Citat:
Ursprungligen postat av
Eagle5555
Hoppas T har sköna mardrömmar på nätterna bilder av delar och all vätska i sitt sinne.
Vad är samvetet nånstans
Får ju bara mardröm av att skriva detta.
Vad är det så svårt att bara erkänna och stå för vad man gjort.
Hoppas dem inte har bränts upp bara.
Jag håller med dig - en annan börjar snart att börja sova illa om nätterna. Förstå vilken skräck hon måste ha känt - jag blir alldeles till mig av förtvivlan och mår illa när jag tänker på det. Det som driver en framåt att följa det hela är på något vis att man hoppas innerligt att han ska börja prata (bryta ihop) så att anhöriga får veta vad som hände och främst - kunna hitta W. Samt att oförskyllt misstänkta får upprättelse. Vill och hoppas att rättsapparaten kan visa att den fungerar som den är tänkt att göra - att skydda samhället och medborgare ifrån de som inte fungerar och som skadar andra helt enkelt och givetvis bekämpar brottslighet överlag.
W kanske inte var "ett helgon" men säkert inte värre obstinat än någon annan i den åldern som vill bli vuxen och göra som de själva vill. Vi har nog alla gjort den resan i tonåren. Men INGEN människa ska behöva stå ut med att leva i en sådan destruktiv relation och allra minst behöva råka ut för det som hon har gjort. Det är så vidrigt och ovärdigt kan jag tycka det som kan ha hänt innanför deras väggar i lägenheten och man blir bara sorgsen över att hon inte verkar ha fått ha ens en riktig och fin relation med en helt vanlig partner. Vi vet väl alla att relationer ibland kan vara Up-and-Down - men inte som det verkar ha varit i deras relation. Hon hann ju inte ens ha gått färdigt skolan, inte fått komma ut i samhället och fått börja jobba och se hur bra man kan ha det. Hon visste inte ens om det var normalt - hans beteende - så hon frågade systern sin, som svarade: Nej det är inte Ok. Men det hjälpte inte ... för hon ville nog inte riktigt tro på att något var fel. Vad visste hon? Inget. Hon var så kär ... i en person som uppenbart inte var frisk. När hon äntligen hade bestämt sig (för vilken gång i ordningen vet jag ej - men det var inte den första tydligen) så verkade hon glad ... i en halv dag. Sedan dog hon. Berövad sitt liv och inte var det hon själv som klev ut genom dörren och vid liv det kan vi nog alla vara överens om.
Det är så himla sorgligt och vidrigt att inte någon anhörig eller nära vän riktigt förstod hur allvarligt fel den relationen var att de seriöst började lägga sig i ... ordentligt. I tid och innan det var för sent
Jag hoppas verkligen att förövaren får sitt rättmätiga straff och att han inte lyckas ta livet av sig heller - för så lindrigt får förövaren inte komma undan kan jag tycka.
Är inte för något dödsstraff - för vi ska inte leka Gud själva heller kan jag tycka (och Nej - jag är inte religiös) och inte gillar jag Öga för öga - Tand för tand dvs misshandel etc heller. Däremot ska straff utmätas till så långt det är möjligt och personen ska verkligen få känna på hur det är att bli frihetsberövad. Alternativt inspärrad på Rättspsykiatrisk klinik eller vad det heter. Gärningsmannen ska inte ut i samhället förrän det är avklarat - OM personen ens kan komma ut igen, vilket kan vara tveksamt men till det finns det andra som har kunskapen om, inte jag.
Nej nu måste jag tänka på lite annat - ska snart iväg och göra mitt för dagen. Vi får väl se på fredag vad som kommer fram i rättegången.