Nu har jag varit singel i över 3 år. Mitt förra förhållande var ett sådant jag övertalade mig själv om att infinna mig i för att passa in i den bilden folk har om vanligt folk. Visst vi hade liknande intressen och det medförde helt klart vissa fördelar. Men fan i helvete vad mycket skönare det är att vara singel och styra sitt eget liv. Nu slipper man att dras med i andras problem och fritiden kan ägnas åt vad man själv vill göra. För stunden känner jag att jag lätt hade kunnat vara singel hela livet ut. Dock ska tilläggas att jag har barn så den delen av livet är "avklarat" så att säga.
För att ge en mer nyanserad bild av det hela kan jag säga att jag var en sådan som själv satt och var like frågandes varför vissa på mitt arbete knappt hade något liv bortsett från arbetet. Inga förhållanden, inga barn och knappt några vänner. För en del var det sociala de fick från jobbet det enda som existerade i deras vardag. Men de var nöjda med detta, sa de. Något som verkligen inte stämde när de fick i sig like haltiga drycker på företagsjulfesterna. Det är inte bara en som gråtit på toaletten/bardisken. Lider med dessa
Problemet med dessa personerna är att deras självförtroende knappt ens existerar. Det vet inte hur de ska göra och minsta lilla motgång för att de går och gömmer sig och ältar detta i sitt huvud i oändlighet när de väl är ensamma hemma igen. Minnet kvarstår som en psykologisk tortyr vilket för dem att undvika ytterligare social kontakt fram till dess att det tidigare såret läkt, något som kan ta många år. Jag är helt övertygad om att dessa personer hade gått att rädda med lite coachning och terapi där de lär sig ta sociala motgångar. Har lekt lite med tanken att ge någon av dessa lite koks vid nästa fest bara för att se om det hade hjälpt, men självklart kommer jag inte göra det på riktigt.