Citat:
Ursprungligen postat av
Moschata
På ordet så tänker jag också.
Hon upplever att hon är intellektuellt överlägsen, hon är mer engagerad än han framför allt.
Som du säger, om hon hade fått det som hon velat, hade hon skådat SD med andra ögon
sett situationens hopplöshet (om det övriga kvarstod vilket det borde ha gjort; HD, barnen,
omgivningen) och tröttnat, förmodligen.
Bara genom att skriva dessa textmassor om samma saker olika tidpunkter och tillfällen,
visar att hon redan står utanför det subjektiva förloppet i relationen, men däremot inte vet
vad hon mer ska göra. Hon står och stampar på samma fläck ...
Där hade behövts att SD tog ställning och hjälpte till.
Men nej. Han hade också fått nog.
Ingen av dem hade valt att vara med den andre om det hade varit utgångsläget. Finns ingen gemensam grund alls. Det är representationerna som de faller för.
Sen är lw på slutet ett som det verkar hastigt sjunkande skepp. Det bör man väl väga in. Jag tror att ”textmassorna” speglar ett förfallsstadium (som i bästa fall också är en frigörelseprocess) , så man ska kanske inte döma hela relationen på samma sätt. Det är förhävelse som kan bottna i kraftig vanmakt o fysisk försvagning o svensk vinter o lite sånt. Det är feberuari. Etc.
Alla lurar vi ju sig själva hela tiden. Men vi skriver inte ner det. Eller, ingen läser det. Eller tolkar det isolerat.
Man får hålla uppe blicken på det som är helt avgörande. Man ändar inte någons livsbana. Mitt i texten...
Sen hotar man ju inte motparten med att svärförälderna ska få veta — om motparten inte
fortsätter relationen...
Där har liksom alla broar passerats. På alla ledder. Det är psykakuten som gäller då.
Det är ett motiv som heter Duga.