Dödligt virus från Kina orsakar panik (SARS-CoV-2, COVID-19)

”Tidig varning är en central del av krisberedskap. Ändå dröjde det en månad från tydliga signaler i omvärlden tills den svenska hanteringen av covid-19 drog igång på allvar. Vad berodde det på? Jag har tagit del av ett omfattande material som inte tidigare varit offentligt. Detta inlägg handlar om myndigheternas agerande i början av pandemin.

Det ansvariga statsrådet Lena Hallengren reagerade snabbt på uppgifterna om att Kina stängde ned stora delar av Wuhan. Hon twittrade 22 januari: ”Utbrottet av coronavirus i bla Kina följs löpande av Folkhälsomyndigheten".

Den europeiska smittskyddsmyndigheten ECDC varnade 31 januari för de potentiella effekterna av det nya coronaviruset i Europa. Regeringen klassade covid-19 som en allmänfarlig sjukdom följande dag, 1 februari.

MSB beskrev en möjligt förvärrat läge där utbrottets konsekvenser blev allvarliga för hälso- och sjukvården i Sverige, med högre belastning på hälso- och sjukvården samt brist på utrustning och materiel.

De flesta myndigheter levererade sakliga svar till följande dag. Socialstyrelsen uppmärksammade bland annat möjlig brist på skyddsutrustning.

Folkhälsomyndighetens (FoHM) svar på MSB:s förfrågan var av en annan karaktär. Det fanns inga risker vad avsåg försörjning av kritiska varor och tjänster inom myndighetens verksamhetsområde, inte heller vad gällde resurser.

"Utmaningarna är att lugna myndigheterna att inte överreagera och som inte har kunskap samt hantera allmänheten som har oro eller sprider osanna uppgifter", skrev Folkhälsomyndigheten.

MSB:s snabba agerande verkar inte ha uppskattats på FoHM. Det gällde att undvika att "felaktiga scenarier görs av okunniga myndigheter, regioner eller politiska beslut ", skrev myndigheten.

Några dagar tidigare hade generaldirektören Johan Carlson svarat mig i en liknande anda på Twitter. Sverige hade en stark smittskyddsorganisation och bättre förutsättningar än andra EU-länder.

Att ECDC varnat för större smittspridning i Europa om inte importerade fall hanterades bra menade Johan Carlson "avser risken om smittskyddsorganisationen är svag vilket inte är fallet i Sverige.

MSB skrev i sin lägesbild den 6 februari: "Regionerna bör uppmanas att säkerställa inköp och distribution av bland annat personlig skyddsutrustning, hygienartiklar och läkemedel".

Men någon skarp uppmaning att förbättra lagersituationen kom inte från regeringen, Folkhälsomyndigheten, Socialstyrelsen eller SKR.

Att regeringen och MSB tidigt var medvetna om frågan hjälpte alltså inte när expertmyndigheten FoHM bromsade.

(...)De stora regionerna tog inte några budgetbeslut om ordentliga inköp av skyddsutrustning. Trots att svaren från regionerna visade att det bara fanns personlig skyddsutrustning för 1 400 vårddygn skrev Socialstyrelsen den 18 februari att "Sverige har en god beredskap för att kunna hantera den riskbedömning för Sverige som Folkhälsomyndigheten gjort."

Först den 16 mars gav regeringen Socialstyrelsen i uppdrag att säkra tillgången till skyddsutrustning.

(...)Bristen på skyddsutrustning blev snabbt akut under mars när antalet allvarliga fall ökade kraftigt.

En tidigare start hade gett mer tid att försöka köpa in utrustning. Även om det var svårt redan i februari hade signalen då kunnat bli att få igång inhemsk produktion snabbare. En tydlig tidig varning hade också gett utförarna av vård och äldreomsorg bättre chans att förbereda sig

Att lära av misstag är en viktig del av god krisberedskap. Vilka lärdomar drar Folkhälsomyndigheten av sina felbedömningar? Hur tänker regeringen när det gäller kravprofilen för nästa generaldirektör (Johan Carlsons förordnande går ut i mars)?