Stor polisinsats i Bjärred utanför Lund - 2018-01-09 (fyra döda)

Jag tycker att människor som suiciderande åldringar och de som åker till suicidkliniker, egentligen är ganska bra exempel på människor som lidit länge. I sina ögon har de mött vägs ände på strategier att lösa sina problem på, annat sätt än suicid. Självmordsbombare ser jag nog som en grupp för sig med sekteristiska inslag och hopp om ett bättre liv efter döden, men det finns säkert varianter där också, där en del känner att det blir en bra lösning på ett liv i lidande.

Utifrån vad jag har tagit del av så handlar det inte bara om anpassningssvårigheter utan också i hög grad om lidande, hos både föräldrarna och barnen.

Och jag håller med, att ta livet av sina barn, är ett av de starkaste tabuna vi har idag och långt ifrån något som vi accepterar i vårt samhälle. Detta oberoende av varför man gör det.

Det är när man vänder på det och klassificerar mord utifrån förövarens motiv som man hamnar i moraliska och logiska tveksamheter som inte respekterar mordoffer på ett lämpligt sätt och börjar svänga sig med obehagliga eufemismer som utökat självmord.

Det går inte att begå utökat själmord och det går inte - utan väldiga krumbukter som knappast förekommer normalt - att först begå själmord och sedan mord, även om de förstås kan förekomma att de sker simultant.

Talar vi alltså om en beskrivning av vad som hänt och om kriminologi bör vi och forskaren också definitivt fortsätta att tala om murder - suicide.

Vill man sedan problematisera motivet på det sättet du beskriver vilket det inte är något fel på i sig givetvis, så kan man klara sig utan den typen av korta rubriker eller kanske klassificera dem som familicide typ 1 eller något liknande.

Man får nog säga att det är lite olika uppfattningar om vad som är viktigt i beskrivningen som krockar, möjligen. Det här är ett inlägg i en inflammerad debatt, men det som gör att jag anser, och jag kan enbart tala för mig själv, att det är viktigt att betona att pappan i Bjärred med stor säkerhet i allmän bemärkelse är skyldig till tre mord, dvs med uppsåt dödat tre människor även om han inte är dömd för det och att mamman troligen och som det mesta tyder på på samma sätt är skyldig till två mord eller alternativt medhjälp till två mord, dvs deltagit i planeringen och varit införstådd med dödandet i två fall.

Agerandet som sådant är det viktiga och det är en beskrivning av vad som hänt som blr vara utgångspunkten och utifrån det kan man diskutera motiv och bevekelsegrunder.

Den suicidala faktorn kommer du aldrig ifrån.
Föräldrarna vill dö.
Det står klart och tydligt i avskedsbrevet.
De bildar uppenbart en självmordspakt (gemensamt samråd) och de dödar sina barn.

De vill inte leva.

Om de önskat leva hade barnen med stor sannolikhet levt än idag.

"obehagliga eufemismer" är bullshit.
Forskningen fördjupar sig kring begrepp som Extended Self och överidentifikation vare sig du vill eller inte.
Samt suicidfaktorn eftersom det särskiljer föräldrar från andra barnamördare.

Den absolut viktigaste frågan (för professioner) vid familicide och filicide relaterat till prevention är om de planerar att döda sina barn om de tangerar su.
Där är forskning överens.

Ja instämmer.
Framförallt kanske man även måste beakta det faktum att två jurister sannolikt inte vill leva vidare som mördare efter att de dödat sina barn.
Det är inte fastlagt att de själva egentligen primärt ville dö - det kan ha blivit en följd av att de beslutade sig för att barnen inte skulle få leva, utan det föräldrarna ansåg var ett tillräckligt bra framtida liv.
Därför haltar beskrivningen "utvidgad självmord".

Vi vet inte hur föräldrarna formulerat sig i avskedsbrevet. Det finns inget som motsäger att de inte primärt ansåg att barnens framtida liv var utan egentlig mening - och att de som en följd av morden på barnen inte heller ville fortsätta leva själva.

Självmord:
"Vi har gemensamt och i samförstånd beslutat att ta våra och våra barns liv."

Pakt:
"Vi har gemensamt och i samförstånd beslutat att ta våra och våra barns liv."

Mord:
"Vi har gemensamt och i samförstånd beslutat att ta våra och våra barns liv."

Det skrivs att flickorna blev sämre och sämre och att de till sist var sängliggande (jag vet inte riktigt varifrån de uppgifterna egentligen kommer?). Jag tycker att det ligger nära till hands att tro att flickorna blev sämre (tappade orken, slutade att kämpa) i takt med att föräldrarna blev mer uppgivna (dvs allt eftersom föräldrarna blev mer övertygade om att alla snart skulle dö).

Det skrivs att föräldrarna kan ha lyckats upprätthålla någon form av normalt liv och hållit masken inför döttrarna. Men jag undrar, om det var möjligt. I varje fall kan ju föräldrarnas medvetenhet om att allt snart skulle vara var över, inte ha sporrat dem att göra sitt yttersta för att hjälpa flickorna? Det var ju ändå ingen idé…

Som jag har förstått det, handlar ME till största del om att ransonera och hushålla med sina krafter på ett så klokt sätt som möjligt. Och som jag uppfattat det, blir det ofta föräldrars uppgift att stötta och hjälpa ME-drabbade barn att tänka (och agera) på rätt sätt utifrån sjukdomen, för att välja rätt sorts aktiviteter och att välja det som över huvud taget är möjligt. Och att peppa, trösta och finnas till hands när barnens smärta och sorg tar överhand.

Hur kunde föräldrarna göra detta om de samtidigt arbetade som vanligt? (inom krävande yrken och med eget företag).Jag tänker mig att det borde vara svårt att hoppa in och hjälpa barnen, om man kanske är stressad (på grund av jobbfrågor). Och jag tänker mig att man behöver leva nära sina ME-sjuka barn för att kunna läsa av dem, känna in och förstå deras upplevelser av sjukdomen. Jag inser ju samtidigt att inte alla föräldrar med sjuka barn kan eller vill avstå från yrkesarbete; det är säkert en svår balansgång.

Men, allra mest tänker jag på föräldrarnas (kanske) bristande motivation att hjälpa flickorna att se framåt och tro på en bättre tillvaro. Om flickorna blev väldigt deppiga på slutet, så vore det inte konstigt alls. Kanske var det två uppgivna föräldrar som påverkade sina barn negativt – och så blev det riktigt onda cirklar.

Ja, det är hypoteser. De som har egen erfarenhet av ME-sjuka barn har kanske andra hypoteser, och får gärna rätta mig.

Föräldrar skapar försämring.
Hur skulle din tes stämma utifrån given fakta?

A har successivt försämrats över flera år, hon klarar inte av att vistas i skolan trots försök inledningsvis ihop med anpassning.
Det har inte varit tal om uppgivenhet, snarare tvärtom ett djupt engagemang.
De verkar däremot ha bränt ut sig över tid (år).

M har utretts av en barnneurolog i ett halvår.
Som anser att hon kan ha hemundervisning de dagar hon är sämre.
Rektorn eller vem det nu var nämnde dagar som sängliggande.

Det pekar väl mer mot att föräldrarna ger upp för ATT ännu ett barn insjuknar samt relaterat till när M får diagnos i december?
...

Har de planerat i flera månader har de naturligtvis även funderat över vad som kommer efter att de genomfört morden på barnen.
I denna planering är det mycket troligt att de även kommit fram till att deras egen framtid som barnamördare inte var så tilltalande.
Ordningsföljden i avskedsbrevet har troligen ingen betydelse, personernas död har naturligtvis inte heller skett i den ordningsföljden. Möjligen är lite märkligt att man inte anger det stora och värsta, att man tänker mörda sina egna barn som nummer ett i ordföljden, men det har sannolikt ingen större betydelse hur de skrev ordföljden.

Nej, terrorister mår sannolikt inte psykiskt dåligt när de begår sina brott och själva stryker med. Inte sucidklinikernas besökare heller - det är ett krav att man inte får vara psykiskt sjukligt deprimerad. Mördaren Tore Hedin från Hurva, Skåne mådde enligt sitt avskeds brev utmärk när han lugnt dränkte sig 1952.

En självmordspilot ser jag som tysken som körde in i Alperna med ett fullt plan. En självmordspilot ser jag den pilot som körde ett plan förra året och försvann - vrakdelar hittades lite här och där i vattnet så småningom.

Självmordspiloterna du talar om är inte några självmordspiloter, de är rakt av terrorister. De är inte främst ute att göra sig själva illa, utan att göra andra illa - men offrar sina liv för det.

I övrigt har jag inte något att säga dig längre.

Så du tänker dig att föräldrarna tyckte att barnen hade så dåliga förutsättningar att göra karriärer, att de bestämde sig för att döda dem, eftersom barnens karriär i föräldrarnas ögon var det enda som kunde göra livet värt att leva? Och när de väl bestämt sig för detta insåg de att de inte själva ville leva vidare? Detta trots att föräldrarna var i psykiskt ok skick och hade kunskap om att barnen snart skulle bli friska?

Har jag förstått dig rätt eller missuppfattat något?