Citat:
Ursprungligen postat av
Honan6
Jag bävar för att läsa/skumma FUP och är glad att inte ha några personkopplingar till någon i detta tragiska mordfall. Mina vänner har glömt bort att mordet ens skett, men jag har tålmodigt hängt kvar i väntan på att
rättvisan ska segra så att Lena får upprättelse. Mördare ska inte gå fria och flina precis som att ingenting har hänt!
-----
Sammanfattning för läsning online:
https://issuu.com/honan6/docs/mordet_i_hj_rsta
Sammanfattning för anonym nedladdning:
www.filedropper.com/mordetplenawesstrm
Så dyker det något svårdefinierade och klumpiga uttrycket upprättelse upp igen viket betyder gottgörelse, återupprättelse, rehabilitering; hämnd, revansch.
Lena går inte att postumt ges upprättelse i.o.m en mord dom. Inte ens om anhöriga som i mer primitiva rättsystem (som i Albanien) haft avgörande på straffet. Förutom att hindra fortsatt brottslig verksamhet bygger vårt rättsystem på (delvis kristna) reabiliteringstanken. Av rätten att hämnas mordet på en anhörig finns bara rätten att lagligen beivra gärningen.
Det är väl något åt det här håller du tänker dig?
Citat:
Straff i de samhällen som brukar kallas "hederskulturer" har i relevanta fall drag av intentionen att återupprätta brottsoffrets förlorade anseende, människovärde eller självkänsla. Att motivera ett juridiskt straff med vedergällning är inte vanligt i demokratier men förekommer som argument för till exempel dödsstraff.
Hämndbegärets naturlighet och dess relevans för straffpåbud torde vara en av de mest kontroversiella frågorna i straffteorin.
https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Straff
Eller kanske du syftar på "egen eller familjens upprättelse" och inte brottsoffrets?
Nordisk straffhistoria.
Citat:
Blodshämnd, eller vendetta, är en vedergällning som släktingar till en dräpt person egenmäktigt utövar genom att döda gärningsmannen eller någon av hans släkt. Man kunde också på egen hand och under eget ansvar utkräva vad man ansåg som sin obestridliga rätt – om så behövdes genom våld. Därför ägde man också rätt att själv skaffa sig upprättelse för lidna oförrätter genom att hämnas. Blodshämnden var en särskild art av denna lagliga hämnd. Den hade sin rot i det starka släktmedvetande, som utmärkte nordbornas rättstänkande.
Blodshämnden tillkom i första hand den dräptes närmaste släkting, men släktingen kunde räkna med hjälp av den dräptes övriga släktingar, om så krävdes.
Något som
har vital betydelse är om den dömda visar genuin ånger.
Om SD är mördaren är det bästa utfallet av straffet ånger. Ty annars blir Lenas öde lika meningslöst som för dom förbittrade tanterna i tråden som jagar demoner och heller inte lärt någonting.