med kvinnor nu när samlag fordrar samtycke. Det är liksom ingen trosvätare att få veta att så många män inte finner det hållbart att alltid respektera kvinnors integritet.

Förr gifte man sig tidigt, skaffa familj och barn och det fanns ingen 'no fault divorce' att tala om. Så gifte man sig var det säkrat, du som man har nu ett livslångt ansvar att försörja din fru och dina barn. Detta ger män mening i livet, tror jag.

Men numera kan man vara i ett förhållande med en tjej i 10 år eller längre och plötsligt en dag sticker hon bara. För henne spelar det ingen roll, som kvinna hittar hon en annan man utan problem. För mannen, å andra sidan, är det oftast betydligt svårare att åter ta sig in i dejtingvärlden och hitta en ny. Eller, med tanke på att de flesta relationer avslutas på kvinnans bevåg, blir mannen misstänksam mot kvinnor och vill inte ingå en ny relation. Han är skärrad. Är det verkligen så konstigt? Han har precis slösat en massa tid på henne och det har inte lett någonstans. Läs bara det citerade inlägget nedan. Jag kan citera ett dussin liknande berättelser från mina egna vänner.

Vad har män för incentiv att ingå förhållande med brudar idag? För att inte ens tala om äktenskap, vilken idiot skulle självmant ingå en sådan uppenbart missgynnsam (för den manliga parten!) konstellation? Kvinnorna i sin tur verkar tro att de är priset, gudinnor av något slag. Lägg av...

Den uppenbara lösningen på detta är att män slutar ragga på allt och alla. Spara ert flörtande till kvinnor ni faktiskt vill ha.