Dödligt virus från Kina orsakar panik (SARS-CoV-2, COVID-19)

Det nya livet har nu pågått i 153 dagar för personer i riskgrupper, som består av cirka 1,6 miljoner personer över 70 år och minst 200.000 med underliggande sjukdomar och eller funktionsnedsättning.
Deras anhöriga uppmanas också följa de rekommendationer som gäller. Vi är alltså nästan 2 miljoner eller 20 procent av befolkningen.

Men hur kan man på ett mer strukturerat sätt underlätta för människor i riskgruppen om vi nu ska fortsätta leva så här lång tid framöver?
Vad saknar vi? Vad är det svåraste? Vad längtar vi efter? Kan något av det fixas med enkla medel? Går det att fixa säkrare transporter? Öppna fordon, häst och vagn eller trehjulingar?
Går det att bestämma att affärer, restauranger, caféer och konsthallar vissa tider är öppna endast för riskgruppen? Skulle det allmänna utrymmet vissa tider ägas av oss?
Skulle mer bevakning av att avstånd efterlevs göra att människor i riskgruppen skulle kunna delta mer? Vad är möjligt att göra och vad är inte möjligt? Vad säger människor som tillhör riskgruppen och hur skiljer det sig åt mellan olika människor? Vad säger pensionärsorganisationerna?
Det finns tusen frågor att ställa, men jag hör ingen ställa dem. Inte på presskonferenser, inte från ansvariga myndigheter, inte från politiker och inte från journalister. ”Håll i och håll ut” är det enda jag hör.
Jag läste ett reportage i en spansk tidning om äldre människor som dött av covid-19. Att nationen stod i tacksamhetsskuld till dessa för deras kamp mot fascismen.
Här i Sverige har människor i den generation som byggde upp folkhemmet och kämpade för jämlikhet och solidaritet varit offer för covid-19. I solidaritetens anda är det nu hög tid att ta reda på hur livet är för människor som tillhör riskgruppen och utifrån det vidta åtgärder som gör det lättare att ”hålla i och hålla ut”.