Citat:
Ursprungligen postat av
Hissen100
Tror att svenskarna måste känna på smärtan på nära håll, de måste känna smärtan så nära som att lungorna trycks ihop av ångest, hjärtat dunkar snabbt eftersom mamma dör, kicken för politisk-korrekthet som var drivkraften för godhet försvann lika snabbt som Viagran gjorde för peternicklas.
Svensken måste få känna att de mister något väsentligt, och det när en nära anhörig. Inte bara mamma och pappa - en fru, svåger eller ett barn. Det kommer hända!
Jag har själv varit inne på den här tanken - och det smärtar mig. Jobbar inom människovårdande yrke och har kanske vad man brukar kalla "för hög" empati, dvs. jag lider med människor väldigt mycket, kan känna deras smärta i hög grad, även om den inte är "min egen".
Det leder till att jag "lider" väldigt mycket även om dessa ca 1300 personer som dött i Corona inte är just mina anhöriga. Jag kan leva mig in i de anhörigas smärta och jag blir arg, å de avlidnas vägnar, ifall de kanske har dött "i onödan". Säger inte att man måste ha extremt hög empati för det, det räcker med ett relativt högt mått av empati och rättspatos, för att bry sig om det. Men en person som jag, känner det väldigt hårt, i mig själv.
"Siffrorna" för mig, är inte siffror, utan människor. Och det gör mig ledsen. Ca 1300 personer borta redan, pga vad? Pga bristande skydd i pandemi, i ett i-land, som hade alla möjligheter... så tänker jag. På ett sätt tycker jag det är sorgligt i sig, att man skall behöva uppleva ett personligt dödsfall i sin närhet, för att förstå allvaret. Men jag har förstått att för många är det ett sätt att distansera sig från tragedin också, att säga "det rör inte mig",. "det är ändå bara äldre, de skulle dött nästa vecka ändå" , osv.
Hoppas på att vi som samhälle hittar fram till mer humana värderingar, efter allt detta.