Dödligt virus från Kina orsakar panik (SARS-CoV-2, COVID-19)

Jag skrev det förut, men tar det en gång till. Din s.k. ”frihet” som människa är en fantasi, du gör inget som inte någon annan redan godkänt. Av alla frågor som inskränker din frihet mest väljer du att attackera munskydden som om de vore det värsta som kan hända dig?

1. Att det redan finns lagar och regleringar som oproportionerligt inskränker på en människans frihet är ingen ursäkt för att stifta fler såna lagar.

2. Att införa ett tvång om att bära munskydd är på en heeeeeelt annan nivå än något annat lagkrav vi har idag.

Jag hoppar in här. Hoppas det är ok.

Jag kan identifiera mig med 70+arna.
Jag är långt yngre än dem men har en del rätt svåra sjukdomar och måste hålla mig efter samma restriktioner som denna grupp.

Inledningsvis var det inte så tufft. Jag trodde väl att det inte skulle vara så länge. Netflix och Playstation fyllde dagarna.

Destå mer dagarna gått, läkarbesöket skjutits upp, vännerna tröttnat på att tjöta över ZOOM och ensamheten blir allt mer påtaglig så blev det riktigt jobbigt.

Sedan kom värmen och jag vågade mig ut annat än på prommenad I den natur som finns inom gångavstånd. Några vänner kom på besök ute på gården, jag plockade med kaffe i termos, familjen kom förbi.

Många tröttnar tyvärr på detta också. Besöken blir glesare. Mina närmaste vänner kommer fortfarande. De gör av sig men folk tröttnar. De arbetar, har barn, åker på semester.

Dessutom är de allra flesta rädda att oavsiktligt smitta mig och trots att vi håller avstånd så känner de sig obekväma.

Sommaren har trots detta gett mig energi och det är jag tacksam för.

Hösten står runt hörnet och sedan en lång vinter. Jag vet att ensamheten kommer att göra sig ständigt påmind. Inte nog med att man redan har svåra sjukdomar att hantera så är man ensam i det.

Jag har visserligen tur I att jag är sjukskriven men det finns många osäkerheter även där.

70+ och vi yngre I riskgrupp är tyvärr en grupp som är bortglömd. Vi ska skyddas men jag börjar undra om ensamheten kommer äta upp oss innan viruset.

Det sociala livet är enormt viktigt. Det har jag verkligen fått lära mig.

Jag hoppas att alla tar detta seriöst och verkligen gör sitt bästa för att minska spridningen av covid.

Smittan har ju redan nu börjat öka. Och det kommer nog bara bli allt värre under hösten.
70+-arna saknar alla deras aktiviteter som nu är stängda men de kan ändå träffa sina vänner som också är försiktiga och gå och bada bada, gå på en promenad eller träffas i parken med medhavd fika. Men hur blir det till vintern, en jul i ensamhet utan familj (för familjen går i skola eller arbetar och därför kan vara smittsamma) och det inte längre är trevligt med sociala kontakter utomhus.
I denna pandemi har de ingen röst. Tegnell tog upp på presskonferensen att en del av de som jobbade hemifrån inte trivdes med det. Men 70+-arna, de som verkligen inte trivs just nu bryr han sig inte om.

Inte nog med att han förstört för 70-plussarna i Sverige. Han har tvingat i princip varenda gamling i hela jävla världen in i isolering. Jävla Tegnell!

Jag hoppar in här. Hoppas det är ok.

Jag kan identifiera mig med 70+arna.
Jag är långt yngre än dem men har en del rätt svåra sjukdomar och måste hålla mig efter samma restriktioner som denna grupp.

Inledningsvis var det inte så tufft. Jag trodde väl att det inte skulle vara så länge. Netflix och Playstation fyllde dagarna.

Destå mer dagarna gått, läkarbesöket skjutits upp, vännerna tröttnat på att tjöta över ZOOM och ensamheten blir allt mer påtaglig så blev det riktigt jobbigt.

Sedan kom värmen och jag vågade mig ut annat än på prommenad I den natur som finns inom gångavstånd. Några vänner kom på besök ute på gården, jag plockade med kaffe i termos, familjen kom förbi.

Många tröttnar tyvärr på detta också. Besöken blir glesare. Mina närmaste vänner kommer fortfarande. De gör av sig men folk tröttnar. De arbetar, har barn, åker på semester.

Dessutom är de allra flesta rädda att oavsiktligt smitta mig och trots att vi håller avstånd så känner de sig obekväma.

Sommaren har trots detta gett mig energi och det är jag tacksam för.

Hösten står runt hörnet och sedan en lång vinter. Jag vet att ensamheten kommer att göra sig ständigt påmind. Inte nog med att man redan har svåra sjukdomar att hantera så är man ensam i det.

Jag har visserligen tur I att jag är sjukskriven men det finns många osäkerheter även där.

70+ och vi yngre I riskgrupp är tyvärr en grupp som är bortglömd. Vi ska skyddas men jag börjar undra om ensamheten kommer äta upp oss innan viruset.

Det sociala livet är enormt viktigt. Det har jag verkligen fått lära mig.

Jag hoppas att alla tar detta seriöst och verkligen gör sitt bästa för att minska spridningen av covid.

Jag beklagar din situation och nu med denna höst och vinter framför dig.
Jag är själv lyckligt lottat i denna pandemi. Men jag ser och jag tycker att vi har förlorat fokusen på vad som är viktigt. Att värna om varandra är utbytt mot själviskhet och i stället för att sätta liv och gemenskap högst sätter vi ekonomin. Barn, sjuka och äldre är ses oviktiga, bara företagen och de som betalar skatt värdesätts och enbart deras behov tillgodoses. Vad är rättvisan i det?
Tack för att du delade!

Jag beklagar din situation och nu med denna höst och vinter framför dig.
Jag är själv lyckligt lottat i denna pandemi. Men jag ser och jag tycker att vi har förlorat fokusen på vad som är viktigt. Att värna om varandra är utbytt mot själviskhet och i stället för att sätta liv och gemenskap högst sätter vi ekonomin. Barn, sjuka och äldre är ses oviktiga, bara företagen och de som betalar skatt värdesätts och enbart deras behov tillgodoses. Vad är rättvisan i det?
Tack för att du delade!

Precis, det kommer stiga. Alla har inte personliga vänner. Min svärmor tex är jättesocial, men har enbart vänner genom sina aktiviteter. Hon är rädd att vara andra till besvär. Hon kan inte längre gå längre sträckor, för när aktiviterna upphörde, tex välgörande vattengympa, blev höften alltför dålig. Vad jag vill säga är att alla inte är jätterörliga. En del är beroende av färdtjänst. En del har inga personliga vänner. En del bor i servicehus just för att aktiviteterna finns nära, i samma hus. Många gillar slöjd och hantverk som är svårt att genomföra utomhus. Att alla aktiviteter har upphört är förödande för dessa människor.

Och i nuläget så ser det inte ut att vara ljusare förrän vaccin finns på plats. Och det kan dröja.

I Norge så kan 70-80-åringar leva lika fritt som yngre människor. En del restriktioner finns väl, men de är desamma oavsett ålder. Så när man jämför mellan länder är det inte bara dödsfall som räknas, utan även vilken frihetsgrad man har. Norge har gått om Sverige i frihetsgrad. https://www.fhi.no/nettpub/coronavirus/fakta/risikogrupper/?term=&h=1

Känner en ensam och sjuk 70+-are. Jag brukar ofta stanna till och tala med henne då jag märkt att hon är söker kontakt. Träffade henne här om dagen. Stod med ett 2 meters säkerhets avstånd från henne, vill ju inte riskera att smitta henne och vet ju inte om jag är garanterat osmittad. Inser hur tyst hon talar, kan ju inte höra ett knäpp av vad hon seger och inte hör hon mig heller. Funderar på om hon överhuvud taget har haft ett fungerande samtal under hela denna tiden. Innan pandemin stod jag alltid väldigt nära, gärna med en hand på hennes arm men det är ju uteslutet nu. Jag tror inte hon kommer att klara denna vinter. Det kommer nog dö många äldre personer av ensamhet och brustet hjärta i vinter.

Konstigt resonemang. FHM gick tidigt ut och uttryckte tydligt och klart att äldre och sköra ska värnas. Att du får det till att barn inte värdesätts låter ju helt upp och ner, men understryker bara att du mest famlar i blindo utan att ha täckning för dina åsikter.

Om vi ska tro på dig så låter det som att vi ska skita i alla som betalar skatt. Ja du, då lär infernaliskt många fler dö eftersom det inte kommer att finnas någon sjukvård eller skola.

Stenåldern var en bra tid att leva i. Jag tippar att du är ungefär som vänsterdårarna som talar om tolerans, men själva är de mest intoleranta.

Jag hoppar in här. Hoppas det är ok.

Jag kan identifiera mig med 70+arna.
Jag är långt yngre än dem men har en del rätt svåra sjukdomar och måste hålla mig efter samma restriktioner som denna grupp.

Inledningsvis var det inte så tufft. Jag trodde väl att det inte skulle vara så länge. Netflix och Playstation fyllde dagarna.

Destå mer dagarna gått, läkarbesöket skjutits upp, vännerna tröttnat på att tjöta över ZOOM och ensamheten blir allt mer påtaglig så blev det riktigt jobbigt.

Sedan kom värmen och jag vågade mig ut annat än på prommenad I den natur som finns inom gångavstånd. Några vänner kom på besök ute på gården, jag plockade med kaffe i termos, familjen kom förbi.

Många tröttnar tyvärr på detta också. Besöken blir glesare. Mina närmaste vänner kommer fortfarande. De gör av sig men folk tröttnar. De arbetar, har barn, åker på semester.

Dessutom är de allra flesta rädda att oavsiktligt smitta mig och trots att vi håller avstånd så känner de sig obekväma.

Sommaren har trots detta gett mig energi och det är jag tacksam för.

Hösten står runt hörnet och sedan en lång vinter. Jag vet att ensamheten kommer att göra sig ständigt påmind. Inte nog med att man redan har svåra sjukdomar att hantera så är man ensam i det.

Jag har visserligen tur I att jag är sjukskriven men det finns många osäkerheter även där.

70+ och vi yngre I riskgrupp är tyvärr en grupp som är bortglömd. Vi ska skyddas men jag börjar undra om ensamheten kommer äta upp oss innan viruset.

Det sociala livet är enormt viktigt. Det har jag verkligen fått lära mig.

Jag hoppas att alla tar detta seriöst och verkligen gör sitt bästa för att minska spridningen av covid.