Martin Hedén, tidigare journalist vid VLT, kommenterar det hela på sin Facebook.
https://www.facebook.com/1104377309/posts/10222753201554357/?extid=VUKskdx8Mv1KCawc&d=n
PUBLICISTISKT BOTTENNAPP
Vlt har under senare år fällts av mediernas etiknämnd rekordmånga gånger (fem gånger 2017). Det är inget som förefaller bekymra chefredaktören, som i stället pekat på att ett stort antal anmälningar i n t e lett till fällningar.
Ett stort antal anmälningar borde i sig vara en varningssignal. Det underförstådda resonemanget kan tolkas som att tidningens praktik demonstrerar en välbalanserad hållning. Utåt har ansvarig utgivare framhållit att mediets uppdrag är att pröva gränser, (”Det pressetiska systemet ska utmanas”, blogg 3 januari 2018) eftersom idéer och uppfattningar ändras med tiden.
Nu är Vlt återigen ute på etiska gungflyn. En man dömd för mord på sin sambo för femton år sedan har avtjänat sitt straff och påbörjat sin civila rehabilitering med högskolestudier. Tidningen publicerar den frigivnes namn, högskolans namn, staden han bosatt sig i, att han har ett FB -konto och dessutom återpubliceras ett 14 år gammalt porträtt från rättegången. Bilden har köpts in från Expressen och den braskande rubrik som kvällstidningen satte vid häktningsförhandlingarna citeras. Man ger också ett referat av det brutala mordet och låter anonyma röster uttala sig om personens karaktär. Särskilt allvarligt är att redaktionen uppenbarligen inte tagit kontakt med den utpekade inför publicering, vilket man meddelar genom att citera ett protestmejl från den utpekade.
Redaktionen själv påstår att det här inte bara är en nyhet utan ett journalistiskt avslöjande. Chefredaktören själv undertecknar flera av artiklarna.
Som läsare frågar en sig givetvis vad som motiverar utpekandet av en student som f d kriminell.
· Vill tidningen aktivera en lynchmobb – kanske tycker man att straffet i detta fall varit för kort?
· Vill tidningen etablera ett alternativt rättssystem där medierna agerar hämnare å allmänhetens vägnar?
· Vill tidningen ändra bestämmelserna om vilka som ska få studera på högskola?
Nå, om detta vet vi inget, eftersom ingen motivering för publiceringen anges.
Vid tidigare tillfällen då jag offentligt ifrågasatt Vlts publiceringar och chefredaktör Daniel Nordströms svarat, har hans linje varit dels att hävda att jag inte känner till omständigheterna (Vlt har hemliga källor, etc), dels att allmänintresset kräver publicering. ”Allmänintresset” är ett begrepp som brukar aktualiseras i samband med de pressetiska reglerna, uttolkningen varierar, men begreppet är inte synonymt med ”allmänt intresse” i betydelsen ”stort skvallervärde” eller ”nyfikenhet”. Allmänintresse är en term som betecknar ett legitimt medborgerligt intresse. Det kan handla om att namnge en folkvald som handlat brottsligt. Den gängse tolkningen av allmänintresse är att då kan för medborgaren betydelsefulla uppgifter publiceras även om det skadar en enskild individ och hens närstående.
Nåväl. I just detta fall lär Nordströms vanliga avfärdanden vara mindre giltiga. När det gäller kunskaper om den utpekade hör jag sannolikt till de mer informerade journalisterna i Sverige. Den tidigare dömde studenten medverkade nämligen i radiodokumentär om livstidsdömda som jag gjorde för P1. Vi träffades flera gånger på olika fängelser i Sverige, samtalen bandades. Jag lyssnade också på den bandade rättegången.
När det gäller ”allmänintresset” lär Daniel Nordström få det ännu krångligare med motiveringen. Artikeln i Vlt bygger, som tidningen nämner, på en rubrik i Expressen från den 18 mars 2006. En av tidningens kända kriminalreportrar refererade häktningsförhandlingen under rubriken ”Den leende styckmördaren”, illustrerad med porträtt som mot reglerna tagits i rättssalen. Första meningen i det referatet är:
”Flera gånger log 31-åringen under häktningsförhandlingen.”
Kombinationen av fotot på en till synes skötsam man, beteckningen ”styckmördare” och bestämningen ”leende” förefaller ägnat att mana fram bilden av en monstruös lustmördare.
Artikeln är inte längre tillgänglig *– och förklaringen är enkel. Den anmäldes nämligen till dåvarande Pressombudsmannen och fälldes: det kraftfulla utpekandet bröt mot god publicistisk sed, ansåg Pressens Opinionsnämnd, och avfärdade Expressens argumentation om att allmänintresset krävde en sådan rubrik och bild. Det är Opinionsnämnden och inte medieföretaget som avgör vad som pressetiskt ska räknas som allmänintresse.
När Vlt nu återpublicerar just de delar av artikeln som fälldes i slutet av december 2006, alltså för 14 år sedan, och gör detta efter det att personen avtjänat straffet, handlar det om ett synnerligen grovt publicistiskt klavertramp som i slutändan drabbar ägarna, Bonniers. En ansvarig utgivare får inte göra sådana fadäser.
Men ytterst handlar Vlts publicitet om något ännu allvarligare än tolkningen av det regelverk som medierna själva ålagt sig. Det gäller vilket samhälle vi vill leva i och om vi vill ha medier som av ett eller annat dunkelt skäl ägnar sig åt personförföljelse.
