Vad tycker ni? Ska vi rädda den svenska filmbranschen eller inte?

Den svenska långfilmen är mer eller mindre dödsdömd. Grundproblemet är att kostnaden för att spela in en film är större än de förväntade intäkterna. Även en populär film lockar helt enkelt inte tillräckligt många svenskar till bion för att projektet ska kunna gå plus i slutändan.

Den mördande konkurrensen från utländsk film är en orsak men det fallande intresset för biofilm överlag är ett större problem. När inte ens stora amerikanska superhjältefilmer lockar svenskarna till bion så är det inte rimligt att tro att den svenska filmbranschen ska kunna vända besökstrenden på egen hand.

Ett sätt att göra branschen konkurrenskraftig är med massiva skattelättnader, vi pratar då om att mer eller mindre helt skattebefria svenskt filmskapande. Detta skulle göra det möjligt för branschen att stå på egna ben trots svikande publik och det skulle göra det möjligt att producera film utan statligt stöd via t.ex Svenska filminstitutet.

Frågan är ju dock om detta är något vi vill göra? Rent ekonomisk så är kostnaden för staten troligen försumbar, branschen genererar inte några stora skatteintäkter i dagsläget och tillförs dessutom skattemedel i form av filmstödet.

Men det skulle naturligtvis ses som orättvis gentemot andra branscher och en del skulle nog se det som osunt att hålla fallerande affärsmodeller under armarna.

Sanningen är dock att svensk film kommer att förvandlas till en hobby för entusiaster om inget görs. Vad betyder svensk film för er? Tycker ni att filmbranschen ska räddas med politiska reformer och slippa leva på filminstutets nåder eller är det sak samma för er?

Staten kan finansiera långfilmer som visar varför Sverige är bäst i världen på integration och om hur vår landsfader har avvecklat kriminaliteten och avvärjt det tredje världskriget.

Några dokumentärer bör även produceras som visar hur Sverige inte berördes alls av det virus som den övriga världen inte klarade av.

Låt den dö.

Varför rädda filmbranschen när man redan låtit svenska porrfilmsindustri gå i konkurs?
Borde inte bägge lyda under samma marknadsvillkor? Eller ska vi göra skillnad på fin- och fulkultur?
Mitt största problem med filmbranschen är att jag inte får göra film - därför att jag är regimkritisk.
Svenska filmbranschen är alltså i princip en statlig propagandakanal.
Inte en endaste regimkritisk film har fått göras under 2000-talet.

Hade jag fått göra en film som är regimkritisk då hade jag ändrat ståndpunkt.
Mitt drömprojekt just nu går under arbetsnamnet "Romuh's list".
Det kan enklast beskrivas som en blandning mellan Schindler's List och Bröderna Lejonhjärta.

Grundstoryn är att det som tidigare var ett land känt för sin välfärd numera styrs av en ondskefulla stat, ledd av en ond nickedocka vid namn Tengil (avlägsen släkting till Tengil från Bröderna Lejonhjärta). Man slänger ut de gamla från sina hem och behandlar dem som judar i nazityskland, men befolkningen är för hjärntvättad för att inse detta och tänker att "så länge judarna inte far illa så är ingen ond i det här landet". Man släpper löst ett ondskefullt virus som tvingar de äldre till isolation, men använder sedan samhällets vårdarbetare som fotsoldater.
Den är verklighetsbaserad, och en blandning mellan skräck och romantik. Jag kan redan nu varna för starka scener.

Om jag skulle få göra denna filmen skulle min syn på filmbranschen förändras.

Tillägg: Huvudpersonen i filmen kallas "Romuh" (därav titeln). Denna person engagerar sig för de gamla så att de ska få den "välfärd" de förtjänar, samt bygger upp en regimkritisk organisation som växer sig allt starkare - där målet är att stoppa statens onda hjärntvättsmaskin och kräva rättvisa och rättegång mot alla de som varit inblandade i massmordet på de äldre

Intressant fråga. Jag tycker filmbranschen ska räddas med bra manusarbete. Är manuset bra kan filmen säljas över hela världen utan att den kostar mycket att spela in. Gissar att Sveriges mer berömda filmer är just det för det skickliga manusarbetets skulle, inte för specialeffekter, masscener, kläder, mask, uppbyggda stadsmiljöer osv.

Statliga medel, sänkt moms och andra pengastöd kan aldrig kompensera dåliga idéer, svagt skrivande och klent manusarbete. Inte i något land.

Jag har noterat nu när Corona går och vi är mycket hemma, så tittar vi extra mycket på HBO, Netflix, Svt Play m.fl. och 70 % av allt vi ser fimpar vi efter kanske 15-20 minuter för att det är dåligt manusarbete i grunden, en ointressant story, inga intressanta konflikter, segt och långsamt osv. Även om regin är bra, miljöerna påkostade och det är bra skådisar. Men inget av det kan förstås kompensera ett segt och ointressant manus.

Har förresten också noterat att det är vanligt numera att långfilmer är lite dryg 2 timmar långa, men att de i allmänhet inte har ett manus som håller för så lång filmtid. Bättre i många fall vore att klippa ned till 1.30-1.40 som långfilmer var förr.

Om du läser min filmidé ovan - vad tror du om den? Tanken är att göra det till en mastodontfilm då det är en s k multiplot-film med många olika karaktärer. Målet med filmen är att ge varje offer ett ansikte, och att inte låta ansiktet för smittan vara det staten valt ut - psykopaten Tengil.
Det finns inte bara tragedi i filmen utan det uppstår även kärlek mellan t ex de två sista överlevarna på ett ålderdomshem.

Biosalongerna har ju gått rätt knackigt rätt länge nu, så jag tror att den svenska filmbranschens räddning kan bli välgjorda nätsatsningar via dom stora streamingbolagen såsom t.ex via HBO och Netflix.
Dessa bolag når ju miljonpubliker varje månad, någonting som SF bara kan drömma om!

Alternativt så kan kanske SF utöka sin egna streamingverksamhet och göra den mer internationellt gångbar.

Svensk film är en del av den svenska kulturen. Ska man bara tänka pengar och tittarsiffror så kan man ju skita i det, tänker man däremot att man vill bevara det svenska (skildringar som utspelar sig på svenska och som visar/utspelar sig helt eller delvis i sverige) så är filmindustrin värd att bevara.

NEIN!
Låt den kliva ut för sitt eget stup. Ingmar Bergman vänder sig slutgiltigt om i sin grav till en bekvämare ställning och säger ÄNTLIGEN!

Verkar det troligt att branschen på egen hand kommer börjar skaka fram bra manus? Kan det behövas hjälp på traven från politiskt håll för att skapa förutsättningarna för att detta ska ske?


Hur ska dessa välgjorda satsningar komma till stånd? Ser Netflix något värde i att satsa ett par miljoner på en svensk film när svenska tittare i stor utsträckning tittar på utländsk film?

Du ska satsa på serieformat. Och distributionen ska ligga via streamingtjänster.

Det är väl lite här det politiska kommer in i bilden. Vill vi att framtida generationer ska ha filmer att "samlas runt" på samma sätt som tidigare generationer delade upplevelsen av Sällskapsresan, Ronja Rövardotter eller Att angöra en brygga?

Som situationen är nu kommer det inte att finnas några sådana filmer att samlas runt för de kommer aldrig spelas in.

Kanske är filmen döende och det är kortare format av berättande som passar mobiler och tidspressade vardagsscheman bättre som den nya generationen kommer ta till sig. Men förtjänar frågan att lyftas politiskt eller ska vi bara låta utvecklingen ha sin gång och se vad som händer?