Citat:
Ursprungligen postat av
57Emma
Bra frågor! uthålligheten, jag vari ligger den? Jag tror inte på flockimmuniteten, det är ett önsketänkande och priset blir alldeles för högt. Tror många som tagit detta på allvar och gjort vad de själva kan med social distansering, inga restaurangbesök eller vistas i folksamlingar osv samt de som tillhör riskgrupperna börjar tröttna och risken för självmord, psykisk ohälsa, missbruk är överhängande. Ser inget slut just nu, hade hoppats på att viruset åtminstone hade försvunnit under sommaren men det ser inte ut så just nu utan våg 1 och våg 2 kommer att gå i varandra.
Det där med uthålligheten är något jag börjat tänka på mer och mer. Inte så väldigt mycket för egen del, emedan jag är ganska asocial, men samhället i stort.
Något inlägg bak i tråden talades det om problemet med vården, att all normal vård blir satt på undantag.
(När det gäller detta börjar vi i Finland vara i en litet bättre position nu. Förra veckan meddelades att planerade barnlöshetsbehandlingar nu återupptas (men nya inleds inte ännu). Primärvården verkar iaf i Helsingfors ha fungerat ganska normalt hela tiden. Det som däremot nog behöver arbetas in är elektiv kirurgi - där är det nog inte bra, och har inte återgått ens till det normala.)
Normalisering i sjukvården är absolut något som måste ske relativt snabbt om inte följderna skall bli riktigt tråkiga. Eller kanske "normalisering" är fel ord? Många verksamheter har ju fått lägga om hur de arbetar (själv har jag mest sett positiva effekter av detta, mera distans-medicin, förstärkning av den medicinska sidan på min fars äldreboende), och det är möjligt att denna kreativitet kan komma till god användning för att minska problemen som epidemin orsakat.
Men det där med att folk bara tröttnar i allmänhet tror jag är en stor fara. För att man skall orka göra saker på litet besvärligare vis (handtvätt, munskydd, umgås utomhus och bara i små grupper) så måste det liksom hända något med jämna mellanrum. Någonting som gör att man märker att situationen lever, och att man som individ har en roll i det hela. Och att man kanske har något att se framemot, också om man inte ännu vet exakt vad, exakt när.
En sak som gjorde mig glad (för att jag tycker att det bidrar till just detta) är att alla skolor i Helsingfors beslöt att hålla dimission (skolavslutning för studenterna, detta är en högtidlig affär, inget "utspring") 29 augusti. Förhoppning är att smittan då skall vara så liten att studenterna då med gott samvete kan festa ihop hela klassen och föräldrarna kan ordna traditionella "studentkaffen" (också dessa kan vara av den blötare sorten...).
Andra saker som jag noga följer med är vad som händer på rese-fronten, speciellt i Baltikum. Jag har inte ännu börjat titta på inkvartering vid t.ex. lettiska stränder (mkt trevliga landskap norr om Riga, speciell natur och låååånga stränder med sand och kluster av stora stenar), men det finns nog i mina planer.
Jag läste förra veckan att efterfrågan på husbilar att hyra har ökat dramatiskt (stugor också) - det är ju ett bra tecken på att folk funderar på att pröva på något nytt. I vanliga fall kanske man rest utomlands eller tagit in på hotell eller varit ett par veckor tillsammans med släkten på sommarstugan. Jag gillar idén att man istället funderar på hur man vidgar sina vyer utan att vidga sin sociala exponering.
Om några dagar återgår skolorna här i Finland till närundervisning igen. På många sätt tycker jag det är helt onödigt, bara en massa stress för alla för bara två veckor kvar av läsåret. Många är också oroliga och rädda för smittspridning.
MEN: det här är just en sådan sak som gör att alla hålls vakna och engagerade. Det händer något. Det är annorlunda, det är nästan litet spännande. Skolorna kommer inte att fungera precis som tidigare. Och så blir det sommarlov nästan innan man kommit igång.
Alla vanliga festivaler är ju inställda den här sommaren. Men kanske de föreningar som haft sin verksamhet på is sedan mitten av mars nu istället kan hitta på att göra något småskaligt istället för att bara ta vanlig sommarpaus?
Men uthållighet är svårt. Redan nu har jag själv haft perioder när jag bara inte orkar med att hålla mig ajour med allt som händer på Sars-CoV-2 fronten. Och definitivt behövt ta mentalt ledigt från att fixa "karantänprogram" för en liten förening jag är aktiv i. Min man som är mycket socialare än jag börjar vara färdig för att tacka ja till mindre vältänkta bjudningar. Folk som är hypersociala (dvs normala) har det säkert ganska svårt - isynnerhet om de har familj/släkt/bekanta som inte alls ser idén med att försöka begränsa smittspridningen.
(Ursäkta litet svamligt inlägg. Det där med uthållighet har bara varit mycket i mina tankar på sistone.)
Även dödsfall för den delen. 
