Citat:
Ursprungligen postat av
mvagrippa
Det gäller att hålla isär kritik mot Olof Palmes politik och den rena hatretoriken. Ett sätt att göra detta är att se på sanningshalten i påståendena .
År 1984 utkom Charlie Nordblom med sin bok "industrispionage" som pekade på kvantiteten av sovjetiska spionaget i Sverige. CN poängterade att 26 av 38 ackrediterade diplomater på Sovjets Stockholms-ambassad arbetade för Tjekan. Boken publicerade bilder på 22 av dessa och ambassadören Boris Pankin gick i taket.
Statsminister Olof Palme reagerade också häftigt på boken och skickade fram sin statssekreterare Ulf Larsson som gjorde ett skriftligt uttalande. Den 24oktober 12.10 gick TT ut med ULs uttalande som bl a innehöll "Det riktas nu anklagelser mot praktiskt taget en hel ambassad. Detta är allvarligt". Att statsrådsberedningen går ut och kritiserar en utgiven bok är mycket ovanligt.
Några år senare visade det sig att CN hade haft rätt. Ambassadör Pankin berättade att mer än hälften av hans personal hade varit underrättelseagenter. Palme/Larssons kritik hade varit felaktig och vid en välvillig tolkning förfärligt godtrogen.
Författaren Hans Hederberg, som måste ses som stå långt från högerextremism och palmehat ,konstaterar torrt i sin palmebok "Ännu ett tecken på att Sovjet befunnit sig i beredskap för krig" med syftning mot spionaget i Sverige.
Man kan tänka att OP/ULs misstro mot uppgifterna om sovjetspionaget inte direkt ökade tilltron till OP och hans intentioner att skydda Sverige och dess oberoende bland vårt lands hemliga tjänster, som kände till storleken på det sovjetiska spionaget.
CNs kritik hade sin grund i verkliga förhållanden. Där var det skillnad mot kärringarna som besökte mäklaren Ragnar Bjurfors för att få 50 000 för att få bort OP. Pengar som skulle gått till Alf Enerström som utan tvekan sysslade med verksamhet mot OP som drevs av rent hat.
Jo det gäller att skilja på äpplen och päron här, men samtidigt är det fasligt svårt att göra någon enkel uppdelning eftersom högerns, näringslivets, försvarets kritik mot Palme/SAP/Sovjeteftergifter och det regelrätta Palmehatet så ofta tenderade att flyta ihop. Dessutom är persongalleriet i stora delar en enda gråzon.
Och det gäller ju på båda sidor: inom SAP/vänstern/pacifist-lägret fanns helt klart inslag av enorm blåögdhet och fiendens-fiende-tänkande som rent objektivt gjorde vissa aktörer och hållningar till säkerhetsrisker i olika grad.
Men gråzonen får ju inte ta över tänkandet. Det är av yttersta vikt att hålla i sär hatet från det vanliga politiska fulspelet.
Nordblom hade vad jag kan se till stor del rätt i sak vad gäller mängden KGB/GRU-folk på ambassaden i Stockholm. Men utifrån hans och vissa andras kritik att det handlar om "eftergifter" osv går det ju att dra flera olika slutsatser. Inte minst vad gäller huruvida Palme/SAP kände till att sovjetiska ambassaden var ett KGB-näste men lät det bero eftersom man var mjuk mot ryssen och/eller i förlängningen till och med egentligen lierad med honom, dvs sjäva var säkerhetsrisker/förrädare.
Vi har ju under samma tid Tore Forsbergs och ryssbyråns framgångsrika utvisningar av samma kohort Tjeka-aktörer. Att andra inte blev utvisade på samma grunder kan vi ju bara spekulera i, men att det av nödvändighet handlade om slapphet eller okunskap är troligen en ganska propagandistisk inställning.
Man bör också fråga sig vad Palme/SAP:s kritik egentligen handlade om. Vad det verkligen "misstro mot uppgifterna" eller var det inte kanske snarare misstro mot uppsåtet – att kasta smuts på regeringen? Dessutom att det kanske i stor omfattning
saboterade spaning som fanns mot de avslöjade?
I det perspektivet var Palme/SAP:s automatiska kritik av uthängandet inte helt svårförståelig i ett säkerhetspolitiskt läge där man offentligt lade kraften på avspänning mellan stormakterna och förordade nedrustning, men bakom skynket samtidigt sålde mängder av vapen, intensivt samarbetade med Nato och säkert dessutom hade hyfsat bra koll på dessa KGB/GRU-personer genom kartläggning och spaning (tänkbart även genom dubbelagenter, infiltration, avlyssning) samt att det för u-tjänsterna helt säkert fanns ett stort intresse av att identifiera KGB/GRU-männens svenska tillgångar, uppgiftslämnare, spioner osv. Melin och Ströberg hade ju gripits bara några år innan, Treholt i Norge, och vi har den där tjecken på västkusten med, samt förstås paranoian kring Tir-bilar och polska tavelförsäljare, samt Berglings flykt, mm. Inget tyder på att svenska u-tjänsterna bara satt och tittade sig i naveln.
Zoomar man ut lite tycker jag det blir uppenbart att delar av t.ex. Nordblom-affären är ett politiskt spel på hög nivå där det till stor del handlar om att insinuera skit om varandra blandat med olika försök till damage control på båda sidor, som förstås framstår som klumpigt och medialt märkligt, men som i grunden handlar om inrikespolitisk kamp.
Palme/SAP uppfattade det troligen främst som ett elakt sätt att starkt spä på misstron mot regeringen och de såg att högern och näringslivet redan från dag 1 tog tillfället i akt att använda det precis så. "Palme = förrädare" rullade på i hög fart och även om få offentligt hävdade detta och väldigt många fattade att det inte var sant så såg de nog denna smutskastning som ett utmärkt sätt att bilda opinion mot honom.
Visst var ytterfalangerna med såna som May Thunholm och Alf Enerström osv på en annan nivå. Men uppenbarligen var inte kritiken från höger mot dessa dårar särskilt framträdande eller något man brydde sig om att lägga energi på, för de var trots allt nyttiga idioter i kampen om regeringsskiftet.
Hederbergs kommentar om att det skulle vara "ännu ett tecken på att Sovjet befunnit sig i beredskap för krig" vet jag inte riktigt vad man ska säga om. Det låter faktiskt bara som något slags allmän gissning utan större innehåll. Sovjet var självklart i rätt hög krigsberedskap under 80-talet, det var ju också en av de stora poängerna med Reagans doktrin, stjärnornas krig och aggressiva övningar som t.ex. Able Archer 83. Sverige befann sig också i viss mån i beredskap för krig och tämligen många ansåg ju till och med att vi redan började
befinna oss under attack. Huruvida vi faktiskt var det är emellertid fortfarande en fråga för debatt. Men propagandan som gjorde gällande att vi var det var bevisligen ganska massiv från flera håll.