Citat:
Ursprungligen postat av
Kumabjorn
Hur kommer Kina att ställa sig till ett plötsligt maktvakuum i Pyongyang? Frågan är naturlig, alla är övertygade om att de skulle ta en aktiv roll vid en omställning. Motiven varierar från inrikespolitiska hänsyn till mer geopolitiska. Gemensamt är inställningen att de inte kommer att sitta tillastigande. Så tillåt mig för en stund att agera Djävulens Advokat.
Argumenten för att de inte skulle rucka på båten sträcker sig från historiska till det snöda egenintresset. Som jag försökte visa i min serie om
Japans och Koreas komplicerade relation har Kina ett antal tämligen misslyckade invasionsförsök i bagaget. Trots militär överlägsenhet lyckades de aldrig kuva koreanerna och få dem att underkasta sig kinesiskt styre. Samtidigt kvarstod de i sin konfucianska högaktning av kinesisk överhöghet och kultur. En roll som fortfarande spelas fullt ut i Nordkorea. Det finns således inget maktpolitiskt behov att överta Nordkorea, de ställer sig snällt i ledet och stöttar lojalt alla kinesiska geopolitiska ambitioner.
Idag är de flesta betraktare överens om att Sydkorea vill undvika en återförening, med motivet att det skulle bli för kostsamt för dem. Vad skulle det då inte bli för Kina ifall de invaderade över Yalu floden? Det är svårt att se några som helst lockande motiv för Kina att gå in och överta ansvaret för förvaltningen av ett söndertrasigt Nordkorea.
Kina vill ha Nordkorea som en buffert till USAs kärnvapen. Invaderar de Nordkorea utsträcker de sitt eget rike till 38:e breddgraden och delar i ett huj gräns mot amerikanska missiler. Det skulle således bryta mot behovet av en buffert ifall de gick in och blev en del av Nordkorea.
Efter Coronakalabaliken har Kina fallit avsevärt i internationellt anseende. Skulle de gå in med tanks i Nordkorea skulle det falla rakt igenom källaren. Alla som på något sätt funderar på ekonomiska sanktioner mot Kina står inför öppet mål, halvvägs mellan straffpunkten och mållinjen. Även små nationer som Sverige, Norge och Danmark skulle kunna vidta åtgärder utan risk för allvarligare konsekvenser. Något man sannolikt inte är omedveten om i Beijing.
En invasion är troligen inte heller något som skulle vara ett enhälligt beslut inom kommunistpartiet. Fraktioner som motsätter sig Xi skulle vädra morgonluft. Minsta felsteg, eller oväntat motstånd skulle öppna upp för dem att flytta fram sina positioner. Många menar att Xi har ambitionen att bli en modern Mao. Då bör man inte glömma bort att även Mao hade sina belackare. Dagens kverulanter lär inte begå samma misstag som sina företrädare.
En oerhört intressant frågeställning, och därtill lika komplex, till och med extremt komplex.
Frågeställningen var tillräckligt komplex och full av dynamik redan innan COVID-19 utbrottet, men har komplicerats enormt mycket mer efter det att pandemin blev ett faktum.
Kalla kriget är egentligen inte över vad gäller Koreahalvön, och konfliktscenariot har definitivt inte blivit gynnsammare av att den kriminella diktaturen i Nordkorea med hjälp av Kina lyckats med bedriften att bli en kärnvapenmakt.
Denna del av Asien har ju de facto befunnit sig i en mycket skör och framförallt labil situation alltsedan dess. Den politiska och militära bräckligheten har också förstärkts enormt, på grund av den stora ekonomiska dynamiken i regionen.
Lägg därtill den mycket svaga strukturen vad gäller allianser, som är ljusår ifrån de som trots allt råder i väst - EU och NATO. Nationalistiska konfliktbrasor pyr lite varstans i regionen.
Situationen har nu förvärrats dramatiskt, sedan coronakrisen blev ett faktum. Kinas trovärdighet och förtroendekapital pre-corona, var ju redan iskallt, men mest betydelsefullt blir post-corona, som helt sonika kommer innebära att Kinas förtroende och aktier rasar mot avgrunden och den absoluta nollpunkten.
Så, med hänsyn till de idag totalt ändrade förutsättningarna vad gäller Kinas status, vad gör Peking vid ett maktvakuum eller en kollaps i Pyongyang?
Idag blir man utan tvekan
tvungen att sätta sig ner omgående, med både USA och Sydkorea och förhandla om vem som skall göra vad för att stabilisera situationen och säkra alla WMD:s samt undvika anarki och en massiv humanitär katastrof och okontrollerbara flyktingströmmar.
Den Kinesiska strategin och målsättningen att försöka behålla status quo och fortsätta intensivvårda och hålla liv i Nordkorea, primärt av eget skyddsintresse genom stöd av fullblodiga kumpaner inom den Nordkoreanska elitens falang av kvasikineser samt bevilja familjen Kim mjuklandning, om dom träder av tronen, riskerar att gå om intet, men står nog högst på agendan.
Den tidigare långsiktiga Kinesiska strategin som går ut på att utöka sitt territoriella område i den nordöstra (Ryska delen/Manchuriet) och få full kontroll över hela Tumenområdet, och gärna också lite större del av norra delen i Nordkorea, blir man nog också tvingade att överge totalt.
Kina måste acceptera och medverka till fullo så att Koreahalvön utvecklas enligt nedan:
1. Kina vill självklart behålla en buffertzon så att man inte får en direkt kontakt med USA, detta krav inser alla är en absolut nödvändighet då relationerna mellan USA och Kina kommer att försämras kraftigt för var dag som går och förmodligen för lång tid framgent. Av den anledningen kommer man säkerligen att acceptera FN:s blåa baskrar i hela Nordkorea så att dessa under indirekt amerikansk militär ledning kan säkra allt humanitärt bistånd som blir nödvändigt för att undvika anarki och upplopp.
2. Kina kommer motvilligt att gå med på en lång övergångsperiod som kommer ha målet att Nordkorea blir ett protektorat under Sydkorea alternativt ett delat protektorat med särskilda zoner för Kina. Allt under FN:s paraply och där USA:s roll så småningom kommer att övertas av EU.
Kina måste också acceptera det faktum att Sydkorea till största del är ett kristet land med en Amerika influerad typ av protestantism, och med tanke på att Pyongyang en gång i tiden var ”Asiens Jerusalem”, måste Kina tillåta att kristendomen ersätter Juche för de som vill
utöva den dominerande religionen även i norr.
Eftersom USA inte har några territoriella anspråk eller expansiva intentioner i regionen, som varken Sydkorea eller någon annan behöver oroa sig för, kan Sydkorea lugnt acceptera att USA:s trupper blir kvar i Sydkorea och att alliansen består.
