Mordet på Olof Palme - 28 februari 1986

URSPRUNGLIGEN HADE JAG tänkt kommentera kommentarerna till mitt debattinlägg men insåg snart det hopplösa i tanken.

För mig är ju, som jag betonade i artikeln, mina uppgiftslämnares berättelse Sanningen – till dess den trovärdigt dementeras.

Med den utgångspunkten leder kommentarer till kommentarerna (som ju dessutom redan hunnit kommentera varandra) till meningslöst idisslande av argument.



I stället en uppmaning till de verkligt initierade, vittnesgilla: träd fram öppet och bekräfta eller dementera!

Först så kan en debatt värd namnet ta vid – och förhoppningsvis eftertryckligt avslutas.

Men det finns en logisk fortsättning på diskussionen om ”tyst diplomati”, inflytelseagenter och spioner. Den hoppas jag kunna återkomma till när tiden är mogen.

I dokumentären "Jag såg mordet på Olof Palme..." av filmaren Mikael Hylin som visas i SVT2 i kväll påstår vittnet Roger Östlund, 57, att han såg polischefen cirka 300 meter från mordplatsen strax före mordet. Östlund säger också att han såg Christer Pettersson skjuta Palme. Det ska ha varit av misstag. Målet var egentligen knarkhandlaren Sigge Cedergren. När Expressen i fredags kväll träffade Roger Östlund sade han samma sak. Enligt Östlund ska polischefen ha känt till vad som egentligen hände under mordnatten, men tigit om det i alla år.

Jag var inte där. Det stämmer överhuvudtaget inte, säger han nu till Expressen. - Jag förstår inte varför Roger Östlund ljuger så om mig.

I sin nya bok om mordet på Olof Palme och mordutredningen – Olof Palmes sista steg – presenterar Lars Borgnäs anteckningar som förre chefen för Stockholmspolisens mordkommission Arne Irvell efterlämnade till sin son.

Arne Irvell hade innan han avled (2008) berättat för sonen om anteckningarna, och anförtrott denna sin önskan att när han gått bort skulle anteckningarna överlämnas till en journalist som han hade stort förtroende för: Lars Borgnäs.

De tankar som den förre mordutredaren fört ner i sin anteckningsbok handlar om Säpo. Närmare bestämt Irvells tankar om att ledande personer inom säkerhetspolisen spelat en avgörande roll inom för planeringen och organiseringen av mordet på Olof Palme. Irvell var övertygad om att det förhöll sig så, och övertygelsen baserar han på fakta om mordet, mordplatsen, händelserna under mordkvällen, spaningshaveriet under mordnatten och manipulationerna av utredningen under åren som följde. På Säpo fann övervakningsresurserna, våldskapaciteten, förmågan att lägg ut villospår och förmågan att strypa icke önskade spår. Där, inom Säpo, fanns också ett politiskt klimat och många bärare av en djup fientlighet gentemot Olof Palme. Med andra ord: Både kapacitet och motiv fanns där, enligt Arne Irvell, som själv ingick i Palme-utredningen de första månaderna efter mordet. Han gick i pension 1986.

Irvell tolkar också Lisbeth Palmes märkliga beteende i förhållande till mordutredningen som att hon kan ha varit utsatt för hållhakar och hot. Kring detta resonerar Borgnäs utförligt i boken. Och han gör det sedvanlig stringens och eftertänksamhet. Hans egna undersökningar och efterforskningar är, utan överdrift, ett mönster för alla grävande journalister att ta till sig.

Olof Palmes sista steg är en viktig bok, som i likhet med allt som Borgnäs tidigare skrivit om fallet, bärs upp av en genuin sanningslidelse och en envis vägran att acceptera att mordet på Sveriges statsminister och det socialdemokratiska partiets ordförande Olof Palme förblir olöst.