Citat:
Ursprungligen postat av
aina08
Brev från Nathalie, sjuksköterska på Akademiska sjukhusets IVA-avdelning:
Igår fick jag prova ut min alldeles egna mask. En mask som ska försöka skydda mig från det virus som gemene man verkar tro enbart drabbar personer över 70.
Frustrationen växer sig stor. Utanför fönstret ser allt ut att rulla på som om att inget har hänt. Innanför sjukhuset väggar skymtar en annan sanning.
Det är dags att ni förstå att covid 19 inte gör skillnad på någon som är 30 och någon som är 85.
Du kan bli sjuk. Din bästa kompis kan bli sjuk. Din bror kan bli sjuk. Din syster. Din sambo. Din partner. Ditt barn. Alla drabbas. Alla kan bli fruktansvärt sjuka. Oavsett ålder. Tro mig.
Efter något som från början verkat så oskyldigt. Du som är frisk och stark ska väl kunna ta en öl i solen på den där uteserveringen för, ja. YOLO liksom. Eller?
Så vaknar du plötsligt upp i ett suddigt grummel. Du stirrar in i ett ansikte som liknar det du ser här (ansikte med skydds/gasmask). Med en tub i halsen och en lufthunger från helvetet kämpar du för att andas. Du bär på ett virus som långsamt äter upp dig inifrån.
Är det först då som du tar det på allvar?
Eller är det när du gråtandes får se din finaste fina kämpa i en kropp full av slangar och sladdar över en hackig uppkoppling på Skype. Är det då du kommer att förstå?
Eller är det först när den där cancern du burit på upptäcks alldeles för sent eftersom screeningprogrammen stängts ner på grund av resursbrist. Är det först då du kommer att förstå?
Vi är alla en del av problemet. Vi är samtidigt alla en del av lösningen. Vi alla är tvungna att ta vårt ansvar. Stanna hemma, gör de där sakerna du aldrig hann med förr. Se det som en extra semester. Ta en öl på balkongen och viktigast av allt. Social distansering.
Nu!
Tack för ett fantastiskt klart och sunt inlägg.
Jag har just börjat jobba med covidpatienter och jag upplever tydligt utsmstående människors förnekelse och oförmåga att ta in verkligheten. Covid19 är inte influensa och sjukperioden kan vara extremt plågsam. Är det så svårt att fatta?
Det är fint att se att det finns nån som fortfarande orkar tjata och tala klarspråk. Fortsätt!
En kompis insjuknade för tre veckor sedan och han är helt förstörd. Jag vet precis hur vidrigt detta virus kan vara. Att insjukna, återhämta sig och gå tillbaka till jobbet kan ta en månad och i värsta fall 6 veckor.
Jag har försökt prata med två äldre släktingar om mitt påfrestande nya jobb (med covidpatienter) och det är helt ointresserade, ställer inga frågor, visar ingen oro för min hälsa osv.
De blir helt blanka, stänger bara av.
Det är på gränsen till otrevligt. De kan inte ta in, kännas vid problemen.
Och som kanonmat (jag kommer troligen att bli sjuk och jag vet det) förväntar jag mig iaf minimal uppskattning. Säg tack, säga lycka till, säg någonting, men ignorera fan inte min insats, även om den är liten. Jag begär inte pengar eller balkongapplåder eller ett eget teveprogram, men minimal respekt vill jag ha.
Jag utsätter mig för den här skiten, för nån måste göra det.
Jag förväntar mig iaf en minuts positiv uppmärksamhet.
Människor är så j-a konstiga.
Bäst!